Jag har en god vän som är politisk journalist i Danmark. Vi brukar träffas när han är här och gör reportage om det konstiga grannlandet i norr. Det har blivit rätt många resor genom åren. Särskilt kring valen där han alltid tyckt att det varit väldigt intressant att följa hur de etablerade partierna nästan slår knut på sig själva för att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Som bekant har utvecklingen varit en annan i Danmark.
Hans intervju med Fredrik Reinfeldt från 2014 innehöll citat som närmast blivit legendariska. Där framstod den tidigare moderatledaren i allt väsentligt som antitesen till den danska synen på migration och sa bland annat att han flugit över Sverige och då konstaterat att ”det är oändligt mycket mark och skog, att det finns mer plats än man kan föreställa sig”.
Jag vet inte om ni minns, eller ens vill minnas, hur det har låtit genom åren. Hur Danmark i otaliga sammanhang har framställts som känslokallt, vulgärt och rasistiskt.
Nu är min danske vän här för att intervjua Anders Tegnell, ett annat fenomen som fått många i grannländerna att höja på ögonbrynen. Vi ses på Tennstopet som en blinkning till den journalistkliché stället är. Han spetsar en bit råbiff med gaffeln och sköljer ned den med en klunk öl.
– Nu är han allt bra nöjd Pape, ler han när jag berättar att Moderaterna har bjudit in partiledaren för Konservativt Folkeparti, Søren Pape Poulsen för att denne ska berätta hur Danmark vände trenden med gängkriminaliteten.
Dagen efter sitter vi tillsammans i riksdagens andra kammarsal och ser hur den danske politikern, nästan sprickfärdig av stolthet, håller hov inför svenska journalister och politiker.
”Den danska rasistiska galenskapen”
Jag vet inte om ni minns, eller ens vill minnas, hur det har låtit genom åren. Hur Danmark i otaliga sammanhang har framställts som känslokallt, vulgärt och rasistiskt. Kanske kommer ni ihåg Lena Sundströms hyllade bok: “Världens lyckligaste folk” från 2009? P1 Kulturnytts recension av boken är talande för den tidens stämningar:
Det här är något så märkligt som en ögonöppnare på ett tema där i alla fall jag trodde att mina ögon redan var rätt så uppspärrade. Att debatten om invandring blivit i det närmaste grotesk i Danmark efter Pia Kjersgaard och Dansk Folkepartis framgångar – det visste jag.
Men Lena Sundströms drygt trehundra lättlästa sidor får ändå mig som läsare att titt som tätt vilja springa in till kollegor, läsa för familjemedlemmar eller i alla fall sucka tyst för mig själv. För här är den: den danska integrationsdebattens rasistiska galenskap i svart på vitt.
Eller kanske har ni glömt när SVT gjorde en slags debattlandskamp tillsammans med sin danska motsvarighet om flyktingpolitiken där danska tyckare och politiker mötte svenska dito. Att se programmet är plågsamt eftersom det framstår som en tidsresa betydligt längre än de fem år som gått sedan den 19 september 2015 då det sändes. Samma vecka hade omkring 6 000 asylsökande anlänt till Sverige, en årstakt motsvarande drygt 300 000 på ett år. Men det fick inte den dåvarande framtidsministern Kristina Persson (S) att vackla i sin övertygelse om att Sverige var på rätt väg och att vi hade något att lära danskarna.
– Vi klarar bra av det som kommer idag, och det är många. Det är många fler som kommer till oss än till Danmark. På lång sikt kommer det vara en fördel för Sveriges ekonomi eftersom vi har en åldrande befolkning precis som Danmark. Vi får välutbildade människor dessutom.
Den svenske debattören Henrik Arnstad skrädde inte heller orden i sin beskrivning av vårt södra grannland:
– Europa lider inte av någon flyktingkris, den finns i Mellanöstern och Nordafrika. Vad Europa lider av är en rasismkris. Rasimen har slagit sina klor i Europa.
Man kunde tro att den svenska självtillräckligheten gentemot Danmark skulle ha fått sig en törn när Sverige drog i nödbromsen
Kanske framstår Thomas Gyldal (S), borgmästare i Herlev (för övrigt den stad där svenska gängkriminella begick ett brutalt mord som de nyligen dömdes för) så här i efterhand som den mest måttfulla i denna minnesvärda debatt.
– I grunden har jag ju sympati för de åsikter som uttrycks. Men jag måste också säga att vår erfarenhet är att om man bara naivt öppnar famnen och säger nu att allt kommer att lösa sig, så står vi om tio, tjugo, trettio år med problem som blir svåra att lösa.
