Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
- yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar som uttrycka tankar, åsikter och känslor
- informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden
- mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning
- demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats
- föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
- religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Friheterna ovan är basala för att uttrycka sig milt. De återfinns i regeringsformens andra kapitel under delrubriken opinionsfriheter. Håll dem i minnet ett par minuter.
För Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio gäller radio- och tv-lagen, som stipulerar att verksamheten ”ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Det som sägs här har förstås givits en något fluffig språkdräkt, men frasen det demokratiska statsskickets grundidéer står bland annat för ”en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val”.
Fri åsiktsbildning högt prioriterad
Även den statliga värdegrunden, som är en rikslikare för alla statsanställda, betonar att fri åsiktsbildning ska vara högt prioriterad (och gäller därmed för alla statliga myndigheter). Den står som nummer fyra av sex grundläggande principer som ska vara styrande för statsförvaltningen; de andra är demokrati, legalitet, objektivitet, respekt och slutligen effektivitet och service.
Man måste alltså antingen bära enorma skygglappar eller ha en starkt förvriden uppfattning om verkligheten om man som statstjänsteman eller journalist vid public service har missat eller inte har förstått den fria åsiktsbildningens unikt starka ställning i vårt samhälle. Och eftersom den har anor ända sedan den första tryckfrihetsförordningen så borde den ha hunnit rota sig rätt ordentligt vid det här laget.
Budskapen från gruppmedlemmarna beskrivs som hårda, ibland rent aggressiva.
Därför blev jag rätt häpen när Sveriges Radio i tisdags sände ett påtagligt indignerat reportage om att ett par hundra människor har använt sin grundlagsenliga rättighet att uttrycka tankar, åsikter och känslor om regeringens och myndigheternas hantering av coronapandemin. Bakom inslagen stod två reportrar, bland dem chefen för Sveriges Radios vetenskapsredaktion, Ulrika Björkstén. De berättade, först i morgonekot och sedan i ett 20 minuter långt Vetenskapsradion på djupet, om hur en dold Facebookgrupp försöker påverka svenska intressen utomlands.
Budskapen från gruppmedlemmarna om Sveriges coronastrategi beskrivs som hårda, ibland rent aggressiva. Radions reportrar har lyft fram några enskildheter som anses vara särskilt grova, exempelvis benämns tjänstemän i svenska myndigheter som förövare och nationen som hjärntvättad. Någon har ”jämfört med nazismen”, och det ställs krav på att de ansvariga för pandemihanteringen ställs inför rätta för brott mot mänskligheten.
För att verkligen sätta Facebook-gruppens kritik och anklagelser i ett bredare perspektiv hade journalisterna anlitat två experter. En presenteras som ”virtuell expert” och den andre är docent i strategisk kommunikation. Och vi får veta att experterna är oroade, bland annat eftersom det funnits inslag som verkar handla om att skada Sverigebilden utomlands. Också tonläget i gruppen kritiseras. Det sägs att ”gränsen är hårfin mellan engagemang och trakasserier”.
Facebookgruppen heter Media Watchdogs of Sweden, men dess namn fick lyssnarna inte veta i Ekot. Gruppens ledare var också anonymiserad, och detta gjorde att intrycket av tvivelaktig verksamhet stärktes ytterligare.
Man kan avsky åsikterna
Ingen behöver ju hålla med personerna som är medlemmar i den slutna/dolda Facebookgruppen. Man kan tycka att de har helt fel i sak och att de är otrevliga och har en alldeles för aggressiv ton. Och att de inte borde framträda som forskare utan dölja sina positioner eller yrkesroll eller att det är dubiöst att inläggen är på engelska.
Man kan mycket väl avsky deras åsikter och anse att de har oklara syften, är opatriotiska och respektlösa mot hårt arbetande tjänstemän och journalister. Man kan tycka att det finns kommentarer som tyder på att de som skrivit dem är dumma i huvudet.
Men att anse att det som de håller på med i sin Facebookgrupp skulle vara så skadligt eller illvilligt att det ska skildras som nära nog ett hot mot vårt statsskick? Är det inte att gå lite för långt? Och hur länge sedan var det som radioredaktionen läste yttrandefrihetsgrundlagen eller funderade på innebörden av public service demokratibestämmelse?
Vän av ordning kanske nu ingriper och påpekar att ”hallå där, var säger reportrarna eller Ekot att den här gruppen skulle vara ett hot mot samhället? Visa gärna det!”.
