Nytt år, nytt jag

Jag får väl manifestera. Det är faktiskt kul att manifestera. Så här gör man: man skriver upp punkter på ett papper om hur man vill att livet ska se ut. Sedan är det bara att vänta in universums leverans.

Punktlista för ett nytt liv

Det är barnsligt att ha sådana här idéer om sig själv, idéer om sig själv som någon som är i process. Det finns väl en anledning till att ungdomsromaner nästan alltid handlar om det. Som vuxen ska man redan ha hittat sin identitet. Även om det visserligen ligger i vår kultur att ständigt bli bättre, bättre, bättre eller som Molly Sandén sjunger: ”Större, större, större”. Jag tänker ofta på Molly Sandén, artisten som liksom de flesta före detta barnstjärnor har behövt famla efter sin identitet i rampljuset. I en intervju med SvD¹ säger hon: ”Jag ville acceptera hela resan som tagit mig hit och inte skämmas för mina gamla ’jag’. Fatta att det är okej att det tagit ett tag att hitta mig själv.” Men i SVT Edits kortdokumentär Ingen lurar Molly (igen) så grimaserar hon när hon ser sina gamla skivomslag, från tiden då då hon fortfarande var i ”Mello-facket”.

”När jag ser eller läser gamla intervjuer så känner jag: herregud vad jag var platt och själlös” säger hon i SvD-intervjun och jag tänker: var du verkligen platt och själlös?

Författaren Inger Edelfeldts karaktärer letar ofta efter vilka de är, de provar på yoga eller köper några färska blommor att ha på matbordet. Ofta känner de sig ensamma eller udda och söker gemenskap och normalitet genom små markörer. Som det unga berättarjaget i novellen Vi är stjärnstoft (ur novellsamlingen Kläderna) som klär ut sig till hippie med några kompisar: ”I själva verket har jag känt mig helt bergtagen ända sedan jag såg hippien i spegeln. Det var något som hade hänt: en transformation”.

Det går i linje med sociologen Erving Goffmans teori i hans klassiker Jaget och maskerna, att det inte finns något egentligt själv, utan att det är beroende av social kontext.

När jag var yngre och ville ha en alternativ klädstil tyckte jag det var så pinsamt – inte just att ha en alternativ klädstil, men själva övergången, att ta steget. Att bli till inför andras ögon. Men när jag väl skaffat mig en åtminstone någorlunda annorlunda klädstil, så var allt förändrat.

Som för Inger Edelfeldts karaktär när hon blivit en hippie: ”Jag var van vid att gardera mig, att upprätthålla en viss distans och att alltid försöka förstå hur jag borde uppföra mig. Nu var det som att någonting hade släppt sitt grepp, och inte bara jag utan allt omkring mig hade förändrats”.

Spelat så många roller, men ingen bra

När jag var yngre trodde jag att så mycket satt på ytan, i vad man var för typ, och att detta gick att ändra lite hipp som happ. Men man lyckades ju aldrig leva upp till den där rollen man satt upp för sig själv. Jag tänkte på Eva Dahlgrens textrad ur ”Vem tänder stjärnorna”: ”Så många kvinnor som jag spelat men aldrig gjort det bra”. Vad jag är för typ kanske fortfarande är viktigt för mig i och för sig, men nu har det med mer subtila saker att göra, och med min karaktär: jag vill till exempel framstå som bra på det jag gör, som att jag har ett omdöme, att jag vet vad jag håller på med. Och jag vill helst inte se för anskrämlig ut heller.

Redan romarna började varje år med att offra gåvor och ge löften till guden Janus, som januari månad är uppkallad efter, och sedan dess har nyårslöften varit en tradition. ”New year, new me” som man brukar säga, eller amerikanerna brukar det i alla fall.

Men hur lätt är det att förändra sig själv och sitt liv egentligen?

Efter att jag tidigt förra året separerat – det var som sagt ett utmanande 2022 – och det var dags att sköta hushåll, ekonomi och barn ensam, så hittade jag på en metod som jag i min numera nedlagda podd Puss Puss Podcast kallade för Axfors-metoden. Den gick ut på att jag delade in mitt liv i fem kategorier och varje sak jag gjorde behövde höra till en av de här kategorierna. Till exempel: läsande, ta hand om barn, ta hand om hem.

