Man får bete sig dåligt med sitt barn

Är det våld att tvinga barn att borsta tänderna?

Detta märks även i ny föräldraskapslitteratur. Sådana där praktiska ”allt du behöver veta om att få barn”-böcker har alltid funnits, men trenden just nu är att söka sig mot något ursprungligt. Jag tänker på två böcker som kommit ut under hösten: Föda av Asabea och Opokua Britton och Känn ditt barn av Maria Borda och Türkan Karaman. Asabea Britton och Maria Borda har varit inflytelserika på sociala medier ett tag, jag följde dem själv när jag väntade första barnet för fyra år sedan, och det är väl på grund av deras följarskaror som förlagen Norstedts och Mondial nu fångat upp dem och deras medförfattare.

Asabea Britton är en barnmorskeinfluerare som även kallar sig folkbildare, hon filmade bland annat sin hemförlossning och lade ut den på Instagram. Maria Borda är en så kallad föräldracoach och har i många år skrivit om familjeliv i urbefolkningar på sociala medier. Hennes Känn ditt barn handlar om det hon kallar för ”lyhört föräldraskap”. Jag läser det som en omskrivning eller uppdatering av “nära föräldraskap”, en barnuppfostringsmetod som ursprungligen kommer från USA och som varit populär bland vissa svenska medelklassföräldrar de senaste femton åren.

Genom att amma länge och bära barnet i sjal ska man undvika att det får dålig självkänsla eller en anknytningsstörning (på amerikanska heter metoden attachment parenting). Så dogmatiska blir aldrig Föda eller Känn ditt barn. Men när jag var nybliven mamma gick jag med i Maria Bordas Facebookgrupp ”Vilda barn”, något jag ser tillbaka på med skräck, eftersom den likt andra sådana forum bestod av tvåtusen neurotiska föräldrar som undrade om det är våld att tvinga sina barn att borsta tänderna, eller lade upp utdrag ur ”vidriga” böcker som man ansåg strida mot ett nära eller lyhört föräldraskap, exempelvis Anna Wahlgrens Barnaboken från 1983, där föräldrar  rekommenderas att inte lyfta barnet och ge tröst om det börjar skrika på natten.

I Föda presenteras möjligheten att ha en doula, det vill säga hyra in extra stöd utöver sjukhusets personal under förlossningen. Opokua Britton är själv doula. Boken är fylld av gudinnelika bilder från hemförlossningar och det finns ett kapitel om sexualitetens roll i födandet. Samtidigt genomsyras den, precis som Känn ditt barn, av en inkluderande ambition och på baksidan av boken står: ”Författarna går ifrån den klassiska föräldrarådgivningen som av många föräldrar upplevs som hierarkisk och som ofta leder till känslor av osäkerhet och misslyckande”. Men varför skulle det inte kunna leda till känslor av osäkerhet och misslyckande om normen blir att man bör släpa runt på barnen i bärsjal och hosta upp 10 000 kronor för en doula?

Till och med på baksidan av senaste upplagan av Wahlgrens Barnaboken står det: ”Barnaboken skiljer sig från alla andra böcker i genren. Här får du inte veta hur fel du gör och hur dålig du är som förälder. Här får du istället hjälp att våga lita på ditt eget sunda förnuft”. Alla experter, oavsett läger och tidsepok, verkar visst vilja att man litar på sig själv. Man kan undra varför de i så fall skriver sina böcker överhuvudtaget.

Men framför allt ser jag en egen person, inte alls i symbios med barnet.

Av någon anledning så kretsar diskursen kring föräldraskap alltid kring att vara misslyckad eller inte misslyckad. I konstnären Duda Bebeks målningar, som hon nyligen ställde ut på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm, tycker jag mig se något annat. De skildrar tillvaron med ett barn med ett lugn som varken utlovar eufori eller panik. Skärmen är ofta med i motivet, inte som ett komiskt inslag, utan som en självklarhet: det är såhär det är. På en bild sitter en knappt ettåring vid matbordet med en iPad framför sig, något som världshälsoorganisationen WHO inte rekommenderar. På en annan bild tar en mamma en selfie i spegeln samtidigt som barnet står naken och dricker en Festis (Festis är inte heller rekommenderat till små barn). I ögonen på mamman som tar selfien ser jag längtan efter att också vara en del av världen utanför, eller att mobilen blir platsen där världarna kan smälta samman. Det är också genom mobilen som man har möjlighet att framställa sig själv och sitt moderskap på exakt det sätt man vill. Men framför allt ser jag en egen person, inte alls i symbios med barnet. En frånvaro om man så vill.

Hur mycket vi än talar om barn och föräldraskap så glömmer vi bort att tala om hur barn kan användas för att komma närmare eller längre bort ifrån oss själva. Det går att fly från sina barn, genom mobilen eller jobbet, men det går också att fly in i dem, som kvinnorna i forumen. Om man vill så finns en värld där som inte tar slut förrän barnet flyttar hemifrån. Det finns forum för föräldrar till NPF-barn, alltså barn med neuropsykiatriska diagnoser, och att förstå och kratta manegen för sina barn verkar vara en hobby för föräldrar på internet, i nivå med surdegsbak eller trädgårdsarbete.

Den dagen barnen flyttar hemifrån öppnas en djup avgrund: nu kanske föräldrarna måste ta reda på vilka de själva är, nu kanske de verkligen måste börja med surdegsbak eller trädgårdsarbete.