Mina associationer går till ryska trollfabriker och främmande makters informationsoperationer.
Och då får jag medge: Ja det sägs inte rätt ut i Ekot eller i Vetenskapsradion på djupet att det här är ett hot eller att demokratin är i fara. Inte explicit. Men radio är ett medium som knäpper på många strängar, och jag har efter mina många år som aktör i radiomediet blivit klar över hur många nivåer som spelar in när vi når ut via det talade ordet. Och att gruppen bör betraktas som skum förstår vi om inte annat av att den ena av Sveriges Radios utvalda expertkommentatorer ”arbetar med att stärka näringslivets och myndigheters kunskap om informationspåverkan”. Mina associationer går till ryska trollfabriker och främmande makters informationsoperationer.
Chockad presschef
I tisdags eftermiddag frågade Ekot Folkhälsomyndigheten hur myndigheten reagerar på det som kommit fram i ”granskningen”. Presschefen Christer Janson valde då att svara så här: Ja det vi fått veta känns lite chockerande faktiskt och obehagligt att det här pågår. Och vi har märkt av det här att det har varit mycket fel och halvsanningar och påhopp i internationella medier i perioder… och det här kommer ju också tillbaka snabbt när svenska medier rapporterar om vad de utländska skriver.
Chock och obehag i den statliga förvaltningsmyndigheten, alltså. Christer Janson är säkert ärlig; jag tvivlar inte en sekund på att hård och till och med aggressiv kritik mot hans chefer på myndigheten väcker obehag. Jag har själv i en liknande roll på en annan myndighet känt precis samma sak, hur smärtsamt det är att anse sig både förtalad och beljugen.
Vad var det nu igen som vi skulle ha som ledstjärnor? Var det något med demokrati, legalitet, objektivitet och fri åsiktsbildning?
Men så var det detta med imperativet för statsanställda. Vad var det nu igen som vi skulle ha som ledstjärnor? Var det något med demokrati, legalitet, objektivitet och fri åsiktsbildning? Skulle presschefen ha kunnat ge en annan verbal respons på Ekots fråga? Ja, kanske så här:
Ja det är alltid en smula plågsamt att bli ifrågasatt och detta med en mix av påståenden där en del kan ha en viss saklig grund och andra är fria fantasier eller rena förolämpningar. Men det är viktigt för vår svenska demokrati att alla kan ge uttryck för sina åsikter och känslor och att vi bör se det som naturligt att människor gör det, även sådant som kan vara osakligt eller osympatiskt. Så jag ser inte att vi som myndighet behöver värdera varje påstående i den här slutna Facebook-gruppen. De har all rätt att uttrycka åsikterna, även om jag inte delar dem.
En sådan respons hade legat mer i linje med de principer som listas i Den statliga värdegrunden. Här höll varken den stora nyhetsredaktionen eller den mäktiga myndigheten den fria åsiktsbildningens fana högt.
Hot mot demokratin
På Twitter fick rapporteringen om Facebookgruppen med sina grova påståenden både positiv och negativ uppmärksamhet. Särskilt entusiastisk var forskaren Emma Frans som skrev rakt ut det som hade varit underförstått i radions inslag: ”Denna typ av grupper är ett hot mot demokratin.” 
Vi lever i märkliga tider. Det är inte ovanligt att både politiker och journalister hejar på när Facebook och andra techjättar ökar sina kontroller över det innehåll som användarna skickar ut. Företag som hittills mest har setts som förmedlare och öppna torg känner ett ökande tryck på sig att förhindra vissa budskap. Och en stor redaktion på public service väljer då att gå in i en sluten Facebookgrupp och misstänkliggör deltagarna för informationspåverkan. Frågan om Sverigebilden tycks också spela in i kritiken, och det nämns särskilt att ”de har fått fram sina budskap i internationell press”.
När blev det fel, skadligt eller olämpligt att försöka påverka?
Än sen? När blev det fel, skadligt eller olämpligt att försöka påverka? Jag är oroad över att den grundlagsenliga principen om fri åsiktsbildning inte tycks vara omhuldad, inte ens av aktörer som har kristallklara instruktioner om att leva efter just denna princip. Trist om den nu har passerat bäst före-datum. Men det kanske finns andra principer. Fria åsikter är stort, men rätt åsikter är större?