Något har gått fel efter metoo

Utöver att barn faktiskt inte måste kramas när andan faller på hos föräldern och glädjen över styrkan hos barnet som är så fritt och tryggt att det inte viker sig för att göra föräldern nöjd, infinner sig känslan av att något gått fel efter metoo. Har det infunnit sig en ålagd kroppsmedvetenhet som kanske till och med sexualiserar människor? En medvetenhet som vi inte kan relatera till.

När metoo rasade ville många vara med på tåget och göra rätt. Barnen skulle också förstå det här med metoo. Men även i ädla mål döljs ibland det dunkla. Jag frågar mig om barnet introducerats till en problembeskrivning som framförallt är vuxenvärldens. Att sätta gränser för övergrepp på barn kan aldrig läggas på barnen, det är vuxenvärlden som behöver bli mer klarsynt och ta ansvar.  Och att vaccinera barn med hashtags och fraser riskerar inte bara att förlöjliga frågan utan än värre – begränsa barnens nyfikna och vida blick att sätta gränser för alla former av överträdelser. Och när det här och var i samhället skanderas girlpower blir förvirringen ännu större för vad svarar jag sonen som frågar varför just flickor men inte pojkar ska ha power – förstår jag att även han är förvirrad.

Som att tala om folkgrupper

Tiden för sonens nya sätt att uppfatta sin kropp och min föräldraberöring sammanföll med en gravid branschkollega som i lunchrummet ondgjorde sig över att hon väntade en son och att hon och den treåriga dottern behövt bearbeta detta att det inte blir en flicka. En annan kollega funderade på att byta karriär om några år, kanske starta en hantverksfirma av kvinnor för kvinnor, ”så man får vara ifred.”

Att hämnd och revanschlust förblindar är inget nytt och drar som röda trådar genom mänsklighetens historia och kanske måste vi därför påminna oss om att inte hamna i fällan där offret själv blir förövare. Tankegången att välja bort det som en människa föds till skrämmer. Det kön vi föds till är som bekant inget vi väljer.

Att välja bort kön bottnar i idén att en grupp (män) bär på särskilda egenskaper som den andra gruppen (kvinnor) inte har. Jag gissar att få skulle nicka lika instämmande runt lunchbordet om idén var att starta företag för bara vita människor, eller svarta. Eller för den delen, av män för endast män.

Och för att komplicera det ytterligare – om vi ska kunna undvika en klyfta av neutralitet mellan män och kvinnor, är det kanske snarare komplexiteten i den sexuella dynamiken som är den stora utmaningen, hos båda ”grupper.”

Jag värjer mig mot att det är synd om flickorna redan från början, och att det är mer eller mindre fel på männen redan från början. Inte minst på sociala medier kan vi läsa hur fel det är på dem, hur de sitter, hur de går, hur de pratar, vad de gör. Om samma retorik hade applicerats på gruppen kvinnor eller en folkgrupp ligger resonemanget nära rasbiologins.

Pojkar som kollektiva skuldbärare

Jag har varit på middagar där mansfria festivaler blivit en vattendelare och bekanta rest sig upp och gått under samtalen – Kvinnorna kan väl få ha sin festival! Jag har snuddat vid min egen frustration när jag frågat varför det finns kvinnojourer som har åldersgräns för pojkar på 13 år om kvinnan behöver fly med sina barn – Vi är separatistiska och det står i våra stadgar. Vi borde göra reportage på pojkar som blir kollektiva skuldbärare för vuxna mäns våld och nekas tillträdde på flera av landets kvinnojourer, har jag ivrigt föreslagit ett antal gånger, men få redaktörer har nappat.

När den biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten blev känd för den större allmänheten under coronautbrottet dröjde det inte länge förrän kommentarer på sociala medier höjde honom till skyarna för hans snygga yttre. GP:s krönikör Johanna Schreiber skrev om hur vurmen för Anders Wallensten sätter fingret på hur spelreglerna för objektifieringen av män och kvinnor plötsligt har skiftat och undrade när det blev okej att objektifiera män? För hur hade det låtit om samma kommentarer höjts om Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen.

Var det detta vi ville?

I public service intervjuades¹ nyligen sjuttioåriga kvinnor om sex på äldre dagar och när flera sa att det hade ju kunnat vara bra att ha en man att ha sex med ibland om man nu ska ha honom till något. Ingen följdfråga på det.

Var det detta vi ville med metoo?

Pojke blir tonåring, ung vuxen, medelålders och farbror. Kan min son vänta sig ett långt liv av att be om ursäkt för sitt kön?

Jag försöker inskärpa i min son att bland alla hårda fotbollsjargonger, manliga kroppsideal och på andra sidan av vrålen om girlpower, finns även en plats för honom. Han är född kille och det är gott nog.

Går någon över hans gränser får jag hoppas att han har styrkan att säga ifrån. Men risken är stor att han fångar upp att det enbart är flickor som blir tafsade på. För när till och med vi journalister tiger om kända kvinnor som tafsat på unga män mellan benen, och vänder bort blicken, med orden att hon är bara lite gränslös kommer sannolikt historien en dag ikapp oss med en hämnd, kanske med en ny hashtag.