Pleasure förändrar Sveriges porrdiskurs

Svenska konstfilmarbetare mötte porrstjärnor

Det ska sägas, så här i inledningen, att Ninja Thyberg är en vän till denna skribent. Under den fleråriga förproduktionsfasen av Pleasure umgicks jag frekvent med Ninja Thyberg i Los Angeles, där vi diskuterade filmens ämne flitigt – och där vi rörde oss i samma kretsar, med flera av USA:s största porrstjärnor. Ninja Thyberg kom att rollsätta flera av dem i Pleasure, där de spelar versioner av sig själva i olika utsträckning. Jag var med på den sista inspelningsdagen och fick på nära håll bevittna det komplexa inspelningsteam som Ninja Thyberg hade vävt samman. Där svenska konstfilmarbetare (långt ifrån friktionsfritt) fick samarbeta med filmarbetare från Los Angeles porrbransch. Där diametralt motsatta värden och blickar på porr genomsyrade hela produktionen. Där dramatisk fiktion vävdes samman med dokumentär.

Detta har jag bland annat beskrivit i en lång intervju med Ninja Thyberg i Bon Magazine, samt i ett reportage för Göteborgs-Posten. Opartisk till Pleasure och Thyberg, är jag inte.

När undertecknad gick med i Ung Vänster på 90-talet fick vi en omskakande föreläsning där porr praktiskt taget likställdes med tortyr.

Något som Ninja Thyberg och jag ofta diskuterade är synen på porr i Sverige. Inom svensk feminisms mittfåra har blicken på porr länge varit huvudsakligt fördömande, med en alltjämt förhärskande idé om patriarkal ondska. Bara konstnärlig, alternativ och queer porr har ansetts vara legitim, som Mia Engbergs feministiska queer-erotik ”Dirty Diaries” (2009). När undertecknad gick med i Ung Vänster på 90-talet – under en helgkurs på ett kollektiv i Dalarna – fick vi en omskakande föreläsning där porr praktiskt taget likställdes med tortyr, och begreppet ”fisting” (knytnävar i kroppsöppningar) introducerades för mig och några andra blåögda tonåringar. Efter det följde aktioner mot Faluns enda porrbutik. Porr var fienden!

Högern och vänsterns puritanska porrkritik

Det är en puritansk värdegrund hos svensk vänster som överlappar med värdegrunden hos den moralkonservativa kristna högern både i Sverige och USA. Anledningarna till denna inställning skiftar hos lägren; hos vänstern är det kvinnofrid och kvinnors rättigheter, hos högerkonservativa religion och kärnfamilj. Resultatet är detsamma. Skambeläggning och krav på förbud och censur. Detta är något som tas upp i boken Såra tukt och sedlighet: Hundra år av pornografi i Sverige (Natur & Kultur), som även den utkommer just idag, fredagen den 8 oktober. Boken är skriven av forskarna Mariah Larsson, Klara Arnberg, Tommy Gustafsson och Elisabet Björklund vid Linnéuniversitetet och Stockholms universitet, och är den första heltäckande historiseringen av svensk pornografihistoria. De olika faser gällande porr som boken går igenom visar på Sveriges högst komplexa och ofta motsägelsefulla relation till området.

Inom amerikansk porrdiskurs och feministisk filmteori finns det två huvudsakliga skolor; den första är den antipornografiska censurfeminismen, ledd av parhästarna Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon, som på 1970-talet gjorde stort avtryck och klassade praktiskt taget all porr där kvinnor medverkar som förtryckande. Andrea Dworkins bok Pornography: Men Possessing Women (1981), har en självförklarande titel. Dworkins och MacKinnons teorier hämtade näring från den brittiska feministiska filmvetaren Laura Mulvey, som 1975 myntade begreppet ”the male gaze” – ”den manliga blicken”, för att beskriva kamerainramningen av kvinnors kroppar i visuell kultur som primärt objektifierande. Svenska feminister följde den amerikanska porrdebatten på 1970-talet, och blev starkt influerade av den antipornografiska censurfeminismen.

