Partiledardebatten: Självdestruktivt svingande och överkörningskrav

Inte ens när Annie Lööf själv – hånfullt – tog upp det faktum att Vänsterpartiet kände till hela det politiska programmet när de valde att släppa fram regeringen gjorde Sjöstedt något för att markera kraft. I stället började han rya om att Sverigedemokraterna är rasister, och att han minsann hade stoppat SD från makten.

Stefan Löfven, Per Bolund och Annie Lööf blev nog både glada och lättade. För dem är det ju utmärkt om bilden sätts att varje alternativ till den rådande ordningen – exempelvis att Vänsterpartiet skulle ställa politiska krav på de regeringar de släpper fram – ofrånkomligen leder till att Sverige underställs ett högernationalistiskt juntastyre.

Varför Vänsterpartiet står främst i ledet för att hamra in den bilden är däremot komplett obegripligt.

2. Bred enighet om breda samtal

Ingen har nog missat att ”breda samtal” är ytterst trendriktigt i politiken just nu, och söndagskvällen var inget undantag. Värst var som vanligt Annie Lööf, vars gruppsamtalsaktivism blir allt mer extrem för varje vecka.

För en nytillkommen betraktare av svensk politik måste det framstå som att Centerpartiet inte har några direkta politiska åsikter, utöver att alla borde sluta tjafsa och i stället sätta sig ned och dricka kaffe med varandra.

Lööf var dock inte ensam. En av debattens mest uppseendeväckande incidenter kom när Ebba Busch Thor kritiserade Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna för att dessa tre partier – som enligt Busch Thor är överens i de stora dragen – inte har satt sig ned och utformat en ny migrationspolitik ihop.

Det uppseendeväckande med det är förstås att en sådan trepartiuppgörelse med självklarhet skulle bli mer restriktiv än vad Kristdemokraternas egen migrationspolitik är. Vi ser här KD-ledaren kräva att tre större partier ska göra upp om en politik som hon inte fått sitt eget parti att gå med på. Än, i alla fall.

Säga vad man vill om det nya politiska landskapet, men det saknar inte visst underhållningsvärde.

3. Låt partierna sätta agendan

SVT:s val av ämnen för debatten – klimatet, migrationen, välfärd i hela landet samt kriminalitet – fick kritik på förhand. Som vanligt. Kristdemokraterna saknade en rubrik för sjukvården och Vänsterpartiet tyckte att SVT gynnade SD.

En vanlig uppfattning, både i politiken och i mediekåren, är att om man får kritik från två olika håll är det ett tecken på att man är rätt ute. Så kan det vara, men det kan också vara ett tecken på att man verkligen är ute och cyklar. Eller att det åtminstone är värt att lyssna på vad som sägs.

Camilla Kvartoft och Anders Holmberg gjorde en god insats som debattledare, men det är ofrånkomligt att ett redaktionellt urval av ämnen gynnar somliga på bekostnad av andra. Den som bestämmer vad man ska prata om bestämmer också vad som inte ska diskuteras – vilket hur man än vänder på det blir en majoritet av alla tänkbara ämnen.

Det blir dessutom en ständig källa till tjafs och förvirring, då partiledarna nu trycker in det de helst vill ha sagt under rubriker där det egentligen inte passar.

Nästa gång kunde det kanske vara värt att åtminstone testa en modell där partiledarna själva bestämmer vad de ska ta upp, varpå övriga får replikera i god ordning och i mån av en utmätt talartid.

Argumentet att redaktionerna ser till att det är ”väljarnas viktigaste frågor” som diskuteras är inte övertygande. Hela idén med partier är att de ska representera väljarna. Det eventuella problemet är dessutom självsanerande: Ett parti som när det får chansen envisas med att prata om frågor som inte är viktiga för väljare kommer sannolikt inte att bli särskilt långlivat.