Det verkar som om män på många sätt drabbas hårdare när livet sviktar. Ytterst syns det i förhöjd dödlighet efter kriser i samband med sådant som skilsmässa, pension och sjukdom. En förklaring är förmodligen att mäns sociala nätverk är glesare än kvinnors. I det sammanhanget har både sociala mönster och biologiska skillnader betydelse, skriver Martin Ingvar, professor vid Karolinska Institutet och en av Sveriges ledande hjärnforskare. 

Ett spädbarn kan inte överleva utan en annan människas närhet. Men också för vuxna människor är sociala relationer livsviktiga. Många inser säkert att goda sociala nätverk skyddar mot psykiska problem, [1] men det är förmodligen mindre uppenbart att svaga nätverk också medför högre sjuklighet och dödlighet. [2] Exempelvis vet vi att svaga sociala nätverk tillsammans med en depressiv utstrålning har negativ inverkan på överlevnaden efter hjärtinfarkt. [3]

På marginalen kan dessa skillnader vara betydande. Svaga sociala nätverk och sänkt humörtillstånd, alltså depressioner, kan leda till femtio procents högre dödlighet för dem som väntar på en hjärttransplantation. [4]

Samtidigt ser vi att tillgången till goda sociala nätverk skiljer sig mellan män och kvinnor. Varför är det så och vad betyder det för mäns hälsa?

Livet i stacken

Precis som vanlig intelligens är social intelligens evolutionärt en senkommen egenskap. Samtidigt kan vi tydligt se att grundläggande sociala funktioner, som underlättar för flera individer att verka tillsammans, finns bland djurarter redan mycket tidigt under evolutionen. 

Ta exempelvis myror och den samverkan som krävs för att bygga en myrstack. Arbetet kräver att alla myror under lång tid strävar mot samma mål. 

Drottningen ska till varje pris skyddas. Arbetsmyror ska slita hårt enligt sin egen individuella programmering utan att bli arga på de lata hannarna.

Slutresultatet ger intrycket att varje myra som deltagit drivits av sin egen, individuella intelligens, men i själva verket illustrerar myrstacken givetvis något annat, nämligen hur social samverkan baserad på enkla grundregler kan leda till nytta för många. Det sker utan att någon enskild myra förstår sitt eget bidrag. Hur man än betraktar myrans nervsystem är antalet nervceller för litet för att man ska kunna tala om intelligenta myror. 

Ändå leder deras samverkan till en förbluffande märkvärdig meterhög struktur av barr och kvistar med gångar och rum, alltid placerad intill och på rätt sida om en trädstam. Några enkla regler är allt som krävs. Drottningen ska till varje pris skyddas. Arbetsmyror ska slita hårt enligt sin egen individuella programmering utan att bli arga på de lata hannarna. Dessa har nämligen sin egen uppgift i fortplantningsprocessen och måste lämnas i fred.

Men dessa enkla beteendemönster medför också risker. Det kodade beteendet är förutsägbart och andra arter kan därför lära sig hitta till myrornas skafferier. Då blir myrsamhället ett lätt byte och den som någon gång sett vad som återstår av stacken när ett vildsvin bökat runt för att söka mat och värme inser att samverkan mellan individer i ett samhälle också måste vara omväxlande för att vara effektivt.

Män verkar uppenbarligen vara mer valhänta än kvinnor när de vårdar sina sociala nätverk. Det är en tendens som återfinns när man jämför mäns och kvinnors förmåga att bygga nära vänskapsrelationer och därmed solida nätverk. 

Också människor har en biologisk kod för samverkan. Förr trodde man att denna drev fram ett egoistiskt beteende med ständig självoptimering. Numera har denna teori ersatts av uppfattningen att människor som ställs inför olika handlingsalternativ väger kortsiktig vinst mot långsiktiga fördelar på ett sätt som kan analyseras med hjälp av spelteoretiska begrepp. Enligt ett välkänt experiment kan vi till och med acceptera en kostnad för oss själva om vi i utbyte kan få omgivningen att ingå en outtalad överenskommelse om rättvisa umgängesregler. Experimentet, eller spelet, som är forskningstermen, kallas ultimatum. Det går till så att en person instrueras att dela med sig valfri andel av en summa pengar till en okänd spelare med målet att göra den andre nöjd med sin andel. Lyckas detta får båda behålla sin andel. Om spelaren inte blir nöjd kan budet avvisas, men då får varken spelaren eller anbudsgivaren behålla något. Eftersom ultimatum spelas mellan personer som inte känner varandra och bara genomförs en gång, är det kortsiktigt bäst att acceptera varje anbud, oavsett storlek. Ändå har det visat sig att när budet kryper ner under trettio procent, kommer allt fler spelare att avvisa budet – trots att de förlorar pengar och inte kan ändra sig;  det är enda gången de båda gör affärer med varandra.  Ultimatum visar alltså att vi uppfostrar varandra att vara rättvisa också om det kostar oss själva på kort sikt. 

Det har visat sig finnas intressanta skillnader mellan könen när ultimatum testas. När anbudsgivare och spelare känner till motpartens kön, tenderar kvinnor att ge lägre bud till andra kvinnor än vad de erbjuder män. Samma tendens återfinns hos män, men är då svagare. Kvinnor tenderar också att kräva högre anbud än männen och detta gäller särskilt om motparten är en annan kvinna. Det tycks alltså förväntas att kvinnor ska vara mer rättvisa när de delar med sig eller, med andra ord, att kvinnor har en tendens att bestraffa upplevd orättvisa hårdare. [5] Det kan också beskrivas som att kvinnor skänker gruppens sociala mönster och rättvisenormer större betydelse eller att män dels får bättre anbud, dels förväntas erbjuda mindre rättvisa anbud.  

