En framgångsrik politik kan inte bygga på känslor. Psykologen Billy Larsson studerar avskyn mot SD och kommer fram till att ett modernt psykoterapeutiskt tänkande skulle kunna hjälpa det offentliga Sverige att acceptera sina känslor men inte låta dessa styra sina handlingar – för resultatet blir då ofta motsatt till det man vill uppnå. För att få större fokus på frågorna om klimat och biologisk mångfald, behöver oron för den nationella utvecklingen minska, menar Larsson som är författare till boken ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet”.

Som psykolog tycker jag mig se den känslomässiga logik som har lett till SD:s framgångar. Problemet kan kokas ner till att känslor ofta är något bra och har sin plats i politiken. Men känslor kan inte helt få styra politiken, för ytterst måste politik vara förnuftsbaserad. Dagens migrationspolitik är ett resultat av en anti-SD-politik snarare än självständiga överväganden, och som klimatengagerad är det med oro jag ser hur politikens misslyckande gör det svårare att få klimatet att nå en central roll i politiken.

Inom emotionsforskningen räknas avsky som en känsla som innebär att tycka så illa om något att man inte vill ha med det att göra, och det är uppenbart att när SD kom in i riksdagen 2010 var det ett parti som väckte avsky hos de andra partierna. Men politik styrd av avsky fungerar bäst i en diktatur. Då kan man se till att slippa kontakt med det avskydda partiet genom att det förbjuds, och dess medlemmar kan fängslas och kanske avrättas. I en demokrati kan man inte göra så, utan man måste i viss mån samarbeta med det avskydda partiet.

Den kontraproduktiva brunsmetningen

När man inte helt kan undvika kontakt med det man avskyr får avskyn uttryckas på andra sätt än via förbud. Då kan man verbalt formulera sin avsky, vilket känns bra. Till exempel, under en omröstning i riksdagen bar en ledamot en t-shirt där det stod ”SD = rasister”.

Den som protesterar på det viset och de som har samma syn på SD känner troligen stolthet över agerandet. Samtidigt är risken stor att det parti som avskyn riktas mot stärks, genom att agerandet av det partiets sympatisörer tolkas som bristande respekt för demokratin eller som brist på argument.

Sannolikt uppstår samma polariserande process genom det populära stämplandet av SD som fascistiskt, rasistiskt, brunt, med mera. De som redan avskyr SD blir nöjda, medan de som känner viss sympati för SD snarare ser stämplandet som ett svaghetstecken: oförmåga till sakpolitiskt resonemang.

Brunsmetning är alltså måhända en framgångsrik strategi för att positionera sig inom den egna organisationen – men den är verkningslös som strategi för att besegra SD.

Nedvärderandet av SD som framgångsmetod försvåras dessutom av att Jimmie Åkesson är skicklig på att hantera sådana kommentarer. Istället för att gå på motattack låter han snarare sårad, och bemöter attacken på ett oaggressivt sätt som kan imponera. På sin höjd kommer han med ett lite nedlåtande yttrande om ”det vänster-liberala etablissemanget” men längre än så går han inte. Då blir det vinst för Åkesson i mångas ögon.

Avsky försämrar vår förmåga att tänka

Det känslostyrda förhållningssättet är alltså riskfyllt, för det enda fungerande sättet att i en demokrati bekämpa det man avskyr är att föra en politik som minskar väljarstödet för det avskydda partiet. Men när vi avskyr något vill vi mest slippa ha med det att göra, vilket försämrar förmågan till att tänka nyanserat om det vi avskyr. Avskyn gör det alltså svårare att formulera en politik som faktiskt försvagar väljarstödet till det avskydda partiet. Därmed är risken stor att det man vill bekämpa istället stärks.

En ointellektuell hållning som inte kan fungera långsiktigt.

Man kan alltså hävda att svensk migrations- och integrationspolitik har grundats mer på avskyn för SD än på förnuftsmässiga överväganden. Sverige har en gång i tiden tagit emot flyktingar på ett sätt som varit folkligt förankrat, men det gäller inte längre. Processen bort från den folkliga förankringen har både lett till och styrts av SD:s framgångar. När SD växte sig starkare – och det samtidigt var lätt att ogilla SD på grund av partiets historiska rötter – styrde avskyn tänkandet hos många politiker. Säger SD att det finns en kvantitativ aspekt när det gäller hur många som kan tas emot i Sverige, så finns ingen sådan aspekt. Säger SD att det är viktigt att hjälpa människor på plats blir den frågan politiskt död, eftersom det som SD hävdar på förhand är att betrakta som fel.

