I vintras köpte min fru och jag en lägenhet med stort renoveringsbehov. I jakt på kompetenta hantverkare lade vi ut förfrågningar på två olika byggsajter, vilka hävdar att företagen som lämnar offerter där är kontrollerade och certifierade enligt konstens alla regler. Självklart litade vi inte blint på dessa utfästelser, utan gjorde själva gedigna bakgrundskontroller av alla som hörde av sig. Jag läste recensioner, gick igenom årsredovisningar, verifierade försäkringsnummer, kontrollerade våtrumscertifikat och undersökte om bolagens ägare tidigare gjort konkurser eller haft skulder hos Kronofogden. Som journalist gör jag ofta den typen av bakgrundskontroller, och jag vågar gissa att jag är mer noggrann och försiktig än de flesta som anlitar hantverkare på den svenska marknaden. Mer noggrann och försiktig än vad man borde behöva vara.
Vi gjorde bakgrundskoll
För en månad sedan drog så renoveringen igång. Firman vi anlitade för rivningsarbete fick vi göra oss av med efter fyra timmar. Allting skulle plötsligt bli mycket dyrare än vad som offererats – väggarna var för stora, dörrarna för små, hissen för liten och trapporna för många. Att riva ett par väggar och ett kök var så oerhört komplicerat att det var tveksamt om det överhuvudtaget gick att göra, kanske var det bättre att helt enkelt låta bli? Säkert en framgångsrik förhandlingstaktik mot somliga.
Jobbet gick vidare till den noggrant bakgrundskollade badrumsfirman, som ju ändå snart skulle börja jobba i lägenheten. Vid det laget hade vi bara fått träffa den karismatiske svenske arbetsledaren, som ständigt var tillgänglig under införsäljningen, men som efter att arbetet drog igång plötsligt fick väldigt svårt att hitta parkering inne i stan. Parkering var dock inget problem för de 4-8 icke svensk- eller engelskspråkiga uzbeker som de kommande veckorna sprang in och ut ur lägenheten, förstörde hissen, skitade ner trappuppgången, rev en bärande vägg och lyckades göra hål på en vattenledning. Vissa dagar var de inte där alls, andra dagar kunde jag hitta hela horder av dem hostandes i byggdammet utan andningsskydd, som vore lägenheten inspelningsplats för en uzbekisk post-apokalyptisk version av tv-serien Extreme Home Makeover.
Den gången var de faktiskt snabba – så snabba att de råkade glömma någonting som de inte borde ha glömt.
Efter att jag hittat den eventuellt ryske rörmokaren djupt försjunken i en uppochnedvänd badrumsritning, och ägnat mer än en timme åt att försöka kommunicera med honom genom hieroglyfliknande avloppsskisser på en plywoodskiva, fick jag slutligen nog och kastade ut hela det så kallade arbetslaget. Kort därefter avslutade vi samarbetet med företaget och gav dem en dag på sig att hämta sina verktyg. Den gången var de faktiskt snabba – så snabba att de råkade glömma någonting som de inte borde ha glömt.
”Vi utreder ett bedrägeri”
Tre dagar efter att hantverkarna utrymt lägenheten blir jag uppringd av säkerhetsansvarig på ett svenskt byggvaruhus.
”Stämmer det att du håller på och renoverar?”, undrar hon.
”Ja, det stämmer, vad gäller saken?”
”Jo, det är så att vi håller på och utreder ett bedrägeri, där byggmateriel för hundratusentals kronor har beställts med falsk legitimation till bland annat din adress, och sedan försvunnit”.
Tyvärr fanns ju aldrig någon där som kunde svenska eller engelska …
Vänta, slår det mig i samma ögonblick, visst har jag sett en trave märkliga kakelplattor i lägenheten? Och var det inte några konstiga radiatorer där ett tag, som jag inte kunde begripa vad de skulle användas till? Tyvärr fanns ju aldrig någon där som kunde svenska eller engelska, så under de dramatiska veckorna hade jag helt förträngt denna mystiska omständighet. Att försöka gestikulera sig fram till vad det var för kakelplattor hade lika gärna kunnat resultera i att fanskapen satt uppkaklade i taket nästa morgon, så jag hade helt enkelt valt att prioritera mer akuta göromål. Som att försöka förhindra att vindsvåningen skulle rasa ner över de stackars uzbekerna efter att de rivit den bärande väggen, exempelvis.