Vad influerarna skulle säga om mitt fräsande

Jag och mina barn går upp klockan 6. Eller, de gör det. Jag ligger kvar i sängen, men de ropar på mig ungefär en gång i minuten. Som en zombie går jag upp och fixar saker. Rostar mackor i ugnen eftersom jag inte hunnit köpa någon brödrost, ugnen får stå på i två timmar, mackor åker in och ut. Dottern vill ha honung på och om jag är riktigt trött så får hon det. Dottern frågar om hon får ha glitter i håret och jag hör mig själv säga nej med skarp röst. Hon ställde bara en rimlig fråga, och jag svarade som om jag vore fångvaktare. Vad skulle Känn ditt barn säga om mitt fräsande svar? Det står: ”Genom att få uppleva små friktioner i vardagen, orsakade av deras icke-perfekta föräldrar, får barn i stället lära sig att hantera utmaningar och alla känslor som ingår i livet. Man skapar alltså inte en otrygghet i relationen bara för att man exempelvis inte hinner svara eller lyfta upp barnet omedelbart om man är på toa. I stället kan man försöka lugna barnet med sin röst: »Jag hör dig älskling, jag ska bara tvätta mina händer.«”

Om att skapa friktion är att gå på toa så är jag definitivt körd.

Jag blir uttråkad av att läsa de nya föräldraskapsböckerna, vilket förvånar mig med tanke på att jag följt kontona med (ett visserligen skräckblandat) intresse. Där författarna på sina respektive sociala medier har stuckit ut hakan, finns i böckerna en slätstrukenhet och jag kan läsa flera sidor utan att någonting har sagts, utan att texten har innehållit någonting. ”Är man två om föräldraskapet så är det viktigt att man pratar med varandra och lyssnar på varandra kring tankarna som dyker upp” står det exempelvis i Känn ditt barn, och mer spännande än så blir det inte.

Anna Wahlgren tar i Barnaboken ut svängarna mer kring vad hon tycker och tänker, men så råkade hon ju också ut för en kritikstorm av Guds nåde. Idag skulle man exempelvis inte kunna skriva, som Wahlgren gör, att barn är livets mening – eftersom det kanske inte är livets mening för alla. Läser man på föräldraforumen så verkar hennes råd ha bidragit till att ge en hel generation anknytningsstörningar med sin “sova hela natten”-metod.

Anknytningsteorin är väldigt populär som förklaringsmodell för ens hälso- och relationsproblem idag, och kanske bidrar detta till en ständig rädsla för att fucka upp våra barn.

Samhället är inte anpassat för att barn och vuxna ska leva tillsammans

Tonen kring moderskap och föräldraskap är ofta hård, minsta lilla blir kontroversiellt eller sägs i alla fall vara kontroversiellt. Det är som att det pågår ett ständigt, bittert krig, och ingen vet varför, när vi alla väl egentligen vill samma sak – att barnen och vi själva ska ha det bra. Att familjer ska vara lyckliga, att vi inte ska känna oss som främlingar inför våra barn. Men det moderna samhället är inte riktigt anpassat efter ett liv där barn och vuxna är tillsammans, och därför uppstår bråk mellan synsätt som egentligen är rätt lika. Som Åsa Moberg skrev i en krönika om Wahlgrens litterära värv redan 1999³ så var hennes dröm ”att de vuxnas arbete skulle organiseras så att barn kunde få ingå i det. Det kravet kan uppfyllas i en frilansande skribents tillvaro likaväl som hos gamla tiders småskaliga jordbrukare, men inte i fabriker med löpande band eller väldiga kontorslandskap.” Det låter som samhällskritik från en 80- eller 90-talist idag.

Egentligen skiljer sig de olika föräldraskapsböckerna inte så mycket åt, och något de alla säger är att när ett barn föds så föds en förälder. Kanske är tillblivelsen av denna förälder något som det läggs för lite fokus på när man pratar om familjeliv idag. Vi pratar om barnen, barnuppfostran, men inte om att vi själva blivit någon ny. Vi får ingen vägledning i den nya identiteten, om vi inte vänder oss till jungianerna förstås.

Jungianen Lisa Marchiano menar i boken Motherhood: Facing and Finding yourself att moderskapet är en del av ens individuation. Individuationen var enligt Carl Jung nödvändigt för att bli en hel människa, det är en process där alla delar av en själv ska integreras med varandra. I podden This Jungian Life som Marchiano har tillsammans med några kollegor, så pratar de⁴ om att föräldraskapet kan ta fram ens sämsta sidor, och citerar författaren Fay Weldon: ”The best thing about not having children is that you can go on believing that you are a good person”.

Insikten att utmaningarna i föräldraskapet är en möjlighet till att bli sig själv, inte att slitas itu, skulle kunna vara omvälvande.

Att visa sitt barn vem man är, att vara sig själv med sitt barn, är en väg framåt. Men det kan kännas fel när handböckerna i föräldraskap handlar om att trippa på tå och säga ”jag ska bara tvätta händerna, älskling”. I själva verket är anknytningen inte så skör, och i This Jungian Life menar de till och med att för att känna att någon älskar en så måste man känna att den också kan hata en. Det är det som är passion. Man får bete sig dåligt med sitt barn, så länge man också kan återförenas, reparera kontakten. Och kanske behöver vi redskap för hur vi ska jobba med oss själva, snarare än böcker från ännu fler experter.

Insikten att utmaningarna i föräldraskapet är en möjlighet till att bli sig själv, inte att slitas itu, skulle kunna vara omvälvande. Att man själv också får plats i den relation som är förälder-barn. Det handlar inte bara om att uppfostra ett barn, utan också om att bli och vara den man verkligen är, som mamman i Duda Bebeks målningar.