Partiernas skelett i garderoben är ingen död fråga

När blir egentligen ett lik i garderoben relevant? Det korta svaret är: När det rör på sig och har någon anknytning till dagens agerande.

Alla partier har något att skämmas över

De traditionella politiska partierna har alla inslag att skämmas för. Rasbiologiska institutet kom till efter en riksdagsmotion undertecknad av ledande politiker som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Även några liberala riksdagsledamöter stod bakom.

Liberalerna (då Liberala samlingspartiet) och Socialdemokraterna var de som drev igenom den allmänna rösträtten. De som motarbetade och bromsade den allmänna rösträtten var Moderaterna (då Allmänna valmansförbundet). Just den delen av sin historia uppmärksammar Moderaterna naturligtvis inte.

Centerpartiets antisemitiska historia

I sitt partiprogram 1933 skrev dåvarande Bondeförbundet (idag Centerpartiet) att man är motståndare till ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och att det ”svenska folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

Detta är ju ingenting som avspeglas i dagens Centerparti eller som man kan anklaga Annie Lööf för.

Bondeförbundet hade riksdagsledamöter som var tydliga antisemiter. Riksdagsledamoten Otto Wallén sa 1939 i riksdagen att han var stolt över att vara antisemit. SLU-bladet, ungdomsförbundets tidning, skrev 1938 att ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… en utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden.” Bondeförbundaren KG Westman var justitieminister i samlingsregeringen under andra världskriget och kallade den ledande antinazistiska journalisten Torgny Segerstedt för ”judesjäl”.³

Detta är ju ingenting som avspeglas i dagens Centerparti eller som man kan anklaga Annie Lööf för. Lika lite som Ulf Kristersson har med göra att partiet motarbetade allmän rösträtt för ett sekel sedan.

Kommunismen står inte för demokrati

Närliggande partihistoria kan dock spela roll idag. Statsminister Stefan Löfven sade i en intervju i Dagens Nyheter för några veckor sedan att ”jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin”, vilket väckte intensiv debatt.⁴ Löfven medgav att det var ”en dålig formulering”. Lätt att konstatera; han använde ju det gamla partinamnet VPK – Vänsterpartiet Kommunisterna – och kommunismen står inte för demokrati.

Fram till 1969 hette partiet enbart Kommunistiska partiet, men lade sedan till ordet vänster för att anknyta till den populära nyvänsterrörelsen kring 1968. När Vänsterpartiets förre ledare Jonas Sjöstedt 1983 gick med i Kommunistisk ungdom hade VPK fortfarande nära relationer till de kommunistiska diktaturerna. Partiet tog bort ordet ”kommunisterna” först 1990, efter Berlinmurens fall.

De sade vänligt att jag var sympatisk och beklagade därför att jag måste fängslas om de fick makten

1975 skrev Jörn Svensson, chefsideolog för VPK och riksdagsledamot, en bok: ”Du ska ta ledningen och makten”. Han hävdade att när VPK tagit makten och infört socialism ska det ankomma på den socialistiska statsmakten att med tillgängliga maktmedel bekämpa varje försök att rubba folkegendomen och arbetarsjälvstyret. I riksdagen (1976–82) satt jag bakom två unga riksdagsledamöter från VPK. De sade vänligt att jag var sympatisk och beklagade därför att jag måste fängslas om de fick makten, eftersom det skulle leda till ”proletariatets diktatur”, något som jag skulle motsätta mig. Det illustrerade vad Vänsterpartiet stod för på den tiden.

V stöttade och stöttar extrema rörelser

Det är sant att partiledaren CH Hermansson moderniserade VPK, som Jonas Sjöstedt skrev nyligen i Dagens Arena.⁵ Men partiet stod fortfarande i nära kontakter med kommuniststaterna. Hermansson blev medlem i kommunistpartiet när det som enda svenska parti stödde Hitlertysklands invasion av Norge, vilket berodde på att Stalin vid tidpunkten samarbetade med Hitler, och partiet följde alltid Stalin. Hermansson blev chefredaktör för partiets tidning Ny Dag och stödde 1956 den sovjetiska invasionen av Ungern. När Stalin dog 1953 var Hermansson med i partiets uttalande: ”Stalin är död. Vår tids störste folkledare och statsman. Den socialistiska samhällsgemenskapens geniale mästare.”⁶

Olof Palme talade om ”de fyra demokratiska partierna” under en tid då det fanns fem partier i riksdagen. S lät inte V delta i riksdagens försvars- och utrikesutskott på grund av de nära förbindelserna med Sovjet. Per Ahlmarks mycket uppmärksammade bok ”Vänstern och tyranniet” 1994 visade hur VPK stöttade diktaturer runtom i världen. Idag är en rad vänsterpartister engagerade i Svensk-kubanska föreningen, som stöttar den socialistiska diktaturen i Venezuela. V har i EU-parlamentet motsatt sig aktiviteter mot diktaturerna i Kuba och Venezuela .⁷

Det har naturligtvis betydelse när en idag verksam partiledare har gått med i ett tydligt odemokratiskt parti. Nu har Vänsterpartiet dock en partiledare, Nooshi Dadgostar, som inte har bakgrund i partiet under dess kommunisttid.

Åkesson förnekar det partiet nyligen stått för

Att utgå från att ett parti förändrats är inte ovanligt. Det var vad Löfven egentligen menade. Och Ulf Kristersson sade i januari om Sverigedemokraterna att deras ”retorik har förändrats en del de senaste åren.” Visst förändras partier. Sverigedemokraterna har lämnat nazismen, även om det fortfarande är nationalistiskt och mot all invandring.

När Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna hade det rätt nyligen grundats av åtskilliga nynazister. I partiet heilade man fortfarande på möten. Han blev partimedlem som skåning; i Höör, när han var ny medlem, brände partiet böcker om Förintelsen och viftade med hakkorsflaggor.⁸

Sverigedemokraterna utesluter dock numera frekvent medlemmar som är rasister och nynazister.

Åkesson förnekar uppfattningar som han och partiet tämligen nyligen stått för. Nu säger han att han aldrig varit emot islam utan mot islamismen, men i den första artikel Jimmie Åkesson fick in i en svensk dagstidning, Aftonbladet 2009, skrev han att han ser den muslimska invandringen ”som vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Han hävdar också att partiet inte sluter upp bakom Ungerns auktoritära regim, men när han på en journalistfråga efter 2018 års almedalstal fick välja om han sympatiserade med Ungerns Viktor Orbán eller Tysklands Angela Merkel valde han Orbán. Han föredrog också Orbán framför Frankrikes Emmanuel Macron. SD motarbetar dessutom i Europaparlamentet att EU fördömer den auktoritära utvecklingen i Ungern.

Partiers närliggande historia spelar självklart roll.

SD:s partisekreterare Richard Jomshof skrev 2016: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här.”  Så visst finns det hos SD inte bara en uppslutning bakom Donald Trump, utan också kring Viktor Orbán.

Slutsatsen är att det som hänt i ett politiskt parti för flera generationer sedan och som partiet inte ställer upp för idag är helt ogiltigt. Men partiers närliggande historia spelar självklart roll, särskilt relevant är den om det finns associationer mellan historiska och aktuella ståndpunkter.