I Sverige avkunnades ett antal domar under nazitiden, vilka i praktiken berövade judar deras egendom. Dessa domar var på det hela taget juridiskt korrekta. De avkunnades av några av Sveriges främsta jurister, som såvitt vi vet inte hyste några sympatier för nazismen eller antisemitiska åsikter och som i andra situationer visat sig väl kapabla till integritet och oberoende. Det skriver Anna Wallerman, biträdande lektor i processrätt vid Göteborgs universitet.

”Handelsbolaget under firma Josef Weiss i Reichenberg, Tyska riket”, står det med sirlig handstil på sidan 292 i den bok som rymmer Högsta domstolens diarium för 1940. I tvist mot ”direktören Adolf Simon i Reichenberg i egenskap av Treuhänder och kommissarischer Leiter för bolaget”. 

Bakom dessa korta anmärkningar ryms både världshistoria och personlig tragedi. 

Josef Weiss hade tillsammans med sin bror Wilhelm bedrivit produktion och försäljning av yllevaror i en stad som hette Reichenberg och låg i den del av dåvarande Tjeckoslovakien som kallades Sudetlandet (numera heter den Liberec och ligger i Tjeckien). 

Bröderna Weiss var judar. 

Det var inte Adolf Simon. 

Simon hade tidigare varit anställd av bröderna Weiss, men blivit avskedad. Hans karriär tog en vändning i och med nazisternas intåg i Sudetlandet. Den 25 oktober 1938 förordnades han av den nya lokalledningen till Treuhänder – en sorts provisorisk förvaltare med uppgift att driva vidare eller avveckla (och i praktiken ofta plundra) judiska företag  – för bröderna Weiss bolag. 

Bröderna Weiss hade sett vartåt det barkade. De flydde till Schweiz i september 1938 och försökte därifrån avveckla sitt företag. Samtidigt fortsatte verksamheten i Reichenberg under Adolf Simons ledning. 

Dessutom påpekade HD att alla betalningar måste göras i enlighet med ’vad som må vara föreskrivet i fråga om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket’.

Ett av bolagets kunder var Aktiebolaget Ivan Öhlin i Stockholm. Under hösten 1938 genomfördes sju leveranser från Firma Josef Weiss till Aktiebolaget Ivan Öhlin. När leveranserna skulle betalas uppkom dock frågan om vem som var berättigad att ta emot pengar för firmans räkning: bröderna Weiss i Zürich eller den av naziregimen tillsatte ”ariske” förvaltaren, Adolf Simon i Reichenberg. Båda framställde anspråk mot AB Ivan Öhlin, och frågan avgjordes slutligen i juni 1941 av svenska  HD. 

HD meddelade att det avgörande var om fakturorna från Firma Josef Weiss hade daterats före eller efter den dag då Adolf Simon tog över företagsledningen, det vill säga den 25 oktober 1938. För fakturor daterade före den dagen – det var bara en av de sju – hade bröderna Weiss rätt att ta emot betalning för företagets räkning. För fakturor som daterats därefter skulle betalningen däremot tillställas förvaltaren, Simon. Att, som bröderna Weiss hade påpekat i en av sina inlagor till HD, de varor som hade levererats under Simons överinseende hade ”tillverkats i [brödernas] fabrik, med deras maskiner, av deras material och med tillhjälp av deras i Reichenberg kvarlämnade medel av alla slag”, tillmättes ingen betydelse. Bröderna Weiss skulle alltså enligt domen ha rätt endast till en liten del av det totala beloppet. 

Dessutom påpekade HD att alla betalningar måste göras i enlighet med ”vad som må vara föreskrivet i fråga om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket.”

Nazitysk eller svensk lag?

Vad som var föreskrivet var att betalningarna måste gå genom det svensk-tyska clearingsystemet. Clearingsystemet var en sorts internationellt kvittningssystem, som syftade till att förhindra valutaflykt och valutaspekulationer. I praktiken fungerade det så att en köpare, som AB Ivan Öhlin i Stockholm, inte kunde betala direkt till säljaren. I stället skulle pengarna föras över till Riksbanken, som skulle sätta in pengarna på ett speciellt konto, öronmärkt för betalningar till Tyskland. När detta hade skett skickade Riksbanken ett meddelande till sin tyska motsvarighet, varpå denna tog pengar från sitt motsvarande svenska clearingkonto och betalade säljaren. När sedan det omvända hände, att en köpare i Tyskland ville betala en säljare i Sverige, betalade denne köpare in pengar till den tyska centralbanken, och den svenska Riksbanken tog av medlen på sitt tyska clearingkonto för att betala den svenske säljaren. På så vis kunde internationella betalningar genomföras utan att valuta någonsin behövde lämna landet. 

Effekten för bröderna Weiss var att de inte kunde få ut ens den enda betalning som HD hade tilldömt dem. Det var nämligen uteslutet att de tyska clearingmyndigheterna skulle betala ut medel till bankkonton utanför Tyskland. Och bankkonton i Tyskland var vid det här laget både fysiskt och juridiskt oåtkomliga för dem. Och bröderna Weiss var inte ensamma i sin belägenhet. Åtta liknande fall nådde svenska HD, och bedömdes på samma sätt. Många fler avgjordes enligt samma principer i lägre domstolar. 