Anti-censurfeminismen vänder sig mot skamningen

Den andra, på många sätt motsatta skolan kallas ofta för anti-censurfeminismen, och kan sägas vara ledd av den kaliforniska feministiska filmvetaren Linda Williams, som skrev den inflytelserika boken Hard Core: power, pleasure, and the frenzy of the visible” (1989). Williams vände sig emot förenklingar och menade att porr är ”en ytterst baktalad och syndabocksstämplad genre” som förtjänar en bredare och mer nyanserad akademisk analys.

Det var en samhällelig kontext där det inte verkade finnas någon klar motsättning mellan pornografisk kultur och feminism – eller konst, musik och andra kulturformer.

Linda Williams är fortfarande professor i filmvetenskap vid Berkeley University, och hennes tankegångar har präglat mycket av Kaliforniens akademiska och feministiska förhållningssätt till porr. Det blev tydligt för undertecknad när jag under ett utbytesår vid San Francisco State University 2006–2007 läste filmvetarkursen Images of eroticism, och vi fick gruppdiskutera den stilbildande porrfilmen ”New Wave Hookers” (1984) och inte en enda av alla feministiska studenter i klassrummet ens rörde sig i närheten av ordet ”förtryck” (det ska sägas att vi diskuterade den andra editionen av filmen, där den underåriga porrstjärnan Traci Lords scener var borttagna). I stället kom diskussionen in på hur filmen har influerat sexuella subkulturer och mode.

När jag sedan flyttade tillbaka till Kalifornien 2010 – och bodde fem år i San Francisco respektive fem år i Los Angeles – cementerades detta perspektiv för mig. Kalifornien är världens största porrproduktionsstat, och bägge städerna var länge USA:s huvudsakliga nav för porrindustrin (idag har den rollen delvis tagits över av Las Vegas och Miami). Mellan 2010 och 2020 umgicks jag med flera inom porrbranschen med vänsterideologisk, feministisk värdegrund – både kvinnor och män. Och jag vet inte hur ofta under de tio åren som feministiska kvinnliga vänner föreslog att vi skulle gå på alternativstrippklubbar som (kooperativägda, queervänliga) Lusty Lady i San Francisco, och Jumbo’s Clownroom i Los Angeles (där Charles Bukowski hängde på 1970-talet; David Lynch skrev delar av manuset till ”Blue Velvet” på 1980-talet och där Courtney Love dansade på 1990-talet innan hon träffade Kurt Cobain). Det var en samhällelig kontext där det inte verkade finnas någon klar motsättning mellan pornografisk kultur och feminism – eller konst, musik och andra kulturformer. Sammanhang och perspektiv väldigt långt från Sverige.

Frågan är varför?

När Sverige sågs som sexliberalismens högborg

Sverige var trots allt det andra landet i världen efter Danmark som legaliserade porr 1971. Under 1960- och 1970-talen blev Sverige känt som sexliberalismens högborg, där begreppet ”den svenska synden” färdades över världen. Det var en tid då Sveriges kulturelit och porr var såta vänner. Där stora delar av den svenska kulturvänstern, precis som Danmarks vänster, omfamnade porr som ett sätt att uttrycka och nå sexuell frigörelse, bryta tabun och knäppa borgerligheten på näsan.

En tid där den kultförklarade sexualupplysningsfilmen ”Kärlekens språk” (1969), utkom och svenska elevorganisationer begärde samlagsrum i skolbyggnaderna. Där en folkkär kvinnlig nationalikon som Lill Lindfors i danska Ekstrabladet år 1976, sade sig tro på förstatligandet av prostitution. Där dramatikern Lars Norén skrev novellen ”Sexparty” för porrtidningen Piff. Där ABBA:s Björn & Benny komponerade musik till mjukporr. Där Dagens Nyheter recenserade skådespelares könsorgan efter att Östermalmsteatern Folkan hade satt upp en nakenmusikal. Och där vänsterregissören Vilgot Sjöman släppte sin ikoniska erotiska, samhällskritiska film ”Jag är nyfiken – gul” (1971). En film där Lena Nyman spelar en version av sig själv: en ung, svensk kvinna som vill revoltera mot konservatism och samhällets orättvisor. Och ligga med Börje Ahlstedt.