Det var för att jag skulle få fokus och riktning i livet och inte syssla med något onödigt. Och om jag lade tvätt i en tvättmaskin så skulle jag inte känna att jag utförde en meningslös syssla, utan påminnas om att det var högst meningsfullt. En lyssnare som var psykolog hörde av sig och talade om att vad jag beskrivit var ”den absoluta essensen i tredje vågens KBT”. Jag visste naturligtvis vad KBT var, det är den tråkigaste psykologiska skolan som inte handlar om att ta reda på vem man är utan bara om att få resultat. Det är till en KBT-psykolog man får remiss från vårdcentralen om man typ har svårt att sova, och så får man gå dit några gånger och få några handfasta tips. Det handlar inte så mycket om själen.

Handlingar ska följa värderingar och åtaganden

Men enligt KBT-psykologen som hörde av sig till mig, och som heter Kristin Tollstedt, så är KBT mycket sexigare än vad ryktet säger och en toppenmetod om man vill förändra sig själv. Metoden ACT, Acceptance and commitment therapy, som är en del av tredje vågens KBT, bygger på att man accepterat lidandet och slitet, men förbinder sig att agera på några tydliga värden eller uppgifter som är personligen meningsfulla. Detta gör man oavsett om dagen, eller året, är bra eller dåligt. Jag hör av mig till henne och frågar hur man går tillväga för att bli ”the new me”, och hon svarar: ”Lära känna sina gamla beteendemönster och istället göra nya saker i linje med långsiktiga livsmål och värderad riktning”. Just det här med värderad riktning är tydligen viktigt, och jag blev ombedd att utifrån en lista välja ut sex ord som jag värderar (jag valde kärlek, andlighet, ha roligt, hållbarhet, intellekt och sanningsenligt). Min uppgift är nu att ta beslut utifrån dessa värdeord och leva mitt liv i linje med dem.

Folk behöver gå in i sig själva och identifiera vad som faktiskt spelar roll. Då kan man få ett löfte om ett nytt liv, och inte bara ett nyårslöfte.

Vad jag heller inte visste, men som Kristin Tollstedt berättar för mig, är att KBT har mycket gemensamt med stoicismen, den filosofiska skola från antikens Grekland, som menade att man bör leva dygdigt och rationellt. En filosofi som i och för sig också känns alldeles för praktisk för att vara spännande, och framför allt hård och skoningslös, men som är trendigare än man kan tro. Det finns till exempel en uppsjö relativt nya böcker på temat, som How to be a stoic, Happy, och Stoicism and the art of happiness. Stoicismen, och metoden ACT, handlar inte bara om att stå ut, utan om att i slutändan bli lycklig, kanske som ett annat jag, men ett jag som inte, för att citera Molly Sandén i en av hennes låtar, är “gjord utav sand”.

Angående ”new year, new me” och nyårslöften så rekommenderar Kristin Tollstedt att man försöker avstå från att se sig själv som ett förbättringsprojekt: ”Typ en bokhylla som behöver lagas”. I stället ska man försöka få syn på sina beteenden, som är mycket lättare att styra över än något så diffust som ”identitet”. Det är också viktigt att nyårslöften utgår från värderingar och inte normer. Exempelvis är ”sluta röka” ett dumt nyårslöfte, eller i alla fall ett potentiellt misslyckat nyårslöfte, om det inte grundar sig i en övertygelse om att man faktiskt värderar bättre hälsa. “Folk behöver gå in i sig själva och identifiera vad som faktiskt spelar roll. Då kan man få ett löfte om ett nytt liv och inte bara ett nyårslöfte”, säger Kristin Tollstedt.

Jag planerade mitt nyår minutiöst. Jag tillagade ankbröst efter att ha researchat noga hur man går tillväga (jag började äta kött under krisåret 2022). Och jag tänker – i enlighet med ACT-metoden – att det nya året blir som det blir, och allt jag kan göra är att hålla mig till mina värderingar och åtaganden. Men innerst inne hoppas jag kanske ändå att det blir det bästa året ever. Jag har samma naiva förhoppning som Molly Sandèn har i en av sina refränger: ”Det bästa kanske inte hänt än”.