Gröna partipolitiker upplever ett äntligen-moment av att miljö- och klimatfrågan ökar mest när svenska väljare rangordnar sina viktigaste frågor (Novus juli 2019). Samtidigt vässar röda debattörer armbågarna och strör ett klassperspektiv över klimatdebatten, vilket de gröna verkar ha svårt att hantera. Ska vänstern lyckas locka över miljöväljarna med klassfrågan som bete? Sabina Edelman, miljöpartist och tidigare politiskt sakkunnig i Stockholms stad, analyserar den politiska motsättning som kan bli avgörande för Miljöpartiet under 20-talet.

Frågan om hur arbetarklassen påverkas av miljöpolitiken har seglat upp sedan Gula västarna i Frankrike 2018 protesterade mot höjda bränsleavgifter.  LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson varnade i februari 2019 för att en liknande situation kunde uppstå i Sverige till följd av regeringens planerade miljöskatter. Miljöpartiets inställning har varit att miljöpolitiken ska betalas på ett rättvist sätt, varför det är viktigt att den ekonomiska politiken också anpassas till en omställning av samhället. Mer än så verkar den gröna rörelsen inte vilja diskutera klassfrågan. Isabella Lövin uttryckte det på Miljöpartiets kongress i Örebro maj 2019 när hon sa att hon: ”vägrade tro att klimatomställningen orsakade orättvisa eller klyftor mellan stad och land”. Men ur vänsterväljarnas synvinkel kvarstår oron.

En ängslig tystnad om klassfrågan

Debatten kring köpskam kan ses som ett annat exempel där vänstern utnyttjar situationen. Debattören Patrik Lundberg beskrev i samband med Black Friday hur köpskam fordrar en klassanalys då mindre bemedlade familjer är i större behov av att utnyttja reor och konsumtionsevent. 1 Ett fåtal gröna röster hördes men ingen gjorde en tydlig klassanalys. Den gröne skribenten Lennart Fernström ställde sig positiv till köpskam ”i kombination med statliga åtgärder” i tidningen Syre (11/7 2019) och Göran Hådén (MP), menade att ”Black Friday och Black Weekend har sina rabatter, men det är inte för att vara snälla. Sett till konsekvenserna är det passande att denna köphysteriska helg bär sorgens färg”.2 Då ingen ledande grön röst offentligt bemötte frågan om klass är det lätt att anta att miljöpartiet överhuvudtaget inte har gjort någon klassanalys.

Samtidigt är klassfrågan högst relevant i sammanhanget. Utsläpp och inkomst har sedan länge ett befäst samband som debatterats idogt inom gröna kretsar. Dessutom är skam i sig tråkigt och leder till ett nedstämt, skuldbeläggande samhälle. Den bilden passar inte heller in i Miljöpartiets vision av ett samhälle i psykiskt och fysiskt välmående. Den gröna visionen av konsumtion innebär inte heller nödvändigtvis mindre konsumtion, den behöver bara vara annorlunda. Mindre plast, mer upplevelser inom servicesektorn som till exempel hotell på närliggande avstånd. Men Miljöpartiet valde alltså att inte debattera klassfrågan i relation till köpskam.

Rädslan för att inte äga debatten skapar tystnad

Ett annat område där vänstern använt klassfrågan som argument emot miljöpolitiken är inom mitt huvudsakliga kompetensområde, stadsplaneringen. När den rikskände, (hittills) politiskt oberoende, författaren och arkitekten Ola Andersson nyligen börjat debattera mot miljözoner (som utestänger fordon som äldre bensin- och dieselbilar från vissa gator) med klassfrågan som argument kan det förstås som att argumentet som tidigare florerat bland socialdemokratiska politiker börjar få fäste. Andersson skriver på Facebook ”Den som av bostadspriser och bostadsköer tvingas ut i periferin är ofta beroende av den (bilen), åtminstone de som har familj. Hindra dem att besöka innerstaden är en mycket aggressiv form av segregationspolitik.” Bilden av att alternativ saknas till bilen som stadstransport kanske får miljöpartistiska politiker att ilskna till, men då kommer de samtidigt att behöva debattera prissättning i kollektivtrafiken som deras koalitionskollegor har drivit igenom och här börjar svårigheterna.