Tvärtemot vad många tror är det alltså SD:s uppfattningar som har format svensk migrations- och integrationspolitik. Det har man gjort indirekt, genom att de andra partierna kommit att förespråka den politik som är motsatsen till vad SD hävdat. Men gör man så är man bara skenbart självständig och låter andra bestämma vad man själv ska tycka – en ointellektuell hållning som inte kan fungera långsiktigt. Därför, även när man avskyr någon behöver man, trots att det är svårt, prova tanken att det kan finnas en poäng hos någon eller något man starkt ogillar.

Lite tillspetsat kan man därför säga att politiker skulle kunna ha nytta av att tillämpa samma känslohanteringsstrategi som finns i modernt psykoterapeutiskt tänkande. Att vi har en viss känsla det får vi acceptera, men den behöver likafullt inte styra hur vi agerar, för då kan det uppstå ett resultat som vi egentligen inte vill uppnå.

Klimatet är ett större problem

Som klimatengagerad psykolog tvingas jag också konstatera att dagens bristfälliga migrations- och integrationspolitik gör det svårare för den påbörjade klimatkatastrofen att få en central roll i politiken.

En rapport från WHO1 gjord 2014 bedömer att redan i perioden 2030–2050 kan hälsoläget ha försämras i en sådan utsträckning att 250 000 människor per år dör på grund av klimatförändringarna. Med stigande medeltemperatur under fortsättningen av seklet ökar även risken för svält och för krig om begränsade resurser, och därmed risken för en ännu högre dödlighet. Lägg därtill de gigantiska ekonomiska kostnaderna för att hantera snabba klimatförändringar och försämrad livskvalitet som följer av dessa. Objektivt sett är klimatförsämrandet ett större problem än Sveriges bristande integration.

 För att få större fokus på frågor som klimat och biologisk mångfald, behöver oron för den nationella utvecklingen minska.

Människor är dock inte rationella på det viset att de letar efter vad som kan vara samtidens största utmaningar, och sedan engagerar sig där. Istället är vi mer känslostyrda, och som den amerikanska riskforskaren Elke Weber konstaterar i sin artikel Evidence-based and description-based perceptions of long-term risk: Why global warming does not scare us (yet) (2006) har vi svårt att känna oro för många saker samtidigt. Det gör att när människor uppfattar den nationella situationen som obehaglig och utanför politikens kontroll, då kommer många att styra sitt röstande utifrån den oron. Den psykologin är det inte lätt att göra något åt, och för att få större fokus på frågor som klimat och biologisk mångfald, behöver oron för den nationella utvecklingen minska.

Politiken ska lösa verkliga problem – inte styras av känslor

Under många år var avskyn mot SD det sammanhållande kittet i svensk politik. Med tanke på hur SD växer har det kittet börjat lösas upp, men det råder osäkerhet om hur en bättre strategi ska se ut. När det kommer tecken på att det finns mindre anledning för oro gällande den nationella samhällsutvecklingen, då kommer SD sannolikt att påbörja en pyspunka.

Så svårt är det att få SD att börja bli ett mindre parti. Men inte heller svårare än så. Problemet i svensk politik är därför varken SD eller att människor är rasister. Istället är problemet de andra partiernas oförmåga att forma en migrations- och integrationspolitik med folklig förankring, vilket kräver en klok politik byggd på problemlösningstänkande, och inte på att tycka tvärtemot ett annat parti. Om en utveckling åt det hållet inträffar kommer det att glädja mig som klimatengagerad psykolog eftersom vi då får bättre förutsättningar att diskutera de globala miljöproblem som jag menar borde vara i samhällsdebattens centrum.                                                      

Den bästa politiken behöver alltså inte vara den som känns bäst i stunden, utan kan vara den som bidrar till en långsiktigt önskvärd samhällsutveckling. Vilket – utifrån mina värderingar – innebär minskade klyftor såväl inom landet som globalt, och där dessutom en folkligt förankrad solidaritet med kommande generationer utvecklas.

Noter

1, https://apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/134014/9789241507691_eng.pdf