När dokumentären inte försöker visa sanningen

Producenten till den prisbelönta SVT-dokumentären Abolis resa verkar genuint förvånad över frågan. Det viktiga för honom är ju att filmen skildrar den svåra situationen för papperslösa afghaner. ”En dokumentär är en personlig skildring, det är hennes perception of reality”, säger han, med hänvisning till regissören Yasaman Sharifmanesh.

Den ansvarige för filmen på SVT, Lars Säfström, viftar bort uppgifter om att händelseförloppet kan vara uppdiktat eller utelämna avgörande pusselbitar på ett närmast trumpistiskt sätt: ”Du menar att det inte heller stämmer alltså, eller vadå? Jag förstår inte riktigt vad du har för problem med det?”

Han verkar ointresserad av att SVT har ett ansvar även för det som sänds under rubriken dokumentär.

En dokumentärfilmare får vara subjektiv. Det är inte ett frikort från strävan efter den objektiva sanningen.

Självklart kan alla göra misstag och det är omöjligt att ge den fullständiga bilden av ett skeende. En dokumentärfilmare får vara subjektiv, vänta in den perfekta scenen. Även nyhetsjournalister ger sin verklighetsbild vare sig de vill eller inte. Men det är inte ett frikort från strävan efter den objektiva sanningen. En dokumentär ska skildra historien såsom den var. Inte som den borde ha varit för att passa ens politiska intentioner, i det här fallet väcka sympati för de papperslösa afghanerna.

Larmsignalerna som SVT inte lyssnar på

Flera av SVT:s mest uppmärksammade satsningar de senaste åren har varit just dokumentärer. De har med dokumentärens anspråk på att visa verkligheten förändrat samhällsdebatten, piskat upp folkstormar och lett till krav på lagändringar. Samtidigt har det mellan skål och vägg kommit larmsignaler från seriösa journalister om att man tänjt på gränserna. Men få har öppet velat sticka ut huvudet när segertåget dundrat fram.

”Ibland tycks ’sanning’ vara något helt underordnat för medierna så länge ’syftet’ är gott, skriver Lotta Fristorp.

”Vi blev uppslukade av tanken att vi var på den rätta sidan av historien”, sade Åsa Linderborg i ett panelsamtal om Metoo-journalistiken och den mediala stupstocken som hölls under Olavsfestdagarna i norska Trondheim i somras. Lotta Fristorp skildrar detta tillstånd som vi kan kalla journalismen närmare i den läsvärda boken Benny, drevet, döden (Kaunitz-Olsson förlag 2021): ”Ibland tycks ’sanning’ vara något helt underordnat för medierna så länge ’syftet’ är gott. Som när en grupp äntligen får berättigad och efterlängtad uppmärksamhet.” Hon beskriver hur Uppdrag Gransknings journalist Lina Makboul förbereder ett program om drevet mot Benny medan han fortfarande lever. Men Lina Makboul lägger ner projektet efter mängder av hatreaktioner som hon får efter sändningen av ett liknande projekt, om våldtäktsanklagelserna mot Fredrik Virtanen. Det hatet kom till stor del från andra journalister. Så stoppar journalismen angelägen journalistik i Sverige. Den 17 mars 2018 begick Benny Fredriksson självmord.

Dokumentär betyder att autentiskt återge verkligheten

Det som utger sig för att vara en autentisk skildring måste kunna besvara den fråga som Martin Wicklin ställde i Söndagsintervjun med Åsa Linderborg om hennes roll i det hela: ”Hur vet du att det var sant det du påstod?”.

Har diskussionen efteråt blivit ett reningsbad? Fristorp tvivlar, med all rätt. Mediebranschen är inte i närheten av att ha gjort upp med den mentaliteten. Men det har åtminstone förekommit diskussion. Dokumentärgenren är däremot undergranskad, trots att den växt kraftigt i betydelse under senare år. SVT har förvisso gjort många lysande dokumentärer genom åren. Utan dokumentärredaktionen hade vi inte haft avslöjandena om kirurgen Macchiarini eller Fallet Kevin.

”Passa dig, vi ses i min nästa pjäs” sade Strindberg. Han sade tack och lov inte: ”Vi ses dokumentärt”.

