”Mina kollegor stämplar
mig som fascist”

Inför valet 2022 stod jag med på valbar plats i min kommun. Det var då jag började höra antydningar och konstiga frågor om mitt politiska engagemang. En kollega tittade på mig med menande, ihärdig blick och sa att min nagellacksfärg är ”bruuun”. En annan gång sa någon ”fascisterna är många nuförtiden”. Det har hänt att kompisar under en after work undrat om jag som fritidspolitiker står bakom fascister och rasister.

Tiden gick. Jag valdes till kommunfullmäktige. Jag mottog flera stöttande samtal från okända invånare som lagt sin röst på just mig. Ändå övervägde jag efter ett tag om jag kommer orka med att möta kända och okända hatare en hel mandatperiod.

Jag skäms för att berätta det, men jag bad om att bli entledigad från uppdraget. Jag valde alltså min egen ro i livet före min demokratiska rättighet att yttra min åsikt. Är jag inte starkare än så när några obegåvade kollegor snackar skit om mig? Håller jag inte friheten och möjligheter att påverka högre än så?

Hjälp mig att inte vara en sådan fegis, Anna-Karin!

Jag vill förbli anonym, tack.

Kära Anonym

Instinkten att hålla sig tätt intill flocken ligger djupt rotad i oss. Stäppmänniskan var ingen individualist utan en följare, av pur nödvändighet. Ensam hade hon varit rökt på nolltid. Evolutionärt har flockbeteende varit en överlevnadsstrategi. Naturen har lärt oss att grupptillhörighet ger trygghet. Utan den var livet farligt.

Nutidsmänniskan ängslas för att stå ensam i ett socialt sammanhang eller bli utpekad som avfälling. Det är en känsla som är besläktad med den reella fara det innebar att lämnas övergiven på savannen, medan resten av gänget drog vidare. Denna inre drift att inte avvika är långt äldre än idéer om demokrati och de rättigheter som civilisationen gett oss. Därför måste vi fortfarande, tusentals år efter stäppen, anstränga oss kognitivt när vi av någon anledning behöver skilja oss från gruppen. Anpassningen sker ibland obemärkt och utan kostnad; ibland krävs det att vi förställer oss, tiger eller till och med ljuger om vilka vi är och vad vi tror på. Blottar vi oss, löper vi risk att stötas ut ur gemenskapen. Det hände dig, med följden att också din självbild krackelerade. Du konstaterar krasst att grupptillhörighet tydligen trumfade andra, högre värden.

Kanske gömmer sig en sanning om oss alla just här; först i stunder av verklig prövning, visar vi vilka vi är. Allt annat är bara ord, ord, ord – till intet förpliktande. I just det avseendet har du faktiskt visat ett stort mod, eftersom du inte skönmålar ditt tillkortakommande. De allra flesta klarar inte ens av att se sanningen om sig själva, utan börjar väva en livslögn som berättar att man tvingats avstå eller kliva åt sidan. Misslyckandet läggs någon annanstans. Samma slags självbedrägeri uppvisar de som säger att de inget förstod eller märkte när någon betedde sig svinaktigt mot någon annan i gruppen. De såg visst, men vågade inget göra. Människan har alltid ett val och det kräver ett speciellt mått av mod att erkänna om man inte förmått att förvalta det.

Denna din uppriktighet inför dig själv kan utgöra en grund för att bygga det slags sociala mod som du söker. Vinnlägg dig om att tala sanning eller – som Jordan B. Peterson säger – ansträng dig att åtminstone inte ljuga. Det är svårare än det först låter. Strävan handlar om att hålla en ärlig inre monolog (här är du på god väg), men kanske främst om att vara sann i sådant du yttrar. Uppmaningen ska inte förväxlas med att oombett deklarera politiska program eller tvångsmässigt bryta in i andras diskussioner för att anmäla avvikande åsikt. Nej, sådant är både störande och direkt konfliktsökande. Det du ska träna på är snarare att aktivt avstå osanning, eller tystnad när frågor ställs eller påståenden riktas direkt mot dig. När någon går över gränsen ska du förmedla att du uppfattar kommentaren som ett övertramp, inte låta den passera. Det är ett sätt att trycka tillbaka och på samma gång återerövra självrespekten och visa att du inte viker dig. Steg för steg kommer du närmre den du önskar vara.

Låt mig stanna ett ögonblick vid det politiska engagemanget. Ett sådant är inte helt okomplicerat, oavsett parti. I och med att ens partifärg blir allmänt känd har man i praktiken visat att man primärt tillhör partiets flock. Så uppfattas det i alla fall. Jag tror därför att du måste ha fördragsamhet med det faktum att det är omöjligt att få gillande, än mindre bekräftelse, av sådana i den gamla gruppen som inte delar din politiska preferens. I och med att det finns en etikett att klistra på den som tagit steget in i ett parti, uppstår per automatik en klyfta. Den kan du inte överbrygga; däremot kan du kräva grundläggande hövlighet och professionalitet i tonen. Säg högt att det är vad du förväntar dig, när någon pyser ut nedsättande epitet. Möt det primitiva flockfolket på jobbet med just civilisation. Stå kvar och se dem i ögonen. Be dem tala direkt till dig, inte om dig.

Visste du förresten att ordet feg kommer från det fornnordiska feigr eller feigur. Det betyder dömd till döden eller dödsmärkt. Feigr är den som viker ner sig och blundar för huggen, i stället för att möta det och värja sig.

I tanken är vi alla modiga, i handling består färre av oss. Men det är värt varje litet försök.

Lycka till!

Hälsningar

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.