Miljöpartiet behöver nämligen både nationellt och lokalt stöd från högerpartier såväl som vänster för att få igenom sin politik. 2020 talet kommer troligtvis se likadant ut i det perspektivet. Det är inte givet att Miljöpartiets fördelningspolitik blir rådande framöver. Då undrar landsbygds- och hållbarhetsvurmande väljare hur sambandet ser ut mellan en grön miljöpolitik och en ”o-grön” fördelningspolitik. Vad blir exempelvis konsekvenserna av borttagen värnskatt och högre miljöskatter? Eller miljözoner och högre avgifter för kollektivtrafiken. Att Isabella Lövin svarar som hon gör beror inte på bristande förståelse, utan på något så platt som kommunikationsvårigheter.

Hur de gröna missade Greta-tåget

Rädslan för att missförstås i dagens debattklimat gör det antagligen svårt att formulera svaret för Miljöpartiets ledning. Följande exempel illustrerar problemet:

I mitten av 2018 börjar en flicka skolstrejka för klimatet utanför Sveriges riksdag. I mitt Facebookflöde är det många som hyllar henne. Gröna partiföreträdare ger sig också in i kommentarsfältet. Några manar till försiktighet. De menar att om partiaktiva hyllar en skolstrejkande flicka (om än för hennes klimatengagemang) kanske frågan politiseras varpå partiet riskerar att hamna i en svår debatt. I efterhand kan det tyckas ha varit missriktad försiktighet. Miljöpartiet hade annars kunnat få ett stort utrymme tidigt för att kommunicera sin politik med hjälp av Gretas exempel. Hon som sedermera blev utnämnd till Årets person 2019 av den amerikanska tidskriften Time.

Den interna kluvenheten kring förhållningssättet till Greta Thunberg är delvis talande för den gröna rörelsen. Då gällde det en Facebook-debatt om att inte utnyttja ett skolpliktigt barn för kampanjsyften, en inställning som verkar ha resulterat i att många gröna tog bort sina tidiga inlägg om Greta Thunberg. I likhet med den historien verkar det finnas en underliggande ängslighet även när det gäller klassfrågan i förhållande till nuvarande samhällsutmaningar. Osäkerheten gäller inte heller här svaret på frågan (skatteväxling, konsumtion, kollektivtrafik och skola är sedan länge centrala frågor i den gröna ideologin) utan en oro att missförstås i ganska komplexa samband.

För vänstern ser spelstrategin ganska uppenbar ut: varje gång en miljöåtgärd kommer på tal som de inte är bekväma med kommer de att dra klasskortet

Att ”äga” debatterade frågor anses inom politiken ofta viktigt för att kunna tjäna på en debatt och inte missförstås. Enligt den logiken kan Miljöpartiet inte nämna ”klassanalys” utan att vänstern vinner på det. Därför kan det tolkas som att Miljöpartiet försöker tiga ihjäl frågan om klass i relation till miljö genom att inte besvara den.

Nåväl. Att äga en politisk fråga är förstås bra, men att helt ducka för frågor kan orsaka en ointellektuell politisk debatt där frågor som är viktiga för väljarna inte får sakliga svar. Resultatet av det har bland annat psykologen Billy Larsson uppmärksammat i Kvartal 12/1 2020.3 För vänstern ser spelstrategin ganska uppenbar ut: varje gång en miljöåtgärd kommer på tal som de inte är bekväma med kommer de att dra klasskortet, för många av de kommande miljöåtgärderna är allt annat än bekväma – och det gäller för såväl arbetarklassen som andra klasser. Miljöpartiet balanserar i flera väljarmätningar från Sifo på fyraprocentsspärren, senast i december 2019. Frågan är om Miljöpartiet kommer att klara att ta klassfrågan i debatten  eller om vänstern ska locka över fler miljöväljare. Den motsättningen kommer att vara central för Miljöpartiet under 20-talet.

 

Noter

1, https://www.expressen.se/kultur/qs/ska-man-skammas-for-att-man-jagar-reapriser/

2, https://www.svt.se/opinion/sa-forlorar-du-pa-black-friday

3,  https://kvartal.se/artiklar/psykologin-bakom-sds-framgangar/

4, https://www.kantarsifo.se/sites/default/files/reports/documents/vb_dec_2919_kantarsifo.pdf.