Denna sexliberala epok i Sveriges historia är fokus för en annan nyutkommen bok, Frigjorda tider – när porren blev kultur och kulturen blev porr (Klubb Super 8 – Serieslussen), av journalisterna Martin Kristenson, Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe. Det är en mer nostalgisk och mindre akademisk historisering än Såra tukt och sedlighet, men en precis lika ambitiös dokumentation – dock här bara av eran då vänstern och kulturvärlden i Sverige hade en mer öppensinnad relation till porr. Inte odelat positiv, men diskursen fick vara nyanserad.

Vändningen kom under slutet av 1970-talet. Då växte den intoleranta och puritanska attityden gentemot (hetero)porr inom Sveriges kvinnorörelse och svensk vänster. Deras syn på porr som ett uttryck för patriarkalt förtryck kom att bli dominerande under nästföljande decennier.

En hypersexualiserad generation som inte ligger

På ett sätt kan Ninja Thybergs främst Kalifornien- och men även Göteborgsinspelade Pleasure både sägas vara formad av den kaliforniska anti-censurfeminismen, och samtidigt återknyta till de tidiga sexualliberala svenska porr-rötterna. Skillnaden är att i dagens samhälle spelar porr en enormt mycket större roll än på 1960- och 1970-talet – vilket filmvetaren Jan Holmberg sätter fingret på i en essä för Dagens Nyheter.¹ Vi lever mycket riktigt i en pornografisk kultur som formar sexuella beteenden hos generation efter generation. Ett Only fans–samhälle, där mode och populärkultur konstant lånar pornografiska uttryck, vare sig det är artister som Nicki Minaj som i sin musik och videor glorifierar män med en ”anakonda” och kvinnor med enorma bakdelar, eller modehus med övertydligt pornografiskt bildspråk.² Sedan 00-talet har märken som American Apparel och Yves Saint Laurent kontinuerligt förlitat sig på en så kallad ”porn chic”-estetik.

Bella i ”Pleasure” representerar de generationer som växt upp i denna porrdjungel. Där pornografin är en konstant i tillvaron.

Det är en massmedial hypersexualisering, där den svenskt mittfårefeministiska, tillika globalt högerkonservativa rädslan för att porr ska få unga att bli våldssexmonster, inte visat sig särskilt sann – även om det ska sägas att denna kultur exempelvis i Japan, och Sydkorea frambringat flera fall av bisarrt, incel-associerat våld mot kvinnor.³ Men sant är att en sexuell passivisering har växt fram där många unga inte ligger, alls. Japan – där undertecknad bor idag – är ett bra exempel. Oceanen av porr i olika medieformer i Japan har (i samband med flera andra samhälleliga faktorer), bidragit till en sexpassivisering så markant, att den inte osannolikt har bidragit till landets låga barnafödande.⁴

Bella i Pleasure representerar de generationer som växt upp i denna porrdjungel. Där pornografin är en konstant i tillvaron, vilket förhoppningsvis även skapar ett behov av att reflektera över detta. Den resa in i porrbranschens innersta finrum och fulrum som Bella gör i Pleasure, är både en privat resa för karaktären – och en resa som sannolikt kommer att förändra sättet vi pratar om porr i Sverige. Där man kan diskutera porrens destruktiva sidor, patriarkala strukturer och exploatering av social utsatthet, parallellt med att både idémässigt och fysiskt utforska uttryckssätt och subkulturer som avviker från normativt vaniljsex. Där det primala i människans sexuella drivkraft och sökande efter nya sexuella kickar och fetischer även kan ses som något humoristiskt, i stället för något hotfullt. Där hårdporr kan få vara hårdporr, som alla deltagande är med på, utan att vara förtryckande. Utan att den förmedlar kvinnohat, som Bellas traumatiska incel-porrscen i Pleasure.

