Överproduktion av eliter bakom polarisering

Bortom de partiska förklaringarna om att allt är vänsterns eller högerns fel sysslar numera många av Amerikas intellektuella med att försöka bena ut varför USA nu är så splittrat, och vad som går att göra åt det. En av de mest intressanta rösterna tillhör faktiskt inte en amerikan utan en rysk emigrant från det dåvarande Sovjetunionen. Han heter Peter Turchin och började sin bana med att studera befolkningsekologi, mer specifikt hur olika populationer av insekter interagerar och förändras inom en viss miljö baserat på yttre och inre faktorer. Därefter skiftade Turchin fokus för sitt intresse till ett mer komplext ekosystem – människans samhälle.

Marx och Turchin förenas av sökandet efter historiens lagar

Peter Turchins stora projekt idag är ett fält han kallar för Kliodynamik, döpt efter en av de grekiska muserna, mer specifikt hjältediktens och historieskrivningens beskyddarinna. Kliodynamikens mål är att dra nytta av en mängd olika akademiska discipliner – och kanske framförallt olika former av ekonomisk statistik – för att göra historieskrivning mer av en vetenskap och mindre av en konst. Poängen är att lämna berättelser om enskilda händelser eller epoker därhän, för att i stället fokusera på att försöka bena ut övergripande ”regler” som kan sägas styra över mänskliga samhällen genom historien.

Detta är självklart inte en ny tanke. Flera olika tänkare har genom tiderna försökt sig på liknande bedrifter. Den brittiska historikern Arnold J. Toynbees enorma studie av 19 olika civilisationer och deras uppgång och fall är i princip bortglömd idag, men rönte stor uppmärksamhet under ett par årtionden under mitten av 1900-talet. Den tyske filosofen och historikern Oswald Spenglers magnum opus, ”Västerlandets undergång”, hör också hemma i denna genre. Den figur som står Turchin närmast är dock antagligen Karl Marx, som på ett liknande sätt grävde ner sig i brittisk ekonomisk statistik för att försöka utröna de lagar som reglerade människans historia. Turchin är inte marxist, och delar inte nödvändigtvis Marx antaganden om hur världen fungerar, men de förenas av drivkraften att försöka undkomma mytologiernas och berättelsernas grepp om historieskrivningen.

Överproduktion av nytt prästerskap

En av de mest centrala teorierna i Turchins verk är också anledningen till att han rönte uppmärksamhet i samband med det amerikanska valet 2020: hans teori om överproduktion av eliter. Något förenklat bygger Turchins tes på en sorts social malthusianism; alla samhällen producerar ”eliter” som inte nödvändigtvis är delaktiga i någon form av ekonomisk produktion, men som fortfarande måste livnäras och dessutom ofta får en relativt hög levnadsstandard jämfört med arbetare. Ordet elit bör här förstås brett: förutom fondförvaltare och bolagsdirektörer kan även symbolmanipulatörer såsom journalister och högskolelärare inordnas inom kategorin. Även lobbyister, konsulter och olika former av NGO-anställda “utbildare” passar in här.

Över tid har dessa människor allt mer kommit att spela en sorts roll som ett samhälleligt prästerskap. Ett viktigt kännetecken för denna elit är att den är extremt mån om så kallad “credentialing”, krav på formella akademiska kvalifikationer. Högskoleutbildning är dess mest grundläggande krav och den fungerar som en sorts klassmarkör.

Resultatet blir en sorts våldsam variant av hela havet stormar.

Det finns dock alltid begränsningar för hur många eliter ett samhälle kan livnära innan det börjar få problem. Denna ”överproduktion” har åtminstone två menliga effekter på samhället. Dels försämras den ekonomiska situationen för icke-eliterna, som måste slita hårdare och betala mer skatt för att livnära den växande gruppen människor ovanför dem. Dels blir den politiska situationen i samhället allt mer instabil, därför att eliterna (som är de som i mångt och mycket bestämmer dagordningen för vad politiken ska handla om) hamnar i en allt mer bitter konkurrens sinsemellan om olika elitjobb och positioner i samhällstoppen.

Resultatet blir en sorts våldsam variant av hela havet stormar; alla måste ha en stol, samtidigt som stolarna inte räcker till. Ju mer desperat konkurrensen blir, desto mer villiga blir de tävlande att använda sig av olika former av fula knep. Polarisering blir en nästan oundviklig konsekvens i takt med att samhällets eliter splittras i olika läger, där den enes bröd kräver den andres död.

Ideologiska utrensningar skapar arbetstillfällen åt wokes

Turchins idéer appellerar till många idag, men kanske framförallt till den amerikanska högern, därför att händelser i USA de senaste tio åren verkar bekräfta åtminstone konturerna i hans tes. Sedan den stora finanskrisen 2008 har mycket av den radikala politiken på vänsterkanten drivits på av studenter som på grund av den ekonomiska situationen inte kunnat få de välbetalda jobb de räknat med  – klassiska ”överproducerade” aspirerande eliter, med andra ord. Mycket av det som idag faller under paraplybegreppet ”wokeness” (såsom att ersätta ordet ”kvinna” med ”livmoderhavare”) bärs nästan helt upp av en allt mer prekär och osäker medelklass, och bemöts med nästan noll entusiasm bland de lägre lagren i samhället. Samtidigt är det tydligt att dessa idéer inte bara stannar vid att ändra olika individers språkbruk, utan att de möjliggör – och kräver! – olika former av institutionella utrensningar av oliktänk.

Om det gamla tyska talesättet är “först mat, sedan moral!” så går det nog att säga att mat och moral blivit en och samma sak för en växande grupp människor även här i Sverige.

Sverige har sett ett antal exempel på detta, och det är värt att poängtera att det är i kultursfären – där konkurrensen om jobb är otroligt hård och arbetsmarknaden riktigt trist – som vi sett de allra mest långtgående ideologiska korstågen, från Metoo till 2010-talets vurm för “svarta kroppar”. Skapandet av konsultjobb och främjandet av aktivisters annars tämligen bräckliga karriärer går inte riktigt att separera från de ideologiska poänger som görs.

Om det gamla tyska talesättet är “först mat, sedan moral!” så går det nog att säga att mat och moral blivit en och samma sak för en växande grupp människor även här i Sverige, och att deras kamp om just sin egen mat kommit att forma mycket av vår politiska debatt de senaste åren.

Klasskampens comeback hos högern

Framförallt erbjuder Peter Turchin en ny teori med vars hjälp folk förhoppningsvis kan förutspå politiska rörelser. Den radikala vänsterns ”marxism” har över tid blivit mest en sorts fönsterprydnad, och få tycks överlag vara villiga att svara på varför vänsterpartier över hela västvärlden håller på att tappa både väljarstöd hos och kontakt med stora delar av arbetarklassen, samtidigt som välutbildade människor i våra större städer allt mer röstar vänster. Tesen om överproduktion av eliter ger här en behändig fingervisning, speciellt till en politisk höger som idag ser sig uppburen av allt fler arbetarklassväljare, utan att riktigt veta hur eller varför.

Efter Sovjetunionens fall var det länge trendigt att fastslå att klasskampen var död, och att teorier om inbyggda konflikter mellan olika samhällsgrupper nu tjänat ut sitt syfte. Tänkare som Peter Turchin visar dock att teorier om olika former av klasskonflikt som drivande i den politiska processen har gjort comeback, denna gång hos högern.