Ordet dokumentär betyder att autentiskt återge verkligheten. Dokumentärfilmen bygger på en tradition från fotografiet som vetenskaplig och historisk dokumentation. Det gäller oavsett om man kallar det kulturdokumentär eller subjektiv dokumentär. Det är det som skiljer den från spelfilmen. Konsten har en friare roll, och kan fritt blanda mellan det autentiska och det påhittade för att skapa en subjektiv sanning så som artisten ser den. Det är alltså skillnad när den norska författaren Vigdis Hjort i den mästerliga romanen Arv och miljö hänger ut sin pappa som pedofil baserat på ”förträngda minnen” som hon återskapat på terapisoffan, mot om SVT hade gjort det som en dokumentär.

Teorin om förträngda trauman är spekulativ och har orsakat flera rättsskandaler, där den värsta är kanske Quick-fallet, som journalisten Dan Josefsson dokumenterar i boken Mannen som slutade ljuga.

I romanform kan Vigdis Hjorts minnesbilder vara smärtsamma för den övriga familjen, men den konstnärliga friheten måste ändå få väga tyngre. Men för den som agerar i en genre med anspråk på att vara autentisk blir den konstnärliga friheten mindre. ”Passa dig, vi ses i min nästa pjäs” sade Strindberg. Han sade tack och lov inte: ”Vi ses dokumentärt”. Då hade inte En dåres försvarstal varit den eviga klassiker som det är, utan bara ett otäckt förtal av Siri von Essen.

Nu ska det sägas att kritiken mot dokumentärens anspråk på att återge sanning och fakta är lika gammal som genren själv. Gränserna till spelfilm och experimentfilm har alltid varit luddiga, och filmskaparnas åsikter och världsbild påverkar naturligtvis innehållet och åskådarna. Det finns en anledning till att totalitära stater älskar att använda ”dokumentärer” som propaganda, likt Leni Riefenstahls prisbelönta och kritikerhyllade Viljans triumf om de nazistiska partidagarna i Nürnberg 1934, och Olympia om Berlinolympiaden 1936.

Gränsen mellan verklighet och fiktion

Men samtidigt har något hänt under senare årtionden. Dokusåpagenren och true crime-trenden har bidragit till en olycklig uppluckring mellan verklighet och fiktion i TV-mediet.

En postmodern syn på verkligheten, där ”du har din sanning och jag har min” verkar ha satt sig, liksom att genren blivit fri spelplan för aktivister. Något rekord för sistnämnda tog SVT när de nyligen visade den av den feministiska föreningen Förtalskassan finansierade filmen De rättslösa. SVT presenterade det som en dokumentär inte av aktivisterna utan av journalisterna Cissi Wallin och Maria Sveland, rapporterar SR Medierna. Wallin, som enligt Uppdrag Granskning fick hjälp av en samtalsterapeut för att inse att hon varit med om ett förträngt trauma, är dömd och nu återigen åtalad för förtal.

SVT tvingades så sent som i oktober att avpublicera en dokumentär om så kallad kronisk borrelia – en diagnos som saknar vetenskapligt stöd, rapporterar Expressen. SVT har tidigare fällts av Granskningsnämnden för en annan dokumentär om samma ämne.

Återigen det där ordet subjektiv, som verkar vara kodspråk för hittepå.

Visst, det kan vara en tunn linje mellan modigt fritt tänkande och galet fel. Men det är intressanta är hur SVT:s dokumentärchef Axel Arnö försvarade beslutet. Han sade att den köptes in till underkategorin SVT Dox: ”vars idé är att visa subjektiva och kreativa filmer”. Återigen det där ordet subjektiv, som verkar vara kodspråk för hittepå. Men i marknadsföringen säger SVT att Dox erbjuder ”världens bästa filmer om verkligheten”. Man kan inte både ha kakan och äta den.

SVT har ett särskilt ansvar som skattefinansierad aktör, med en budget som andra bara kan drömma om – varför inte lägga en större del av den på kvalitetsgranskning? Men rötan kräver uppenbarligen något mer också.

För den som följer Kvartal kan det jag har att säga nu verka lite förvånande, men SVT Dokumentär och produktionsbolagen behöver faktiskt jobba med sin värdegrund. I SVT:s sändningstillstånd slås fast att ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt”. Sänder man något under rubriken dokumentär ska det vara gjort med avsikt att skildra den objektiva sanningen.