Tvärvändningen förändrade inget
Man kunde tro att den svenska självtillräckligheten gentemot Danmark skulle ha fått sig en törn när Sverige drog i nödbromsen två månader senare och anpassade migrationslagstiftningen till vad man kallade EU:s miniminivå. Men när Danmark 2018 introducerade nya offensiva åtgärder mot gängbrottsligheten och segregationen i utsatta områden upprepade sig samma mönster. I det danska så kallade “Ghettopaketet” kom lagförslag som…
- Dubbla straff för brottslighet som skett i en gängkontext
- Obligatorisk undervisning i “danska värderingar” för barn i bidragsberoende familjer i utsatta områden. Uteblir barnet riskerar familjen indraget försörjningsstöd.
- Lägre bidrag för inflyttare till utsatta områden
- Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
- Dömda kriminella ska förmås lämna de utsatta områdena, bland annat genom att erbjudas pengar och flytthjälp
Reaktionerna från Sverige lät som vanligt inte vänta på sig. På många ledarsidor drogs ännu en gång paralleller till tyskt 30-tal och ord som “auktoritärt” och “odemokratiskt” kom till användning igen.
I Danmark är ambitionen inte integration, utan istället har man börjat införa en repressiv assimilation. (Arbetarbladet)
Det är Danmark år 2018 – inte Nazitysklands ”judegetto” i Warszawa år 1940 under andra världskriget.(Dalademokraten)
Och vad gäller den danska migrationspolitiken har tongångarna varit liknande, även så sent som för två år sedan. DN:s kulturchef Björn Wiman varnade då för vad som händer när det han kallade “barbarismerna” äter sig in i de nordiska tankarna:
” …steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra. I slutet av förra året presenterade den danska regeringen och stödpartiet Dansk folkeparti en rad åtgärder som skulle minska invandringen till landet – ett av dem var att skicka flyktingar som begår brott till ett särskilt center på en obebodd ö utanför Själland.”
Danmark håller på att bli en förebild av exakt samma skäl som landet tidigare var ett avskräckande exempel.
Det är ju i och för sig inget konstigt med att länder kan vara förebilder i vissa sammanhang och avskräckande exempel i andra. Kina kan exempelvis vara en föregångare genom sin ekonomiska tillväxt och samtidigt motsatsen vad gäller sitt politiska system. USA kan tjäna som förebild vad gäller spetsforskning samtidigt som landets syn på skjutvapen inte är något vi vill ta efter.
Förebild och skräckexempel av samma skäl
Men det anmärkningsvärda med exemplet Danmark är ju att landet har på ganska kort tid har gått från att vara den svenska debattens självklara spottkopp till att nu allt oftare användas som positiv referens i det offentliga samtalet. Och inte nog med det: Danmark håller på att bli en förebild av exakt samma skäl som landet tidigare var ett avskräckande exempel. Hur de hanterar frågor kring migration och gängkriminalitet beskrivs allt oftare som något Sverige borde ta efter.
De övervägande positiva reaktionerna när de två gängkriminella mördare, som bara var 17 år när de begick sina brott i danska Herlev, dömdes till 20 års fängelse var talande för de nya stämningarna. I Sverige hade straffet sannolikt blivit fyra års sluten ungdomsvård men ytterst få röster hördes som beklagade de unga männens danska öde.
Moderaterna och Kristdemokraterna talar nu med självklarhet om en migration i nivå med våra nordiska grannländer. Och i TV 4:s debatt mellan Johan Forssell (M) och Morgan Johansson (S) förde moderaten fram Danmarks “gänglagar” som ”något verkligt mönsterbrytande” som Sverige kan lära av. För några år sedan hade detta varit ett praktfullt självmål och Morgan Johansson hade tacksamt smashat in bollen och anklagat motståndaren för att inspireras av ett rasistiskt land med medeltida kriminalpolitik.
Men hur lät det nu från justitieministern? Jo, gärna lära av Danmark. Men i vissa avseenden är vi faktiskt ännu tuffare än de är.
– Man ska nyansera bilden av Danmark lite grann. Det är klart att de är hårdare än oss i några delar, de är också mjukare än oss i andra delar. Men det finns säkert saker att lära sig av Danmark och den utredning jag har tillsatt som ser över straffrätten för gängkriminella – den pekar just ut Danmark.
…det har blivit dags för de politiker och debattörer som tidigare tävlade i att fördöma Danmark att se sig i spegeln.
“Det är något ruttet med bilden av staten Danmark” konstaterade Kvartals Ola Wong redan i samband med det danska valet förra året och radade upp exempel på hur svenska medier ständigt höll fram Danmark som skräckexempel. Det finns en risk med att använda ett annat land som projektionsyta för fantasier om vad som kan hända i Sverige, eller som spegel för hur svenskarna vill se sig själva, menade Ola Wong då.
Och den risken har nu blivit rätt uppenbar i “det nya Sverige”. För det har blivit dags för de politiker och debattörer som tidigare tävlade i att fördöma Danmark, men nu raskt går i deras riktning, att se sig i spegeln. Frågan är vad de då ser? En auktoritär barbar som tappat sin demokratiska kompass eller en senfärdig åsiktsposör som tvingats möta verkligheten?