Minnet av Moskvas förra krig mot Ukraina allt mer aktuellt

Anne Applebaums bok Röd hungersnöd. Stalins krig mot Ukraina (Albert Bonniers förlag 2017) har visserligen några år på nacken, men historiens tolkningsramar förskjuts kontinuerligt. När nuet förändras ser man plötsligt nya saker i det förflutna. Därför är det angeläget att återkomma till ett av 1900-talets allra värsta brott mot mänskligheten.

Drömmen om självständighet

Anne Applebaum konstaterar att hungerterrorn mot Ukraina var en föregångare till Stalins stora terror 1937 och 1938. Den bottnade i Moskvas paranoida syn på Ukraina, som en yta för kontrarevolution. Ukraina hade förklarat sig självständigt en kort tid under inbördeskriget, och man befarade en upprepning. Den ukrainska önskan om frihet från Moskva måste kväsas. Bönderna skulle kollektiviseras och de så kallade kulakerna utplånas. Stöld av mat kunde ge tio års arbetsläger eller dödsstraff. Redan år 1932 hade 4 500 personer avrättats och över 100 000 ukrainare skickats till arbetsläger på grund av matstölder. Och Stalin befarade hela tiden att Ukraina, med dess bördiga åkrar, kunde förloras.

Även i Kazakstan var den statligt organiserade svälten utbredd i början av 1930-talet. Runt 1,5 miljoner människor dog till följd av Josef Stalins politik bara i denna delrepublik.

I Ukraina infördes rekvisitioner av framför allt spannmål 1932 i takt med ökad hunger. Samtidigt exporterades tusentals ton smör, bacon, ägg, spannmål, äpplen, konserverad fisk och så vidare från Ukrainas hamnar. Hungern stegrades till svält. I början av 1933 hittades hundratals lik på gatorna i Kiev varje månad. I byarna var det värre. I januari 1933 stängdes gränserna kring den ukrainska delrepubliken. De svältande skulle inte kunna fly till andra delar av Sovjet.

Folk fattade vinken. Att ha minsta koppling till Ukrainas språk eller historia blev livsfarligt.

Samtidigt genomfördes utrensningar inom det ukrainska kommunistpartiet där tiotusentals personer greps. Många avrättades. Även lärare, forskare, författare, historiker och människor inom kultursektorn förföljdes. Bokförlag, akademier och bibliotek drabbades hårt av säkerhetstjänstens likvideringar. ”Nationalistiska” ukrainska pjäser stoppades. Många böcker på ukrainska förbjöds. Folk fattade vinken. Att ha minsta koppling till Ukrainas språk eller historia blev livsfarligt. Listor på förbjudna (ukrainska) och påbjudna (ryska) ord upprättades. Att ens tala ukrainska var riskabelt: ”Med andra ord åtföljdes utrotningen av den intellektuella klassen av en utrotning av dess ord och idéer”, konstaterar Anne Applebaum.

Samtidigt rörde sig grupper av partitjänstemän – inte sällan tidigare dömda brottslingar – fram och åter över landsbygden där allt ätbart samlades in. Spannmål, frukt, bröd, torkat kött – allt beslagtogs, men ibland nöjde sig aktivisterna med att förstöra maten. Ofta förekom tortyr för att avslöja eventuella matgömmor. Illdåden ackompanjerades av retorik som kretsade kring ”klasskrig”, ”kulakisk ohyra” och ”revolutionär plikt”. De ukrainska bönderna avhumaniserades som klassfiender.

Likgiltighet och apati

De flesta känner någon som blir grinig av en försenad måltid eller ett uteblivet mellanmål. Hur förändras då inte människor av veckor eller månader av undernäring? Applebaum vittnar om hur stölder, laglöshet och våld spred sig över de ukrainska slätterna i takt med svältens utbredning. Barn kunde slå varandra blodiga över en brödbit, och vuxna kunde mörda för mat. Tillit, empati och familjeband löstes upp.

Svältande människor förändras – deras magra kroppar och tärda ansikten ser allt mer likadana ut, och det enda de tänker på är mat. Alla andra behov försvinner, och det mesta av deras individualitet reduceras. Efterhand övertar apatin. Näringsbristen gör att man inte orkar slåss över mögliga brödkanter eller ruttna potatisar. Likgiltigheten övergår efterhand i medvetslöshet och död.

Kannibalism rapporterades. Ibland begravdes apatiska men ännu levande människor i massgravarna – de var ju ändå snart döda, resonerade man.

Sedan sopades spåren undan. Ukrainare förbjöds tala om det som skett.

