Vi verkar älska när någon tar makten över sin historia. Det har fotomodellen och skådespelerskan Pamela Anderson gjort nu, med Netflix-dokumentären Pamela, a love story och självbiografin Love, Pamela.
Hon har även skaffat ett Instagramkonto där hon bland annat publicerar sina dikter. Föga förvånande visar hon sig inte vara någon vidare poet. Men det gör inget – folk jag känner i kultursvängen följer och gillar ändå, precis som jag själv verkligen vill gilla detta.
Vi vill ju tro på den nya historien om Pam: att hon är en intelligent människa som gjorde de val hon gjort för att hon velat.
20-tals Pam tar kontroll över sitt gamla liv
Pamela Anderson var 90-talets mest kända utvikningsmodell. Hon symboliserar en tid då kvinnokroppen på något sätt fortfarande ansågs finnas till för män. Idag finns det inte några riktigt kända utvikningsmodeller. Objektifiering av kvinnokroppen finns ju i och för sig fortfarande, men nu är det kvinnorna själva som ska objektifiera den och tjäna pengar på den, och följarskarorna består av andra kvinnor. Och det blir aldrig naket, som under Playboys storhetstid.
När Pamela Anderson nu kommer tillbaka så är det såklart i en 20-talsversion: Pamela Anderson 2023 är en medveten kvinna som själv skapar bilden av sig själv. Förresten läste hon tänkaren Carl Jung som tonåring och den bisexuella bohemförfattaren Djuna Barnes som tjugoåring. Hon har agensen i sitt eget liv och, vad det verkar, har alltid haft.
Det finns en samtida tendens bland kändisar att prata om allt det dåliga som hänt en, att älta sin ångest och sitt mörker trots att man har både ära och berömmelse. Pamela Anderson gör tvärtom: hon har ingen ära och inte längre någon direkt berömmelse, men nu lyfter hon fram allt positivt. Hon vill övertyga oss om att hennes liv varit lyckligt och att hon är stark. Hon blev upptäckt av Hugh Hefner, hon blev en bra mamma – och hon är absolut inget offer. Det är rörande på något sätt, och när jag tar del av hennes nya bok och dokumentär så gillar jag henne som person, så pass att jag nästan börjar gilla vad hon gjort – hm, att posera i en fontän med sina silikonbröst kanske är konst ändå? Men är det någon som faktiskt skulle kunna få lov att kalla sig själv offer, så är det Pamela Anderson.
Det äkta syns i usla dikter
Pamela Anderson skriver själv att det kanske inte var meningen att hon skulle födas, eftersom hennes mamma var med om både en flygplanskrasch och en bilolycka när Pamela låg i magen. Bilolyckan var förresten pappan orsak till. Pamela blir sexuellt utnyttjad av en barnvakt under flera år och när hon är tolv år så blir hon våldtagen av en äldre kille – ordet ”våldtäkt” skrivs dock aldrig ut, kanske just för att Pamela vill hålla avstånd till allt som skulle kunna ge henne en air av offerskap. Hon har många passionerade kärleksrelationer men det verkar alltid sluta med att killen ifråga kör henne i diket. Till och med hennes barns far, Mötley Crue-trummisen Tommy Lee, som allt verkar så fantastiskt med, börjar till slut slå henne. Men hon gräver aldrig ner sig i tragedierna.
”My model of love / is slightly screwed / not only / skewed”, skriver hon i en av dikterna hon sprängt in i självbiografin. De är usla – det här har uppenbarligen inte en redaktör fått röra – men kanske är det just det som kittlar mig. Även här vill hon framhäva sina styrkor, men det går inte i dessa opolerade dikter utan att de genom sin undertext börjar handla om viljan till styrka, och därmed blottar de något annat än vad hennes PR-team tänkt. En svaghet. Mot konsten har PR-teamen ingen chans.
För bara för att man skriver sin egen historia så behöver man inte vinna.
Det är uppenbart att Pamela Andersons självbiografi och dokumentär är till för att ge henne upprättelse, och det verkar de ju lyckas med om man ser till hur mina kulturella vänner gillar hennes Instagraminlägg. Det är inte 90-tal längre och nu dömer vi inte en kvinna för att hon vikt ut sig i Playboy. Så Pamela hade inte behövt vara så orolig för att bli dömd. Hon hade kunnat lägga krutet på att skriva något mer djupgående, lite mer grävande, med lite mer av Carl Jung och lite mindre av världens blickar i åtanke. Lite mer om att vara en förlorare. För bara för att man skriver sin egen historia så behöver man inte vinna.
Man kan skriva sin berättelse för att andra ska få en mer smickrande bild av vem man är, men man kan också skriva för att själv få syn på något som är sant. En film eller bok där Pam verkligen försöker få syn på sin historia, hade kunnat bli otroligt intressant. Kanske en renodlad diktsamling, som säkert hade varit dålig men ändå röjt en sanning: att hon på vissa sätt faktiskt är ett offer.
Anna Axfors är poet, kulturskribent och författare.
