Sveriges kapacitet att integrera de invandrare man tog emot började överskridas redan under mitten av 1980-talet, då de utlandsföddas sysselsättningsgrad hamnade långt under snittet. En annan indikator var att barn födda i Sverige kunde gå ut grundskolan utan att ha lärt sig fullgod svenska – vilket den dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo kunde konstatera redan 1993. Men först nu tycks fenomenet integrationspotential ha upptäckts av regeringen, skriver Thomas Gür.

Finansminister Magdalena Anderssons uttalanden om migrationspolitiken nyligen väckte berättigad uppmärksamhet. Främst att det var en ledande socialdemokratisk minister som uttalade sig och det hon sade gick tvärs emot det som hennes regering och inte minst statsministern sagt tidigare.

Inledningen av intervjun, citerad här nedan, sammanfattar huvuddragen i Anderssons budskap:

– Integrationen fungerar inte som den ska. Det gjorde den inte före hösten 2015 heller, men för mig är det uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera. Det blir inte bra för de människor som kommer hit och det blir inte bra för samhället i stort heller, säger Magdalena Andersson. 

– Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska. Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot.

Under hur lång tid har vi haft för stor migration, menar du?

– Under senare år ser vi att det tar alldeles för lång tid för människor att komma i arbete. Vi har en stor bostadsbrist och en stor lärarbrist. Det tycker jag att vi kunde ha sett och varit tydligare med tidigare än hösten 2015.
(DN 21 december 2017)

Bytet av fot torde vara uppbenbart. Likväl finns det anledning att för tydlighetens skull kontrastera det Andersson sade, mot hur hennes chef, statminister Löfven, talade för mindre än två år sedan:

Finns det något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?
– Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare. I början av 1990-talet kom det många från det forna Jugoslavien. I dag är de en naturlig del av det svenska samhället. De bidrar jättemycket.”

(Sydsvenskan 29 april 2015)

Löfvens svar är visserligen från våren 2015, före de veckor under hösten samma år, då cirka 10 000 personer i veckan sökte asyl, och årstakten på inflödet av asylsökande nådde 500 000 personer. Men det tål ändå att begrundas. Statsministers svar är uttryckligen och med emfas att det inte finns en gräns på hur många flyktingar som Sverige kan ta emot, i ett läge där redan året innan, 2014, över 80 000 personer hade sökt asyl i hans land.

Det signifikanta med Anderssons uttalande är att det varken till innehåll eller formulering skiljer sig från hur invandrarministern Maj-Lis Lööw lät, när hon den 14 december 1989 berättade för riksdagen om det beslut som regeringen fattat, det så kallade Luciabeslutet. Bakgrunden var, enligt Lööws egen beskrivning då, att “det svenska flyktingmottagandet befinner sig i en kris”. Krisen bestod i att under det andra halvåret 1989 beräknades drygt 20 000 personer att söka asyl i Sverige – en siffra som egentligen gällde för hela budgetåret 1989/1990. För år 1989 uppgick det förväntade antalet asylsökande till 29 000 personer, mot ett utfall om 19 000 under 1988. Samtidigt fanns det närmare 7 000 invandrare, som fått arbets- och uppehållstillstånd, på förläggningar i väntan på en kommunplats. Och totalt fanns det 23 000 personer på Invandrarverkets förläggningar.

“För svenskt vidkommande kan integrationspotentialen sägas ha börjat att överskridas från mitten av 1980-talet”

Regeringen hade därför beslutat om att asyl endast skulle ges till asylsökande som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem i övrigt med särskilt starka skyddsbehov. Det innebar att det inte längre skulle vara möjligt att få asyl som krigsvägrare. Inte heller så kallade de facto-flyktingar skulle kunna få asyl.

Lööw konkluderade:

Ökningen av antalet asylsökande i Sverige har föranletts av flera samverkande faktorer; den snabba handläggningen av asylansökningar, bra mottagning i kommunerna och en generös lagstiftning. Detta har gjort det naturligt för många att söka asyl i Sverige i stället för i andra länder i Europa. Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”
(Riksdagens protokoll, 1989/90:46 14 december 1989)

Det Lööw (och efter henne Andersson) kom att beskriva, är en del av, eller en aspekt av, den så kallade integrationspotentialen. Med den termen avses ett lands förmåga att till sitt samhällssystem och sin kulturella egenart inlemma nyanlända personer – invandrare. Integrationspotentialen är inte given, utan skiljer sig mellan olika länder och historiska skeden. Men man kan notera att när USA på 1920-talet införde kvoter för att inte rubba den etniska balansen i sin befolkning, uppgick andelen utlandsfödda till cirka 15 procent av befolkningen. I Sverige uppgår den i dag till cirka 18 procent.

För svenskt vidkommande kan sägas att integrationspotentialen började att överskridas från mitten av 1980-talet då de utlandsföddas sysselsättningsgrad, som tidigare varit högre än snittet (även vad gäller flyktingar som balterna 1940, ungrarna 1956 eller grekerna 1967), hamnade långt under det (och blev kvar där).