Ultimatumspelet tyder alltså på att män i sociala sammanhang både värderar och värderas på ett annat sätt än kvinnor. Män verkar uppenbarligen vara mer valhänta än kvinnor när de vårdar sina sociala nätverk. Det är en tendens som återfinns när man jämför mäns och kvinnors förmåga att bygga nära vänskapsrelationer och därmed solida nätverk. [6]

Varför skiljer vi oss?

Precis som vanligt har både arv och miljö betydelse för dessa könsskillnader. Även om de biologiska skillnaderna till en början är små kommer skillnaderna att bli stora efterhand som de befästs under livet.

Om det nu redan från livets början finns ett frö till biologiska könsskillnader, var står det då att finna? 

Förklaringarna skiftar, men forskningen pekar särskilt på att språkutvecklingen sker tidigare hos flickor. Därmed har flickor ett annat verktyg när de ställs inför konflikter. Denna lilla biologiska olikhet leder i slutänden till stora beteendeskillnader. Grovt uttryckt, den som lär sig att prata tidigt har ett försprång gentemot den som ordlöst är hänvisad till olika former av fysiska uttryck. 

Enbart ensamhet i sig själv är associerat med riskökning för demens med fyrtio procent.

Det finns emellertid ett område där den observerade skillnaden mellan könen är blygsam, nämligen betydelsen av ensamhet för sjuklighet. Män och kvinnor som inte känner sig behövda löper ungefär lika stor risk att bli sjuka. [7] Det gäller också de vanligaste moderna livsstilssjukdomarna, där risken skjuter i höjden bland människor som känner att ingen längre behöver dem. Ensamma människor äter onyttigare och lever sämre liv. De blir fetare, får sämre blodsockervärde, och drabbas lättare av inflammationer. Och markörerna som signalerar att kroppens inflammationssystem aktiverats är direkt kopplade till flera av de vanligaste folksjukdomarna; diabetes, hjärtsjukdom, solid tumörsjukdom (till exempel tarm- och levercancer) och demens. Att vara sjuk i diabetes, exempelvis, mer än fördubblar risken att drabbas av någon av de ovan nämnda sjukdomarna. Enbart ensamhet i sig själv är associerat med riskökning för demens med fyrtio procent. [8]

Ensamhet innebär alltså en potentiell katastrof för individen, men är ett allvarligt problem också för sjukvården. 

I dag blir ensamhet allt vanligare och de nära relationerna allt färre, möjligen delvis som en följd av det digitala samhällets framväxt. Vetskapen om ensamhetens och de svaga nätverkens betydelse för en mängd vanliga hälsoproblem borde leda till ett starkare fokus på dessa samband. Att män drabbas hårdare än kvinnor, till följd av en biologiskt motiverad sämre förmåga att bygga och vårda livsviktiga nätverk, är då en given infallsvinkel.

Noter

[1] McLaren, S., & Challis, C. (2009). Resilience among men farmers: the protective roles of social support and sense of belonging in the depression-suicidal ideation relation. Death Stud, 33(3), 262-276. doi:10.1080/07481180802671985.

[2] Vogt, T. M., Mullooly, J. P., Ernst, D., Pope, C. R., & Hollis, J. F. (1992). Social networks as predictors of ischemic heart disease, cancer, stroke and hypertension: incidence, survival and mortality. J Clin Epidemiol, 45(6), 659-666. 

[3] Chung, M. L., Lennie, T. A., Dekker, R. L., Wu, J. R., & Moser, D. K. (2011). Depressive symptoms and poor social support have a synergistic effect on event-free survival in patients with heart failure. Heart Lung, 40(6), 492-501. doi:10.1016/j.hrtlng.2010.08.001.

[4] Spaderna, H., Zittermann, A., Reichenspurner, H., Ziegler, C., Smits, J., & Weidner, G. (2017). Role of Depression and Social Isolation at Time of Waitlisting for Survival 8 Years After Heart Transplantation. J Am Heart Assoc, 6(12). doi:10.1161/JAHA.117.007016.

[5] Sarlo, M., Lotto, L., Palomba, D., Scozzari, S., & Rumiati, R. (2013). Framing the ultimatum game: gender differences and autonomic responses. Int J Psychol, 48(3), 263-271. doi:10.1080/00207594.2012.656127.

[6] Social Isolation in America: Changes in Core Discussion Networks over Two Decades, Miller McPherson, Lynn Smith-Lovin and Matthew E. Brashears American Sociological Review Vol. 71, No. 3 (Jun., 2006), pp. 353-375.

[7] Shiovitz-Ezra, S., & Parag, O. (2018). Does loneliness ‘get under the skin’? Associations of loneliness with subsequent change in inflammatory and metabolic markers. Aging Ment Health, 1-9. doi:10.1080/13607863.2018.1488942.

[8] Sutin, A. R., Stephan, Y., Luchetti, M., & Terracciano, A. (2018). Loneliness and Risk of Dementia. J Gerontol B Psychol Sci Soc Sci. doi:10.1093/geronb/gby112.