Att rikta misstroende mot Morgan Johansson, regeringsapparatens mest lojala kugge, är märkligt på flera sätt.

Den senaste tidens eskalerande maffiavåld har fått många att ropa efter handling. Från rättsväsendet och från regeringen, men också från oppositionen i riksdagen. Utvecklingen måste brytas. Någon måste göra något. Helst alla, och mycket.

Sverigedemokraterna meddelade på måndagen att de avser rikta en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S). Nyhetsflasharna hann sedan knappt klinga av innan Ulf Kristersson lät kungöra att även Moderaterna avser rösta för att avsätta Johansson.

Nu är oppositionens manöverutrymme av givna skäl högst begränsat, men frågan är ändå vad det är för poäng med hela misstroendeprocessen. Mer än som gemenskapsbyggande, social aktivitet för riksdagens högeropposition, alltså.

Lex Annika Strandhäll

För det första är utsikterna att lyckas minimala. Såväl Vänsterpartiet som Centerpartiet visade vid misstroendeomröstningen om Annika Strandhäll i försomras att man tar sina roller som stödpartier på allvar. Bägge lade ned sina röster, med motiveringen att regeringen bör ha stort utrymme att själv välja sina företrädare.

Då fanns ändå särskilda omständigheter i fallet Strandhäll, som gällde hanteringen av Försäkringskassan och avpolletterandet av generaldirektören Anne-Marie Begler.

Det gick, som för Liberalerna, att säga att man visserligen stod bakom regeringen i stort, men att just statsrådet Strandhäll hade visat allvarliga brister.

Johansson är inget specialfall

Morgan Johansson är däremot inget specialfall. Snarare tvärtom. Johansson är kanske den av alla ministrar som mest personifierar regeringen och regeringens politik – alltid först med de senaste talepunkterna, alltid helhjärtat bakom just den hållning som gäller för dagen.

Har det funnits en tillstymmelse till intern regeringskritik mot justitieministern har den för övrigt handlat om att han betonat hårda åtgärder för mycket, inte för litet.

Såvitt bekant finns heller ingenting i Morgan Johanssons personliga vandel som gör ett riktat misstroende särskilt motiverat.

Det är hans chef ni misstror

Saknar man förtroende för Morgan Johansson beror det på att man saknar förtroende för hans chef, och därmed för regeringen. Rimligen är det då dit misstroendet ska riktas i första hand.

Visst kan man tänka sig att oppositionen börjar rikta misstroende mot alla fackministrar vars ansvarsområden inte utvecklas enligt oppositionens önskemål, men det framstår som ett säkert sätt att åstadkomma oerhörda mängder väsen och ytterst lite ull.

Ett misstroende mot statsministern, alltså. Misslyckas det – vilket förefaller troligt, regeringen har ju en majoritet i riksdagen bakom sig – så har man åtminstone gjort den tyngsta tänkbara symbolhandlingen, och kan sedan koncentrera sig på det som brukar vara oppositionens huvudfokus: Att utforma en alternativ politik, övertyga folk om dess förträfflighet och försöka vinna nästa val.