Poliser attackeras för att förövarna får hållas

Hittills i år:

• På nyårsnatten kastas en handgranat in på polisstationen i Katrineholm.
• I februari sprängs en polischefs bil i norra Stockholm.
• I augusti detonerar en sprängladdning utanför polisstationen i Hallstahammar.
• I augusti blir en polis i Stockholm anfallen utan anledning och knivskuren i nacken.
• I september utsätts i Stockholm hustrun till en polisman för kidnappningsförsök.
• I oktober detonerar en sprängladdning utanför polishuset i Helsingborg.

I den senaste incidenten av detta slag, i slutet av oktober, besköts en polismans bostad i Västerås, en villa, med ett fyrtiotal skott från ett automatvapen. Några av kulorna gick rakt igenom huset.

Hur kommer det sig att polisers familjer och bostäder blivit måltavlor? Hur vågar kriminella personer ge sig på poliser på det här sättet?

Ett svar, som lyder bäst på engelska, är: Because they reckon they can get away with it.

Det är i sak samma förklaringsgrund till en rad till synes obegripliga handlingar överlag även i andra sammanhang. Hur kan någon vara så fräck? Hur understår de sig? Hur kan detta få ske?

Jo, därför att de får hållas eller får komma undan med det.

Ta skotten mot villan i Västerås. Några dagar senare häktade polisen en misstänkt person, en man i 20-årsåldern. Med reservation för att han inte är dömd för detta brott, lyder hans brottsliga bakgrund så här:

”Mannen i 20-årsåldern har dömts nio gånger, för bland annat misshandel, narkotikabrott och olovlig körning. Senast förra året dömdes han för olaga hot och övergrepp i rättssak mot en nära anhörig till fängelse i tre månader. Han dömdes då också för bland annat narkotikabrott och olovlig körning.”

En person som dömts nio gånger för bland annat misshandel, och nyligen för olaga hot och övergrepp i rättssak sitter alltså inte bakom lås och bom för en tämligen lång tid, utan är redan på fri fot.

Men att alltför milda påföljder inte inkapaciterar brottslingar, räcker inte som förklaring till att hoten och våldet mot poliserna och deras familjer ökar. I juni publicerade Polisförbundet en rapport som visade att sju av tio poliser ansåg att utsattheten för hot och våld ökat de senaste två åren. Av undersökningen framkom det att 30 respektive 26 procent av de poliser som utsatts för hot och våld i tjänsten utsatts för sten-/flaskkastning respektive beskjutning med fyrverkerier/pyroteknik de senaste tolv månaderna.

I Polismyndighetens rapport om utsatta områden framgick att arbetsuppgifter som i vanliga fall bara kräver en polispatrull ibland kräver upp till fyra patruller. I vissa området är det ”en del av normalbilden att unga gemensamt går till angrepp mot polis”.

Hur bemöts då dessa angrepp? Hur svarar polis på fältet på hot, men också på förolämpningar, ohörsamhet eller på jiddrande?

Ett möjligt svar återfinns i de filmsekvenser från polisens ingripanden i Järvaområdet, tagna med polisens egna kameror som kom i offentligheten i mars i år, bland annat genom programmet Efterlyst, men uppenbarligen också från källor inifrån Polismyndigheten.

I en sekvens är ett tiotal poliser och ett lika stort antal delvis maskerade unga män, inne i en restaurang. Nedanstående ”dialog” utspelar sig mellan en polis och två av de unga männen. Men först en läsanvisning, som hämtar sin parallell från ett annat område som också det ytterst måste inrymma våldsanvändning vid behov.

En av Sveriges ledande säkerhetspolitiska experter under kalla kriget, Ingemar Dörfer (1939-2009), brukade tala om vårt lands ”kroppsspråk”, alltså den övergripande säkerhetspolitiska hållning med vilken Sveriges som stat signalerade mot omvärlden hur det ämnade bete sig. Dörfer kritiserade detta kroppsspråk som blidkande undfallenhet förenad med självrättfärdigande retorik. Alltså ett grundanslag som var motsatsen till att gå runt med en stor påk och tala dämpat.

Så här låter dialogen i polisens egen film:

Varför ska vi bli filmade?

Polis: Jag vet inte. Varför skulle man inte vilja bli filmad?

Är det ditt ansikte eller?

Polis: Vad sa du?

Är det ditt ansikte eller är det hans ansikte?

Polis: Va ? hur menar du?

Vadå, det är klart att han gömmer sig om han inte vill bli filmad. Det är inte du som bestämmer.

Polis: Nej. Har jag sagt att det är jag som bestämmer?

Vad händer mannen. Lugna ner dig.

Polis: Jag är lugn. Jag är lugn, det är inga problem med mig.

Tro inte att du är hemma mannen.

Polis: Men jag är hemma. Jag är hemma här.

Vi är också hemma här.

Polis: Jag har inte sagt någonting.

Säg ingenting då. Tyst bara. Mannen, vad är det med dig? Du stressar folk. Lugna ner dig mannen.

Polis: Jag är lugn. Det verkar som det är litet attityd här. Så jag vet inte ifall vi har ett problem?

I slutet av ”dialogen” försöker polisen skingra gruppen, genom att ta ut två personer ur lokalen. Vi ser en av dem brottas ned av tre-fyra poliser, medan en annan kommer undan, springandes från platsen.

Alltså, om polisens kroppsspråk mot buset: Jag tror inte jag vet något annat land av de cirka tiotal länder jag tror mig veta något om, där någon, framför allt inte en semimaskerad ung man, skulle kunna tala till en polisman på det här sättet, utan att tämligen omgående bli väldigt tydligt och bestämt påmind om vem det är som bestämmer. En polisman som ställde motfrågan om han sagt ifall det var han som bestämde, skulle vara otänkbar.

Jag vet inte med säkerhet varför polisen låter sig tilltalas på det här sättet. Jag är emellertid övertygad om att tillsagda om att inte acceptera ett sådant tilltal, skulle de agera därefter så som ordningsmaktens företrädare. Det lagliga utrymmet finns, säger mig både jurister och poliser.

Varför tilltalar då unga maskerade män polisen på det här sättet? Därför att de får hållas, de får komma undan. Because they can get away with it.

Nu prövas rättsstaten, ifall man också kan komma undan med att spränga polisstationer, hota polisers familjemedlemmar och beskjuta polisers bostäder.

Addendum:

Samtidigt som den här texten var färdigskriven, kom polisen i Västmanland att berätta att allt polisarbete i länet i tre månader framåt skulle utgå från Västerås. I Västra Mälardalen kommer sålunda endast en polisbil att rulla de närmaste månaderna – vanligtvis brukar det vara två till tre bilar beroende på veckodag och antal poliser i tjänst.

– Av polistaktiska skäl kommenterar vi aldrig numerären. Det vi gör nu är att vi omfördelar styrkorna, sa Robert Wallén, polisområdeschefen i Västmanland. ”Anledningen till att vi gör det här är ju dels av arbetsmiljöskäl, just för att poliserna inte ska känna sig utsatta”, sa Wallén till SVT Västmanland.

Då är vi tillbaka i det dörferska kroppsspråket. Det börjar inte bra.