En annan indikator var att barn födda i Sverige kunde gå ut grundskolan utan att ha lärt sig fullgod svenska – vilket den dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo kunde konstatera 1993. Nyligen, alltså i december 2017, har moderatledaren Ulf Kristersson pekat på samma sakförhållande. Svensk invandrar- och skolpolitik har alltså inte förmått åtgärda ett problem som statsmakten påtalade för snart 25 år sedan (och som jag skrev om för första gången i mars 1984).

Det i sammanhanget anmärkningsvärda är att existensen av det samband som begreppet integrationspotentialen söker beskriva hade konstaterats långt tidigare i svensk politik, alltså innan den kom att överskridas och uppmärksammas 1989.

När den svenska utlänningslagen skulle revideras, skrev Utlänningsutredningen om just den svenska mottagningskapaciteten:

“Om inte invandringen i större utsträckning än hittills skett anpassas efter samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad av den karaktär, som är specifik för att utlänningen skall kunna växa in i det svenska samhället, föreligger uppenbarligen risk för att de sociala problemen och anpassningssvårigheter, som knappheten på bostäder, utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu gett upphov till bland invandrarna, allvarligt förvärras.”
(SOU 1967:18)

När sålunda Magdalena Andersson i december 2017 återupptäcker att det finns en mottagningskapacitet och en integrationspotential som är mer än väl överskriden i Sverige, är det samtidigt också en dokumentation om socialdemokratins migrationspolitiska amnesi.

“de yngre politiker, partikadrer från MUF främst, som ersatte dem, hade mycket svärmiska uppfattningar om vad migration till en välfärdsstat som den svenska, från avlägsna kulturkretsar innebar (om de ens förstod innebörden av ett begrepp som kulturkrets).”

Efter valnederlaget 1991 och Göran Perssons tillträde som partiordförande, för att inte tala om Mona Sahlins och Håkan Juholts tid, råkade svensk socialdemokrati ut för en omfattande minnesförlust i migrations- och integrationspolitiska frågor. Man försökte istället förklara det redan då uppenbara integrationspolitiska misslyckandet med att på Sahlins initiativ ta in professor Masoud Kamali för att ta fram belägg på den redan på förhand bestämda politiska förklaringen att Sverige var ett land som präglades av strukturell diskriminering och rasism. Ideologiproduktion, med andra ord.

Den svenska borgerligheten, och främst moderaterna som varit socialdemokraternas allierade i den här frågan, drabbades ungefär samtidigt av en snarlik förlust, ett omfattande kompetenstapp vad gäller migrationspolitiska frågor. Äldre politiker som varit insatta i sådant som invandrings- och invandrarpolitik, så som Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Sten Svensson, föll under 1990-talet för åldersstrecket och de yngre politiker, partikadrer från MUF främst, som ersatte dem, hade mycket svärmiska uppfattningar om vad migration till en välfärdsstat som den svenska, från avlägsna kulturkretsar innebar (om de ens förstod innebörden av ett begrepp som kulturkrets).

Redan under Carl Bildts frånvaro som partiledare (när han var på uppdrag i Bosnien) från mitten av 90-taletoch främst efter valförlusten 2002 med Bo Lundgren och med Fredrik Reinfeldt som partiordförande och ledare för Alliansen därefter, inleddes en fantasiresa om migrationspolitiken. Den irrfärden kulminerade i den Migrationspolitiska överenskommelsen i mars 2011, då migrationspolitikens tömmar överlämnades till Miljöpartiet och romantikerna inom Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet.

När socialdemokraterna observerade att integrationspotentialen och mottagningskapaciteten stod inför allvarliga problem, i slutet av 1980-talet, låg alltså den flyktingtopp som utlöste Luciabeslutet, på färre än 30 000 asylsökande på ett år.

Det överskridande av integrationspotentialen vi i dag står inför med de olika sociala, ekonomiska, rättsliga och politiska problem kopplade till invandringen till Sverige, som den svenska statsmakten inte har visat sig förmögen att hantera särskilt väl, bygger å sin sida på en invandring om i snitt 40 000 personer om året under 1990-talet och 70 000 om året under 2000-talet. Under de senaste sju åren står vi inför en migration om cirka 110 000 personer per år.

I dag är vi i det läget att tre partier, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, med cirka 70 procent av mandaten i riksdagen, och förmodligen en ännu större andel efter valet 2018, har tämligen snarlika uppfattningar om hur pass prekärt läget är för den svenska välfärdsstaten och dess förmåga till mottagande, integration och assimilation. Återstår att se om riksdagens majoritet kan få sin vilja igenom i enlighet med Magdalena Anderssons nyvunna insikter och moderaternas omorientering, eller om svensk migrationspolitik även fortsättningsvis kommer att dikteras av de småpartier som är Moderaternas respektive Socialdemokraternas allierade.