Filmteamets oro för svensk PK-lynchmobb

Pleasure har många sådana ”positiva” scener, som den BDSM-porrscen som är en lustfylld upplevelse för Bella. Eller andra scener där hon aktivt går djupt in i sitt eget begär, även som undergiven (inget riktigt sex visas dock i filmen). Mycket av spektrumet av erotisk representation får plats, på sätt som påminner om hur självklart det är att porr i någon mån funnits sedan sedan paleolitiska grottmålningar.⁵ Jag vet att det under produktionen i Los Angeles, hos vissa inblandade – utifrån dessa ”positiva” scener – fanns en rädsla för hur Pleasure skulle tas emot i Sverige. I övriga världen har Pleasure hyllats på filmfestivaler för sitt konstnärliga värde. En av USA:s kreddigaste konstfilmdistributörer, Neon, har plockat upp filmen. Men vad skulle hända i Stockholm?

Skulle filmen lynchas för att den presenterar en nyanserad bild av porrbranschen, utan pekfingrar? Skulle PK-ursinnet släppas lös?

Men av de euforiska reaktionerna efter den svenska galapremiären av filmen på Rigoletto i Stockholm måndag den 4 oktober att döma tyder allt på raka motsatsen. Över 600 gäster, där merparten tillhör Sveriges kulturelit, har sedan dess pepprat sociala medier med lovord. Och även många andra nyckelpersoner för Sveriges porrdiskurs var på plats på galapremiären. En av dessa var författaren och föreläsaren Maria Ahlin, ordförande för organisationen Changing attitudes, vars mål är att ”eliminera de attityder som leder till sexköp”, vilket enligt henne även handlar om de ”hälsoeffekter som pornografikonsumtion” ger. En hållning kännetecknande för Sverige, som klumpar ihop porr med prostitution. Men på sin publika Instagram⁶ ger Maria Ahlin Pleasure följande omdöme: ”Jag är inget fan av svartvita perspektiv. Att insistera på ’my way or the highway’. Det enda det gör är att stänga ner konversationer. Jag är ett fan av annorlunda perspektiv. Dialog. Verklighet. Att byta åsikt och att sedan få göra det igen. Det har varit åratal sedan en film lämnade mig med så många nya saker att reflektera över.”

Suget efter paradigmskifte i svensk porrdebatt

Det som Maria Ahlin formulerar är troligtvis det bästa som Pleasure kan bidra till på bred nivå inom svensk kultur- och samhällsdebatt. Och de svenska reaktionerna som helhet visar på att det finns ett sug efter ett paradigmskifte.

Kanske behöver Sverige inte återlansera det torrt bibliskt anstrukna begreppet ”den svenska synden”, vi är ju inte ett katolskt land.

Vilket Ninja Thyberg själv representerar; från att en gång ha varit en radikal porrmotståndare är hon idag nära vän med många av porrvärldens största namn – män som kvinnor – och har skildrat porrens många skrymslen och hörn. Utan att döma.

En viktig del av detta i Pleasure är att Bella – den blonda porrstjärnan – här är subjekt och inte objekt, briljant fångat av filmfotografen Sophie Winqvist Loggins. Det vill säga, när Bella inte väljer att vara objekt. Det är en upprättelse av the female gaze – den kvinnliga blickens återtagande av objektifiering, som visar att objektifiering inte alls behöver innebära förtryck.

Kanske behöver Sverige inte återlansera det torrt bibliskt anstrukna begreppet ”den svenska synden”, vi är ju inte ett katolskt land. Men kanske kan Sverige ansluta sig till en mer nutida feministisk porrdiskurs, där kreatörer som vill gestalta och diskutera explicit sex inte behöver gå som på nålar eller klä sina verk i abstrakt konstskrud, för att beredas plats och tas på allvar. Kanske kan det bidra till en mer öppen, sund och mellanmänsklig relation till sex. Vad som är utom tvivel är att nästa gång som det skrivs en bok om Sveriges porrhistoria kommer vi att få läsa om avtrycket från Pleasure.