En video från Trollhättan som spridits på sociala medier har väckt intensiv debatt. Frilansjournalisten och debattören Joakim Lamotte begav sig i torsdags, enligt egen utsago, till bostadsområdet Kronogården för att ”tala med folk och rapportera därifrån”. Men när han kom dit möttes han av maskerade ungdomar som sköt fyrverkerier mot honom, försökte jaga honom från platsen, överöste honom med glåpord och försökte stjäla hans utrustning. Samtidigt föreföll det finnas en hel del poliser på plats och många har reagerat på den upplevda passiviteten från polisens sida. Varför låter de maskerade huliganer bete sig på detta sätt utan att stoppa dem?

Den enkla och lite primitiva reaktionen (det var också min första instinkt) är förstås att polisen bör ”visa vem som bestämmer” och helt enkelt – med hjälp av våld om så krävs – tvinga de maskerade ungdomarna att uppföra sig eller lämna platsen. För vad kan vara viktigare i en demokrati än att en företrädare för fria medier tryggt kan vistas på allmän plats och rapportera om vad som händer där?

Jo, det är tveklöst viktigt men måste samtidigt alltid vägas av mot andra möjliga konsekvenser av att gå hårt fram. För det är ju inte så att de hårda tagen inte har prövats tidigare.

En händelse som jag drar mig till minnes är parisupploppen 2005. De inleddes natten till den 28 oktober i förorten Clichy-Sous-Bois i stadens nordöstra delar. Den utlösande faktorn var att två ungdomar, Ziad Benna och Banou Traoré avled efter att ha kommit i kontakt med strömförande ledningar i en transformatorstation. Enligt den version av händelseförloppet som spred sig befann de sig där på flykt undan polisen. Detta i en tid när dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy aviserat hårda tag med kommentarer som att förorterna skulle rensas på slödder med högtryckstvätt. Dödsfallen utlöste upplopp som spred sig över hela Frankrike och varade i flera veckor. Facit blev dystert: Tusentals bilar brann upp, sammanlagt omkring 2500 personer omhändertogs, en mängd poliser skadades och lagar som inte använts sedan kriget i Algeriet 1961 togs i bruk för att återställa ordningen.

Problemet med hårda tag från polisen är att de måste backas upp av ett trovärdigt hot om våld. Budskapet till de maskerade ungdomarna i Kronogården måste då vara: Om du överskrider denna gräns – exempelvis kastar sten, skjuter av fyrverkerier eller försöker stjäla utrustningen från en journalist i arbete – kommer vi att stoppa dig. Kosta vad det kosta vill. Det i sin tur leder till att polisen förr eller senare kommer att behöva göra allvar av hotet genom att använda grovt våld mot ungdomar där konsekvenserna av våldet inte självklart kommer att framstå som proportionerligt i förhållande till det beteende som aktionen avsåg att stoppa.

Och vad händer då? Våra utsatta förorter får nog betraktas som sociala krutdurkar där en gnista skulle kunna starta en eldsvåda vars konsekvenser är svåra att överblicka. Så även om bilder som de från Kronogården i torsdags kan få blodet att svalla finns det goda skäl att förstå att polisens uppgift är komplex och en ständig balansgång mellan möjliga åtgärder och tänkbara konsekvenser.

Ska en ny linje mejslas ut som innebär hårdare tag mot gränslöst och antisocialt beteende från en del av förortens ungdomar – då måste det föregås av en diskussion som leder till en långsiktig strategi där målen är tydliga och där metoderna anpassas efter dessa. Innan dess får vi nog stå ut med att se sorgliga scener som de från Kronogården och knyta näven i fickan.