Att få polisens uppmärksamhet
Efter avstämning med varuhuskedjan stod det klart att en av de stulna leveranserna fanns i vår lägenhet – och i skrivande stund fortfarande finns där. För efter två veckors ihärdigt pockande på polisens uppmärksamhet har den ännu inte visat nämnvärt intresse för det inträffade. Låt mig sammanfatta mina kontakter med dem:
- Mitt första försök att göra en polisanmälan slutar med att ärendet avfärdas redan i växeln eftersom ”inget brott har begåtts i lägenheten”.
- Efter att ha konsulterat en god vän som är advokat ringer jag tillbaka nästa dag. Jag ber nu att få anmäla olaga intrång, eftersom vi har bevis för att byggfirmans personal fortsatt gå in i lägenheten utan vår tillåtelse. Omedelbar succé – polisen tar emot anmälan och säger att en patrull ska skickas samma dag för att ta stöldgodset i beslag.
- Två timmar senare blir jag uppringd av en annan polis, som förklarar att det inte kommer att skickas någon patrull. Jag måste själv höra av mig till handläggaren som sköter byggvaruhusets anmälan – de hade anmält själva stölden – om jag vill att godset ska tas om hand, eftersom de stulna varorna inte anses ha någon koppling till det olaga intrånget. Jag försöker därefter upprepade gånger nå bedrägeriutredaren.
- Nästa dag får vi ett meddelande: vår utredare har beslutat att inte inleda någon förundersökning om olaga intrång, eftersom ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda”. Vadå ”inte går att utreda”, undrar vi – vi har bildbevis på att hantverkarna fortsatt gå in i lägenheten efter att vi sagt att de inte har tillträde. Och vi har deras stöldgods i lägenheten!
- Efter fyra dagar får jag till slut tag i rätt utredare. Oavsett vad vi har för bevis, förklarar han, kommer det aldrig gå att styrka något brott eftersom ”det kan ha varit vem som helst av företagets anställda som gått in i lägenheten”. Efter en kvarts diskussion, som skulle få Josef K att känna nostalgisk längtan efter det litterära verk han härstammar från, frågar jag utmattat: ”Nu har vi pratat i femton minuter. Om du hade lagt den tiden på att ringa till byggföretaget skulle ju allting kunna vara löst – de kanske själva misstänker att någon av deras anställda ägnat sig åt olagligheter?”
Tio sekunders tystnad – sedan svaret: ”Det kan du omöjligt veta”.
Ridå. Extranummer: utredaren vägrar skicka ut en patrull för att ta stöldgodset i beslag, eftersom detta måste göras av den andra utredaren – hon som utreder byggvaruhusets anmälan.
- Efter många försök följande vecka får jag till slut tag i den mytomspunne bedrägeriutredaren. Pliktskyldigt anger jag diarienumret, förklarar vad saken gäller och säger att någon måste komma och ta hand om stöldgodset.
”Vadå för stöldgods, är det någon som kapat din identitet?”, frågar hon.
”Känner du inte ens till det här ärendet?”, frågar jag.
Hon skrattar och förklarar att hon har 160 ärenden på sitt bord just nu. Hon ber vänligt att få läsa på och återkomma senare samma dag. Tre dagar senare har hon fortfarande inte återkommit. Det har däremot byggvaruhuset, som förklarar att ”eventuellt har vi en ny förundersökningsledare. Det verkar bollas runt”.
Så fungerar det
Kom ihåg: Byggfirman vi anlitade var den mest seriösa vi lyckades hitta. Jag vågar inte ens föreställa mig vilket vansinne som skulle ha drabbat oss om vi anlitat något av de uppenbart oseriösa företag som vi inledningsvis valde bort. Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden när det, för en person som jobbar med att göra bakgrundskontroller, är näst intill omöjligt att hitta ett seriöst tjänsteföretag? Och vad skickar det för signaler till de kriminella när det krävs en telefonförsäljares envishet för att väcka polisens intresse för bevisning i en brottsutredning?
För de var förstås inte alls dumma, utan bara införstådda med hur saker och ting fungerar – eller inte fungerar – i Sverige.
När jag först insåg att hantverkarna hade lyckats med konststycket att glömma sitt eget stöldgods i vår lägenhet skrattade jag gott åt deras misstag. Hur kan man vara så korkad, frågade jag mig då. Hur kunde jag vara så korkad, frågar jag mig nu. För de var förstås inte alls dumma, utan bara införstådda med hur saker och ting fungerar – eller inte fungerar – i Sverige.
Ludde Hellberg är undersökande journalist och Kvartals vd.