Och hur många dog? Förutom att den sovjetiska statistiken är notoriskt opålitlig, så är även svältoffer svåra att räkna, då många dör i de bristsjukdomar och infektioner som man blir mottaglig för. Men forskare har på senare år skattat överdödligheten i Ukraina de kritiska åren och landat i en siffra någonstans strax under fyra miljoner döda, av drygt 31 miljoner människor i delrepubliken. De allra flesta dog under våren och sommaren 1933.

Ryssar flyttade in

Efter svälten flyttade stora grupper ryssar in i övergivna hus och gårdar, och det ukrainska kommunistpartiet togs över av inflyttade icke-ukrainare. År 1934 var bara fyra av tolv medlemmar av den ukrainska politbyrån ukrainare. Vid den stora terrorn 1937-38 drabbades återigen Ukrainas elit särskilt hårt.

Sedan sopades spåren undan. Ukrainare förbjöds tala om det som skett. I sovjetisk media och historieskrivning var det knäpptyst – tills på slutet av 1980-talet. Med ett undantag: under den nazityska invasionen och ockupationen i början av 1940-talet, vilket komplicerat historien. Nazisterna talade mer än gärna om Stalins missgärningar, och det är sant att de tyska trupperna välkomnades som befriare av många ukrainare 1941. Tyskarnas långsiktiga plan var dock att återupprepa Stalins svältterror i än större skala och försätta hela regionen i en matbrist där 30 miljoner oönskade slaver skulle försvinna. Krigslyckan vände dock innan ännu ett massmord genom svält kunde genomföras.

Den ukrainska kopplingen till nazismen under andra världskriget är dock idag världspolitik, och en av anledningarna till Vladimir Putins retorik om ukrainska nazister: ”Precis som när Stalin 1932 sa till Kaganovitj att hans största bekymmer var att ’förlora’ Ukraina, tror dagens ryska regering också att ett självständigt, demokratiskt och stabilt Ukraina knutet till övriga Europa genom kultur och handel är ett hot mot ryska ledares intressen”, skriver Anne Applebaum.

Norrskensflamman avfärdade uppgifterna om storskalig svält…

Och apropå minnet. Okunskapen och oviljan att veta något om detta ukrainska massmord är förvånansvärt stor. Så sent som på 1990-talet, då jag doktorerade i historia vid Uppsala universitet, fanns det flera forskarkolleger – ingen nämnd, ingen glömd – som vid diskussionen om kommunismens brott hade alla upptänkliga argument för att bortförklara, förminska och avfärda svältterrorn i Ukraina. Skamligt, när jag tänker på det. Då hade jag läst den brittiske historikern Robert Conquests Harvest of sorrow från 1986, men han avfärdades som ”höger”. Idag, sedan vi fått tillgång till fler källor, vet vi att Conquest i stora drag hade rätt.

Litet utrymme i skolundervisningen

Nu vi vet allt mer. Allt fler böcker har kommit, allt mer forskning bedrivs. Men likafullt är det märkligt att Europas värsta svältkatastrof någonsin inte ägnades något utrymme i undervisningen när jag gick i skolan.

Vad lär man sig i skolan idag? Jag frågar mina två barn (ett rätt klent statistiskt urval, jag erkänner). Jodå, båda känner till det – 17-åringen säger dock att hans kunskaper bygger på vad jag har berättat och inte på skolundervisningen. Medan 15-åringen berättar att de pratat om Holodomor, om än mycket kortfattat.

Vad skrev svenska tidningar när det begav sig? Jag har gått till läggen. Norrskensflamman avfärdade uppgifterna om storskalig svält under den sarkastiska rubriken ”’Hungersnöden’ i Sovjet” i en artikel från den 25 juli 1933; i artikeln nämns ”rosenrasande lögner om en påstådd hungersnöd”. Skribenten menade att ”det låter en smula överraskande, att det skulle vara värst i just de fruktbaraste trakterna av landet, i själva landets kornbodar”.

Medan Svenska Dagbladet rapporterade utförligt om svälten den 19 maj 1933 under rubriken ”Hela Ukraina bringas till förtvivlan”. Helt korrekt berättas i artikeln om massvält och att folk dog på gatorna.

En orsak till dagens grunda kunskaper kan förstås vara bristen på konkretion i form av kända bödlar (förutom Stalin då), offer, platser, händelser eller orter att hänga upp minnet på. Nästan alla känner till Anne Frank, Auschwitz, Hiroshima och Srebrenica. I Ukraina saknas denna konkretion – svälten framstår lätt som abstrakt och ansiktslös. Dessutom har det funnits en ovilja att ta i kommunismens brott, i alla fall under efterkrigstiden då frågan var mer politiserad.

Idag borde vi veta bättre – och mer.