Eftersom jag lider av medelsvår ansiktsblindhet är det ofta med ett styng av nervositet som jag träder in i lokaler där personer som jag är bekant med sannolikt befinner sig. Nog har jag en viss träning i att visa upp en min som ser väldigt igenkännande ut, men den kompetensen använder jag så sällan det går; det känns inte bra att låtsas när jag tittar en person i ögonen. Oavsett om min oärlighet avslöjas av kroppsspråk eller inte så fräter det på insidan.
Ansiktsblindhet är en funktionsnedsättning
Jag står för min ansiktsblindhet. Det är en funktionsnedsättning, och det är nog lika svårt att med viljan börja känna igen och identifiera ansikten som det skulle vara att få ett avskuret öra att växa ut. Men det här handikappet möts inte sällan av illa dolt förakt; för några år sedan blev jag gravt utskälld av en man (jag kommer inte ihåg vad han heter och gjorde det ju inte heller då) som ansåg att det var oförskämt och uselt av mig att inte känna igen/komma ihåg honom. Jag uppfattade honom så att min brist inte handlade om en oförmåga utan om en synnerligen dålig karaktär. Jag blev paff av hans ilska, men jag förlät mig själv. Jag försökte verkligen komma på vem han var, men det var file not found.
Men något som jag inte är blind för är andras blickar. Framför allt noterar jag vad andra riktar blicken mot, och i vår kultur har vi en egenhet som är märklig, i mina ögon. När jag möter en person på trottoaren i mitt ”välmående bostadsområde” i Nacka händer det mer sällan än en gång på tjugo att den jag möter vänder ögonen mot mig. I stället är det normala att medmänniskan antingen stirrar stelt upp i luften eller diagonalt ner i marken. Därmed är det garanterat att vi inte ser varandra.
Människor är sociala djur, brukar det heta.
Alltså, vi upptäcker förstås att det kommer en annan person gående på samma trottoar, och ofta måste minst en av oss gå lite åt sidan för att inte en arm eller axel ska slå i den andres, men möta blicken i samma veva? Nej, det är inte aktuellt för en bedövande majoritet av medmänniskorna i mina trakter.
Inte flacka med blicken
Människor är sociala djur, brukar det heta. Dessutom har vi ovanligt ljusa ögonvitor, vilket gör att det är lätt att se vad andra människor tittar på. När nyblivna makthavare ska tv-medietränas handlar en hel del av instruktionerna om hur de ska göra med ögonen. En fast blick mot den som ställer frågorna ger intryck av både stabilitet och ärlighet. Den som flackar med blicken tappar i trovärdighet. Och alla har väl sett hur tokigt det blir när en nyhetsprogramledare tittar in i fel kamera; kontakten bryts direkt och det brukar ta några sekunder innan förbindelsen är återupprättad.
En bekräftande blick är ett oerhört snabbt sätt att få en otrygg eller nervös person att känna att den är okej och gör rätt. Ja, man kan till och med känna sig älskad av signaler som ögonen sänder ut. Och omvänt – den som gör eller har gjort något förbjudet eller starkt olämpligt kan känna den pisksnärtsvassa kraften i ”det onda ögat”.
De flesta människor reagerar på ett eller annat sätt på hur de tittas på. Eller när omgivningen undviker dem. Är det någon som är helt oberörd när ”vår servitör” uppvisar en närmast ekvilibristisk förmåga att undvika vår sökande blick och vårt fåfänga handviftande när vi vill beställa mer dryck eller få notan?
Redan efter fem sekunder har många vänt bort blicken.
Om två vuxna människor tittar in i varandras ögon i 30 sekunder eller mer kommer detta att sluta i antingen våld eller sex, säger en del utvecklingspsykologer. Jag är inte säker på att det stämmer, men det är nog inte ofta som två personer har så lång ögonkontakt. Redan efter fem sekunder har många vänt bort blicken, och det kan till och med gälla personer som ändå är gifta med varandra. Spädbarn däremot har inte det här problemet, och ögonkontakten mellan barn och förälder sägs vara fundamental för att en trygg relation ska byggas upp.
När jag flanerar längs strandpromenaden vid Nacka Strand är jag inte ute efter en så djup och livsavgörande relation som den mellan förälder och barn. Inte av sex eller våld heller, för att vara tydlig. Men jag vill gärna att möten med företrädare för lokalbefolkningen blir artiga och vänliga, att både de och jag själv orkar signalera att vi ser och respekterar varandra och inte uppfattar medmänniskor som ett hot. Det märkvärdiga är att en vänlig blick och en diskret nickning är allt som behövs för att skicka just det budskapet.
Är det något särskilt svenskt – det här att titta snett bortåt när man ska dela gångutrymme med en okänd främling? Eller är det bara ett oskick som härjar i och runt våra större städer, men som inte har fått fäste på landsbygden?
Alla kan inte vara autister
Jag vet att många människor med autism har ytterst svårt att möta andras blick, och de tittar gärna bort även om de för en dialog med någon. Men alla människor som möter mig på trottoaren kan knappast vara autister.
Många invandrare intygar att svenskarna, åtminstone till en början, framstår som påfallande kalla. Vi tycks ha tagit det här till en extrem. När jag är utomlands, särskilt i sydligare länder, möter jag ett helt annat beteende. Okej, man behöver inte hälsa och ropa hallo eller bon jour eller buenas dias till alla som man möter, men jag känner mig ändå ändå både trygg och välkommen när jag nås av ett ögonkast och ett leende. Jag kan bli på gott humör i flera minuter av en sådan sak.
Och vet ni vad som är det fina i kråksången? Jo, det gör ingenting om jag egentligen kände den där personen på trottoaren men inte märkte det på grund av ansiktsblindheten. Det såg ju ut som en hälsning i alla fall! Och det gick på en sekund.
Staffan Dopping är Kvartals poddredaktör.