Allt detta var, juridiskt sett, helt i sin ordning. 

Den avgörande frågan i målet var vilket lands lag som skulle tillämpas när man avgjorde vem som hade rätt att ta emot betalning för Firma Josef Weiss räkning – tysk eller svensk? Det är i sig inget ovanligt rättsligt problem; i internationella sammanhang är det mycket vanligt att domstolar tillämpar utländsk lag. HD:s lösning var att de förändringar som ägde rum i Tyskland inte kunde omfatta egendom – till exempel ett utestående betalningskrav – som fanns i Sverige. Därför kvarstod bröderna Weiss rätt till betalning för de varor som levererats innan tvångsförvaltningen infördes. De övriga varorna, däremot, hade ju befunnit sig i Tyskland vid det tillfället och levererats till Sverige först sedan Simon formellt tagit kontroll över företaget. I det fallet, menade HD, skulle det leda för långt att vägra erkänna Simons position enligt tysk lagstiftning. 

Det är ändå inte säkert att bröderna Weiss hade vunnit, om deras fall hade avgjorts i dag.

Det här var ingen ny princip. HD hade resonerat på liknande sätt tidigare, och skulle fortsätta att göra det efter kriget – ja, faktiskt än i dag. Syftet är främst att underlätta internationell handel genom att skapa tydliga och enhetliga regler om vem som har behörighet att företräda bolag. I många fall fungerar det tankesättet utmärkt – men när det var fråga om nazismens plundringar av judiska tillgångar kan man förstås fråga sig om inte just handeln med Nazityskland kunde ha fått stå tillbaka.

Likväl: De domar, som i praktiken berövade judiska flyktingar möjligheten att återta en liten del av sina tillgångar från naziregimen, var på det hela taget juridiskt korrekta. De avkunnades av några av Sveriges främsta jurister, som såvitt vi vet inte hyste några sympatier för nazismen eller andra främlingsfientliga eller antisemitiska åsikter och som i andra situationer visat sig väl kapabla till integritet och oberoende. 

Ingenstans i domen framgår att bröderna Weiss situation var något annat än en vanlig internationell affärstransaktion. Det finns inga spår av resonemang om avgörandets effekter i ett större sammanhang.

Till HD:s försvar ska vi komma ihåg två saker. För det första är det inte säkert att justitieråden i HD insåg situationens fulla allvar. Med facit i hand är det lätt att se att den tyska lagstiftning, som stod på spel i bröderna Weiss fall, var ett led i den utveckling som slutade med gaskamrarna. 1941 var omfattningen av nazisternas folkmord ännu inte uppenbar för stora delar av det internationella samfundet. Däremot kan vi utgå från att justitieråden i HD kände till att judar utsattes för systematisk förföljelse och förtryck av Hitlerregimen.

För det andra såg juridiken annorlunda ut på 1940-talet. Bröderna Weiss skrev i sina inlagor till HD att ett ”statligt ingrepp, innebärande en inskränkning av till myndig ålder komna, fullt rättskapabla, fysiska personers rättshandlingsförmåga, vilket ingrepp riktar sig mot vissa på grund av ras eller politisk inställning för den rådande regimen förhatliga personer, inte kan godtagas i ett land, vars hela rättsordning grundar sig på principen om individernas likaberättigande”. 

Det kan låta som självklara referenser i dag, men på 1940-talet var mänskliga rättigheter ett i stora delar okänt koncept. Likaså fenomenet rättsprövning – det var nästan otänkbart att svenska domstolar skulle utöva kontroll över riksdag och regering, och kanske underkänna dessas agerande. 1941 saknade juridiken verktyg för att hävda bröderna Weiss rätt till likabehandling. 

I dag ser det annorlunda ut. Inte minst på grund av det inflytande som EU-medlemskapet och Europarätten har haft på vår rättsordning, förväntas svenska domare väga in enskildas rättigheter i sina avgöranden. Rättsprövning hör nu till domstolars uppdrag – det vill säga domstolar ska bortse från lagar eller beslut som strider mot den enskildes rätt. På så vis utgör rättsväsendet en bättre motvikt mot politisk extremism och övergrepp. 

Det är ändå inte säkert att bröderna Weiss hade vunnit om deras fall hade avgjorts i dag. Däremot hade deras krav på likaberättigande inte kunnat ignoreras. Deras grundläggande rättigheter hade vägts mot näringslivets krav på tydlighet och förutsebarhet.

För en nutida läsare är det slående att de moraliska aspekterna helt saknas i HD:s avgöranden från 1941. Ingenstans i domen framgår att bröderna Weiss situation var något annat än en vanlig internationell affärstransaktion. Det finns inga spår av resonemang om avgörandets effekter i ett större sammanhang. Inget som talar för att HD:s ledamöter tyckte att beslutet var svårt, eller att domstolen insåg att man befann sig mycket nära – om inte bortom – det anständigas gräns. För dem var det en vanlig dag på jobbet.

 

Fotnot: Denna essä bygger på forskning som tidigare publicerats i Law and History Review 2018 nr 3 samt Svensk Juristtidning 2019 nr 2.