När TAN kom in i den svenska litteraturen

Kan det bero på att de ruvar på något som är lite för svårsmält? Det tydligaste exemplet är Lena Anderssons Sveas son, som jämfört med hennes två tidigare romaner har förbigåtts med tystnad på kultursidorna. Det är synd, ty Anderssons roman ingriper på ett minst lika intressant sätt i samtida diskussioner om nutidsmänniskan som hennes tidigare romaner.

Att gro med kapade rötter 

Romanen spänner över den svenske mannen Ragnar Johanssons liv. Boken kan med fördel läsas som en pendang till konsthistorikern Per I. Gedins När Sverige blev modernt från samma år, som djupdyker i de estetiska idéer som kom att förverkligas i och med folkhemmet. Språket i Lena Anderssons bok är estetiskt-funktionalistiskt, vilket effektivt skildrar Johanssons avståndstagande från bohemliv för en fyrkantig stabilitet som träslöjdslärare. Funktionalismen var sprungen ur åtminstone förment demokratiska ideal. Samtidigt ledde socialdemokratin samhällsbygget genom att peka med hela handen. Livet skulle vara estetiskt funktionellt, där likhetstecken sattes mellan skönhet och samhällsnytta. Dessa ideal besjälar Ragnar Johansson, född samma år som det svenska folkhemmet grundades. Hans rötter är kapade, men det gör inget, eller, det tjänar snarare ett högre syfte; det är nödvändigt för att han ska uppgå i den nya samhällsgemenskapen. I sin helhet är Sveas son en litterär undersökning av hur nya sammanhang skapas och tvingas fram i människan när de traditionella rötterna kapas. Johanssons identitet lever i stark symbios med den visionära välfärdsstat som växer fram samtidigt som han själv.

I sin romandebut Allt kommer nog att bli bra från samma år som Sveas son berättar Ann Heberlein om konstnären Annika, som går från att vara en anywhere till en somewhere och flyttar in i sitt föräldrahem i skånska Borrby då hennes moder går bort. Hon är en gal-människa med ett fritt liv ute i världen, som tvingas återknyta till sin hembygd. Heberleins bok är ingen hyllning till det ena eller det andra, utan en berättelse om att pendla mellan gal och tan. Bokens behållning är just skildringen av konflikten mellan huvudpersonens gamla och nya identitet, en konflikt som känns märkligt bekant och ändå mycket outforskad, åtminstone i en svensk samtida romankontext.

Somewhere over the Lilla Essingen

I boken Folk på ön visar författaren Stig Larsson ett sätt att skapa nya rötter i en tid då var och en förväntas hitta lyckan själv var denne än befinner sig, och förhållandet till det förflutna är, jämfört med i Ragnar Johanssons värld, suddigt. Larssons bok är nästan helt koncentrerad till ön Lilla Essingen i Stockholm, en plats som han har gjort till sin egen, efter att ha flyttat dit i 35-årsåldern som till huvudstaden inflyttad norrlänning. Som ett slags flanör hälsar han på människorna som bor där, han sitter på den lokala puben och besöker näringsidkarna i området. Det är en mycket lokal bok, kanske den mest somewhere-betonade bok som har getts ut på senare tid i Sverige. I en avslutande essä reflekterar Larsson över sin position i kulturlivet, sin roll som åldrande svensk, mediekonsument och just boende på Lilla Essingen, en plats som så många andra platser i Sverige har förlorat sin ursprungliga identitet, men har fått en ny karaktär, präglad av nyinflyttade och tidens rörelse. Larsson rör sig knappt från sin ö under hela boken. Det blir på sina håll en nästan övertydlig hyllning till tan-människan– den lokalt förankrade patrioten, som föredrar att sitta på sitt stamhak och prata med sina grannar framför att ge sig ut i världen.

Något före Larssons bok kom Horace Engdahls Den sista grisen ut. Det är en annan bok än Larssons, men bär ändå på en liknande klagan eller förundran över tidens gång som den man kan finna i Larssons avslutande essä. Fragmenten har karaktären av små minnesanteckningar från samtal, men i stället för att sitta på något hak och umgås med andra verkar författaren ha tillbringat dagarna på något favoritkafé i långa samtal med sig själv. Det är en åldrande man och kulturkritiker som ser tillbaka på sin tid i offentligheten och krasst konstaterar att det mesta förblir sig likt, oavsett vem som styr och härskar. Engdahl gör upp med en rad konstruktivistiska idéer och tankegångar och förpassar dem till historiens skräphög. I stället för att följa med i tidens hastiga trender, tycks jaget luta sig åt en filosofisk och skönlitterär tradition. Utan att riktigt säga det rakt ut är det en sofistikerad samtalspartner till Larssons mer oförblommerade hembygdsskildring.

Kritikernas talande tystnad

Det allmänmänskliga behovet av att rota sig tycks alltså ha fått en ny gestaltning i den samtida litteraturen. Anderssons folkhemsskildring undersöker hur den lilla människan infogar sig i en konkret auktoritär samhällsmodell, medan Heberlein skildrar den enskilda människans behov av att återkoppla till sitt ursprung som hästtjej på landsbygden efter att ha förlorat fotfästet ute i en otyglad värld. Larssons bok kan ses som en hyllning till det lilla vardagslivet, och i Engdahls aforismer går det analogt att skönja en strävan efter själslig förankring i en tidlös tanketradition.

I sin helhet utgör dessa böcker på sina sinsemellan olika vis en välbehövd kritik till samtidens ombytlighet och ytliga sökande efter mening. Den svenska kritikerkårens tondövhet inför detta fenomen säger mycket om klyftan mellan kulturvärldens förståelse av sin tillvaro och det övriga samhällets.