Mångfald i TV – en svår balansgång

Minoriteter alltmer synliga

För några år sedan uppmärksammade jag en tydlig trend i de brittiska serierna, inte minst i public service-bolaget BBC. Sedan en tid tillbaka hade det snarare blivit regel än undantag att etniska minoriteter var tydligt representerade i varje serie. Ibland också andra minoriteter som funktionsnedsatta eller HBTQ-personer. Inte sällan återfinns de minoritetspersonerna i roller som polischefer eller högt uppsatta politiker, eller andra personer med makt och status. Att dessa gestaltar något annat än sympatiska personer som publiken lätt kan identifiera sig med är ovanligt. En annan nästan lika tydlig trend är att huvudkaraktären påfallande ofta är bäste vän med eller har en kärleksrelation med någon från en annan etnisk grupp.

Från att bara passivt ha noterat detta gång på gång blev jag alltmer intresserad av vad som eventuellt låg bakom. Kunde det vara så att jag genom alla år helt enkelt vant mig så vid “helvita” ensembler att jag reagerade överdrivet mycket på en förändring som, snarare än att vara medveten politik, har med en förändrad befolkningssammansättning i Storbritannien att göra?

Ganska snart hittade jag en hel del spår av den debatt som lett fram till denna högst medvetna förändring. I kölvattnet av Black lives matter-protesterna tillkännagav BBC att de skulle lägga 100 miljoner brittiska pund, motsvarande 1,3 miljarder kr, för en treårig satsning på mångfald och inkludering där detta skulle synas i bolagets produktioner.

Public service-jätten satte upp tre kriterier: Mångfaldiga berättelser och uttryck i programmen, produktionsteam som präglas av mångfald samt produktionsbolag där en eller flera av ägarna kom från minoriteter. BBC:s dåvarande chef för kreativ mångfald, June Sarpong, sa i samband med tillkännagivandet:

“BBC är för alla och publik från alla bakgrunder förväntar sig med rätta att se sig representerade i våra program. Det är därför vi tar täten genom att göra den största finansiella satsningen på inkludering i branschen.”

Och här börjar vi närma oss det som gör att välvilliga men klumpigt genomförda mångfaldsstrategier riskerar att slå fel

Men detta är naturligtvis något som går längre tillbaka än 2020. Exempelvis BBC-långköraren Luther med Idris Elba i huvudrollen framhålls ofta som en förebild. Samtidigt har serien kritiserats för att Luther inte är trovärdig som representant för den svarta minoriteten. Kritik kom bland annat inifrån BBC självt. Miranda Wayland, chef för bolagets creative diversity unit som inrättades 2019, tyckte att serien inte var autentisk nog i mångfaldsavseende.

“Han äter inte västindisk mat, har inga svarta vänner. Det här känns inte autentiskt. Det handlar om att säkerställa att allt omkring karaktärerna, deras kultur och uppsättningen är helt och hållet reflekterande.”

Och här börjar vi närma oss det som gör att välvilliga men klumpigt genomförda mångfaldsstrategier riskerar att slå fel. Om de inte reflekterar samhället så som det faktiskt ser ut, utan som många skulle önska att det såg ut – då finns risken att stora grupper känner sig manipulerade och upplever sig få “goda värderingar” nedtryckta i halsen av TV-bolagen. Extra knepigt blir det med serier som gör anspråk på att skildra den verkliga verkligheten – sådana som är baserade på en sann historia, som det heter. Och ännu ett snäpp mer komplicerat när det som skildras skedde för länge sedan, då samhället såg helt annorlunda ut än idag.

Hennes karaktär är påhittad, liksom förstås hennes (vid den tiden sannolikt högst ovanliga) äktenskap med en svart läkare

Jag tittade nyligen med stort intresse på En spion bland vänner som handlar om den brittiske spionen Kim Philbys avhopp till Sovjetunionen 1963. Serien gör anspråk på att berätta vad som hände de där dramatiska veckorna kring Philbys avhopp och skildras ur den nära vännen Nicolas Elliots perspektiv. Samtliga av personerna i de bärande rollerna sägs ha existerat i verkligheten, vilket för mig adderar en extra kvalitet. Men i eftertexterna framgår att det finns ett undantag. Den person som blir helt avgörande för att historien ska gå ihop, den kvinnliga MI5-agenten Lily Thomas. Hennes karaktär är påhittad, liksom förstås hennes (vid den tiden sannolikt högst ovanliga) äktenskap med en svart läkare, en relation som skildras finkänsligt och ingående, även om den inte har något med själva historien att göra.

Detta är som bekant inget som begränsar sig till den anglosaxiska världen. Även här i Sverige, inte minst hos SVT, finns tydliga tankar och strategier i samma anda. Nyligen släppte SVT serien Detektiven från Beledweyne, en smått otrolig historia där en asylsökande somalier på ett förvar, som visar sig ha övermänskliga förmågor, deltar i utredningen av ett försvinnande.

Kan allmän-TV sammanföra en allt brokigare befolkning?

Jag är besjälad av frågan hur den mångfald vi de facto har i stora delar av Europa – och inte minst här i Sverige – ska fungera. Och det borde alla som bryr sig om Sverige vara. Hur kan vi lyckas skapa ett “vi” av en så brokig befolkning, där många inte ens delar ett gemensamt språk med varandra. Därför är jag oerhört intresserad av den här typen av ansatser. I grunden är jag försiktigt positiv till dem. Självklart måste de som bor i ett samhälle få sina liv och sina perspektiv belysta, såväl i nyhets- och samhällsprogram som i drama. Att använda framför allt public service-bolagen för detta ändamål känns rimligt. Vem skulle annars ta täten i en sådan utveckling.

Samtidigt är det en svår balansgång att gå. I samma stund som tittaren får känslan att den statliga televisionen vill uppfostra henne till det som för tillfället anses vara “goda värderingar” – och dessutom tar till metoder som innebär att beskriva nutiden och det förflutna på ett sätt som de flesta inte känner igen sig i – riskerar strategierna att bli kontraproduktiva. Målet på sikt måste vara ett “färgblint” samhälle där etnisk härkomst, eller för den delen funktionsnedsättningar eller sexuell läggning, inte är något man fäster särskild vikt vid. Jag hoppas att den sorts mångfaldssatsningar som såväl BBC som SVT ägnar sig åt så småningom leder till det målet. Men jag är långt ifrån säker.