”Min arbetskamrat vann
på att vara en buffel”

Den här arbetskamraten är typen som tar mandat som inte givits och sedan framhäver sig själv på bekostnad av andra. Det är en människa som intrigerar och som alltid har sin egen agenda, trots att samtliga i ett mötesrum samstämmigt kan argumentera för att göra på annat sätt.

Vi är en stor koncern med internationell närvaro. Mina närmaste chefer, som känner till situationen, tog nyligen initiativ till att försöka omplacera personen i fråga till ett av kontoren utanför Sverige. Man lyckades på något sätt övertyga koncernledningen om att detta vore en bra idé. Därmed är nu vår kollega utomlands, vilket är skönt för oss i arbetslaget som är kvar hemma i Sverige.

Situationen känns dock minst sagt bitterljuv, eftersom det anses relativt statusfyllt att få den här typen av placering. Vår kollega hade snarare behövt en besk medicin med dämpande inverkan på det stora egot. Men han blev inte nedplockad, utan upplyft. Jag hörde någon säga ”det borde varit jag som fick placeringen”, efter år av hårt och gott arbete.

Tankar dyker upp i huvudet: Varför fick han inte sparken i stället? LAS eller bara allmän konflikträdsla? Uppdraget utomlands kan ge möjlighet till högre positioner när man väl kommer tillbaka till Sverige igen. Tanken på att i framtiden eventuellt vara underställd vederbörande i befälsordning är rent skrämmande.

Kan du ge mig ett råd om hur jag kan hantera mina tankar i denna situation?

Hälsar 

Johan 

Käre Johan

Du skriver att du känner dig illa behandlad av en kollega. Onekligen verkar den du beskriver vara en mycket oangenäm person, men de som agerat fel är cheferna. De följde inte förtjänstprincipen.

Jag har en tro på meritokratin som grundordning för sållningsprocesser i utbildning och arbetsliv. Individuell kvalifikation och prestation ska avgöra, inte vem du är, var du kommer ifrån eller vem din pappa spelar golf med. Meritokratin lovar att nit lönar sig, och att det är mödan värt att ha sina betyg och arbetsintyg i ordning. Samtidigt som vi litar på principen, vet vi att systemet innehåller buggar. En sådan är när faktorer och egenskaper som inte ska spela roll, ändå visar sig göra det. Du berättar om en omvänd premieordning: snålskjutsåkande, lättja och skryt gav utdelning. Drummeln klättrade upp på karriärstegen, medan ni andra blev kvar.

Även om du till följd av denna abrovinsch slipper feodalherrens fasoner och får ha dina domäner ifred, kvarstår faktum: den arbetsplats som du tjänar ditt uppehälle vid, valde att belöna en buffel. Hade du haft fallenhet för samma slags falska och bossiga förhållningssätt som kollegan, hade du redan anammat det. Något brev till mig hade aldrig författats. Men du förefaller inte vara sådan, helt enkelt. Liksom jag tror även du på meritokratin. Det är därför tankarna mal.

Du frågar mig varför arbetsplatsen inte vågade ge honom foten. För att personligt ansvar tyvärr är en bristvara. Det tas inte och utkrävs sällan. För att verksamheter – trots enorma HR-avdelningar och systematiskt arbetsmiljöarbete – ofta står handfallna när en individ visar sig vara värdelös på sitt jobb. Då låtsas alla att det som behövs är en ny stödstruktur, ytterligare en kartläggning eller ännu en SWOT-analys. För en tid sedan följde jag hur arbetsmiljön på en skola klappade ihop fullständigt. Lärare och elever led.  Det stod klart för alla inblandade att problemet var personbundet. Ändå kom åtgärderna främst att handla om nya rutiner och processer. Efter att en ny ”rutinprocess” lanserats, lyftes chefen som försummat sitt ansvar upp i den kommunala hierarkin. Vad skickar det för demoraliserande budskap till alla som med sina egna ögon sett vem det var som felade?

Det som du bevittnat kommer färga av sig på hur du ser på arbetsplatsens skönmålande policys om transparens, värdegrund och högt i tak. Vad är meningen med det där, om tomt skrävel trumfar faktisk prestation? Allt sådant riskerar nu att få karaktären av meningslösa ritualer och till intet förpliktigande dokument. Hyckleri suger musten och lusten ur arbetet. Stoppa det dränaget om du kan.

Vi förhåller oss olika till våra arbetsplatser. Jag avundas ibland dem som äger förmåga att dra en stram gräns mellan det privata och det professionella. Personer som finner det vara tillräcklig terapi att skvallra lite om arbetsplatsens brister och chefens tillkortakommanden, men som ändå trampar på, jobbar vidare och är hyfsat tillfreds när klockan närmar sig fem. På fritiden tänker de inte så mycket på jobbet. Det verkar så behagligt. Jag har svårt att upprätthålla en sådan separering. Mygel och maktmissbruk kryper under huden mig. På små buggar och flagranta orättvisor, ser jag mig skyldig att agera. Det är min läggning och jag har den på gott och ont. Somliga dörrar öppnas, medan andra stängs. Man får vara med på det.

Du behöver ställa dig frågan hur pass mycket den här händelsen får lov att påverka dig. Långt ifrån alla kan byta jobb i en handvändning, men om tankarna fortsätter mala är det kanske läge att se dig om efter något nytt. Det finns tack och lov arbetsplatser där förtjänstprincipen hedras. Vi ska inte sluta tro på meritokratin, men larma högt när den sätts på undantag.

Vänliga hälsningar

Anna-Karin

Vill du också ställa en fråga till Anna-Karin? Den kan handla om livet i det stora och i det lilla: om kärlek och ensamhet, vänskap och konflikter, livsval, städning, lögner och sanningar – eller något helt annat.