Moderaterna har åtagit sig ett uppdrag. Eller rättare sagt två uppdrag, och det kan i längden bli vanskligt att kombinera dem.

Hösten 2017 samlades Moderaterna till stämma i Örebro. Det skedde efter en tid av djupt plågsam förvirring, både ideologiskt och i förhållande till de nya förutsättningarna i riksdagen.

Utanför partiet var den allmänna meningen att tiden sprungit ifrån Moderaterna: Att kombinera liberalism och konservatism var omöjligt, i alla fall nu, när Annie Lööf och Jimmie Åkesson fanns. Inom partiet ägnade man sig mest åt att skjuta ned varandra.

Partiledaren hade just avgått, utan att ens ha fått chansen i ett val. Opinionssiffrorna var nere och sprattlade på Bo Lundgren-nivåer.

Eureka! Vi är höger!

Där och då var det ändå som att partiet trots allt hittade hem. Man landade i en bestämd slutsats: Gösta Bohman hade rätt! Moderaterna ska vara Högerpartiet i svensk politik.

Det visade sig vara en lika enkel som genial lösning, i alla fall för partiets inre frid. För vad är egentligen traditionellt ”höger” i svensk politik? Låga skatter, starkt försvar, restriktiv asylinvandring, mindre byråkrati och mer egenmakt, fler poliser.

Det där gillar nästan alla moderater, vare sig de identifierar sig som liberaler eller som konservativa eller både och. I alla fall före 2010 och efter 2014.

Högerpartiet! Att ingen hade tänkt på det förr.

Klubba utan klagomål

Två år senare, när Moderaterna samlas i Västerås, är läget på vissa sätt ännu enklare. Man kan klubba vilken politik man vill, utan att riskera jobbiga rubriker om ”sprickor i alliansen” eller att Jan Björklund ringer DN och berättar att han är besviken.

Kvar som allianskamrat är Kristdemokraterna, och de skulle rösta ja till moderat politik även om den lades fram av en häst.

Å andra sidan har Moderaterna fortfarande inga ministerposter, och heller inget regeringsalternativ – i alla fall inget man vill nämna vid namn.

Däremot har man ett uppdrag. Ett till, faktiskt.

Samling mot allt

Moderaterna, berättar Ulf Kristersson, ska vara Samlingspartiet. Samlingspartiet för alla de som vill se en annan riktning för Sverige.

Det är en stor hatt, men det är lätt att förstå vad det är man sett och vad man vill göra.

Av riksdagens åtta partier sitter fem – S, C, V, L, MP – fast i ett slags regeringsblock där alla i varierande grad vantrivs. Konkurrensen i oppositionen består av två partier, KD och SD, vars bakgrund på olika sätt verkar frånstötande på en majoritet av väljarkåren. En väljarkår där de flesta tycker att landet är på väg åt fel håll.

Nog borde marknaden vara gynnsam för ett brett, samlande oppositionsparti.

Nej, ni är inte Borg

Moderaterna har dessutom lyckats med något liknande förr. Just detta, att samla breda grupper som önskade förändring, var ju Fredrik Reinfeldts politiska projekt från början.

Skillnaden och det möjliga bekymret ligger dock i det där andra projektet. Många moderater är under helgen snabba med att påpeka att sänkta skatter och åtstramade bidrag, det var minsann en kärna även i Nya Moderaterna!

Vilket är sant. Lika sant är dock att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gjorde allt för att Moderaterna inte skulle framstå som något utpräglat högerparti.

Därav fördelningsprofilen på skattesänkningarna och försvaret av arbetsrätten. Därav det legendariska förbudet mot pärlhalsband. Därav ambitionen att ha konstruktiva relationer med de fackliga rörelser där långt över tre miljoner väljare faktiskt är medlemmar. Med mera.

Så styrs Moderaterna

Moderaterna av i dag skiljer sig från Moderaterna av i går. Hård toppstyrning à la Reinfeldt saknas. Det är inte heller någon allians mellan Sölvesborg och Staffanstorp som driver partiet framåt i första hand, som man kan tro av rapporteringen, utan snarare ett historiskt starkt ungdomsförbund och ett gäng kommunalråd som är mer intresserade av ekonomi än av kulturkrig. I Västerås höll de på att avskaffa den statliga inkomstskatten av bara farten.

Moderaterna kan klaga på att medier lyfter fram hur skattesänkningarna nu mest gynnar högavlönade, men det lär de politiska motståndarna också göra, så ofta de bara kan. Och av sådana – motståndare, alltså – finns det som bekant en del nuförtiden.

”Någon i svensk politik måste slåss för så låga skatter som möjligt, och det är vår uppgift”, sammanfattade Ulf Kristersson i söndagens Agenda.

Det är populärt bland de egna, men det låter mer som en utfästelse från ett aktivistiskt småparti än som någon bred och samlande kraft.

Mer än bara positionering

Politik är inte bara eller ens främst taktisk positionering. Det finns naturligtvis de bästa argument för att Moderaterna ska driva den politik som de i hjärtat tror vore bäst för Sverige. Råkar detta ses som ”långt åt höger”, så so be it.

Den politiska mitten är dessutom en yta under ständig omförhandling. Januariöverenskommelsens borgerliga grundton har öppnat för att flytta möjligheternas fönster en bra bit längre högerut i politiken. Är Moderaterna skickliga i sin opinionsbildning finns därmed möjlighet att etablera en ny mittpunkt åt sig själv eller åt någon annan, belägen mer åt det borgerliga hållet än vad som var gångbart vid 2000-talets början.

Det är dock långtifrån säkert, och man bör nog vara beredd på att det kan komma med ett pris för det egna partiet.

Skillnad på höger och höger

Ett pris som man för all del kan vara beredd att betala. Positionen som Sveriges tydliga högerkraft ses som existentiell för Moderaterna, och helt nödvändig givet utmaningarna från först SD och på senare tid även KD.

Det ligger förmodligen en del i analysen att SD kunde växa eftersom Moderaterna ”släppt högerkanten”, men utsagan behöver preciseras för att bli användbar.

För det är väl ändå ingen som tror att ett i grunden välfärdschauvinistiskt nationalistparti fick lyftkraft på grund av att alliansregeringen lät bli värnskatten?