Norman Mailer var våldsam, misogyn och lysande

Låt oss börja med Mailers debut. Få debuter har satt sådant avtryck i litteraturhistorien som Mailers De nakna och de döda. Romanen, vilken Mailer baserade på sina egna erfarenheter som soldat i Stillahavskriget, är inte bara en av de bästa om andra världskriget utan om krig överhuvudtaget.

Inget visar så avklätt människan och civilisationen med alla sina goda och onda sidor som krig, och detta tar den krigserfarne Mailer fasta på i De nakna och de döda. Mailer har av många fått en stämpel på sig som självupptaget uppblåst, men de psykologiskt ingående skildringarna av de olika soldatödena i De nakna och döda visar en författare som också var högst villig, för att inte säga att han såg det såväl som sin intellektuella som medmänskliga skyldighet, att se både sig själv i andra och andra i sig själv.

De nakna och de döda skulle Mailer följa upp med Barbary shore (1951), vilken av någon outgrundlig anledning aldrig översatts till svenska, och Hjortparken (1955). Ingen av dessa romaner skulle när de kom ut bli några vare sig försäljnings- eller kritikerframgångar i nivå med De nakna och de döda. Boken Hjortparken, i vilken Mailer skildrar, tyder och klär av den amerikanska drömmen med sina destruktiva underströmmar av våld, droger och sex, är i dag dock en av hans mest lästa och uppskattade av både läsare och kritiker.

Hipsterns urfader

Efter Hjortparken skulle samhällskritikern Mailer ge sig i kast med essäformen. En av hans både mest positivt och negativt uppmärksammade essäer är The white negro (1957). I essän uppmanar Mailer till att bejaka den upproriskhet och sexuella frigjordhet som han såg i hipstern, vilken i Mailers version företräder en helt annan slags subkultur än den skäggige figuren med sotarmössa som ordet idag för tankarna till.

I The white negro är hipstern en vit person i ett tydligt utanförskap som bejakar det Mailer associerar med marginaliserad svart kultur: frigjord sexualitet och våldsam rebelliskhet. Mailer förfäktar i essän hipstern som en befriare från den konformitet och kulturella stagnation som han menade genomsyrade det amerikanska samhället under Eisenhower-eran och i skuggan av atombomben och förintelsen. The white negro är fascinerande läsning, inte minst i ljuset av den enorma omvandling och berikning som den afroamerikanska kulturen bidragit med till den kulturella utvecklingen.

The white negro skapar än i dag diskussion, fast då kanske inte så mycket kring dess idémässiga innehåll. Den var tänkt att ingå i en samlingsvolym med Mailers essäer som skulle ges ut i samband med hans 100-årsjubileum, men i stället har det under 2022 varit heta diskussioner om huruvida Mailer cancellerades av utgivaren Random House eller inte. Random House förnekar själva att de skulle ha avstått från utgivningen av politiskt korrekta skäl och sagt att den planerade utgivningen av samlingsvolymen aldrig var under kontrakt och att de som förlag fortfarande företräder Mailer.² Andra menar att den stoppades på grund av ordet negro samt att många av företagets anställda ser Mailer som alltför svårsmält. Diskussionen om ifall Mailer föll offer för den omtalade cancelkulturen eller inte lär fortsätta.

Den våldsamme fredsaktivisten

Det här med att skildra, tyda och klä av den amerikanska drömmen går som en brinnande röd tråd genom en dominerande del av Mailers författarskap. Och han gjorde det inte bara i essä och prosaform. Mailer skrev böcker som kombinerade det prosaistiska med det journalistiska och även flera renodlat journalistiska verk.

En viktig sådan titel är Nattens arméer (1969); ett insiderreportage från den fredsmarsch mot Vietnamkriget som ägde rum i Washington den 21 oktober 1967. Med bland de tiotusentals fredsdemonstranterna som tågade mot försvarshögkvarteret Pentagon i protest mot kriget fanns en hårdsupande Mailer, som inte bara var där som journalist utan också deltog som en av de ledande aktivisterna.

Fredsmarschen gjorde knappast några större avtryck i den amerikanska historien. Men Mailer använde sina erfarenheter från den för att skapa ett mikrokosmos av det kollektiva amerikanska psyket och dess pågående sammanbrott. Lysande!

Nattens arméer skrev Mailer i tredje person, vilket irriterar många läsare då de ser detta enbart som ett uttryck och ett bevis för Mailers narcissism och de privilegier han som vit och väletablerad man hade i samhället. Men skrev inte Mailer boken i tredje person för att just ge sig möjlighet att göra ett krasst porträtt av sig själv, och beskriva sina mindre smickrande sidor och privilegier?

Men för den som är marinerad i cancel- och wokekultur är det dock så klart svårt att ta till sig en författare och intellektuell som inte ängsligt hymlar, inte är strykrädd för sin egen skugga och som inte diskriminerande ser på vissa mänskliga erfarenheter som mindre värda att skildra.

Reportaget som skildrar det medierna missar

Den som vill ha en Mailer som kliver betydligt mer åt sidan och betraktar, snarare än själv aktivt deltar, rekommenderas Bödelns sång (1979). Det är en av de stora dokumentärromanerna inom amerikansk litteratur. Mailer hämtade både metodiskt och konstnärligt inspiration från Truman Capotes lika lysande dokumentärroman Med kallt blod (1966).

Bödelns sång skildrar rättegången mot dubbelmördaren Gary Gilmore, som under slutet av 1970-talet i delstaten Utah gjorde sig känd världen över, inte bara för att själv driva igenom att få bli avrättad utan också för att han blev den första på tio år att dömas till dödsstraff i USA. Snarare än att stjäla showen själv lät Mailer de inblandade: gärningsman, offrens anhöriga och myndighetspersonal ostört tala och få säga sitt. Mitt i alltsammans skildras också den intensiva och aggressiva mediebevakningen, vilken hela tiden försöker pådyvla sina egna sanningar eller sensationslystet utnyttja människor. Och genom att ha en helt annan metod än mediernas, nämligen att låta intervjupersonerna tala fritt utan att lägga sig i och samtidigt inte heller skriva läsaren på näsan, skapade Mailer med Bödelns sång en brutal ögonöppnare som lämnar läsaren att tänka helt själv kring dödsstraffet.

Mailer skrev oförtrutet ända in i slutet av sitt liv. Samma år som Mailer dog publicerades en av hans många biografiskt färgade romaner Slottet i skogen (2007), vilken handlar om Adolf Hitlers barndom.

En amerikansk typ av världslitteratur

Slottet i skogen är inte bara fiktion utan bygger minst lika mycket också på gediget dokumentärt och historiskt material. Och genom att i långa stycken främst ingående skildra Alois, Hitlers far, som här framträder som en psykopat och hänsynslöst sexuellt utlevande tyrann, försöker Mailer förmedla psykoanalytiska insikter om Hitlers psyke.

Och ju längre man kommer i romanen, desto mindre handlar den om Hitler och i stället mer och mer om det samhälle som var förgården till första världskriget; den framväxande fascismen och slutligen nazismen. Slottet i skogen var en sista fenomenal bedrift av Mailer, och i allt sitt mörker är romanen också något av det vackraste som han någonsin skrev.

Mailer drömde om att skriva The Great American Novel, den stora amerikanska romanen. Om han lyckades med det är jag som svensk lika lite i stånd att kunna svara på som en amerikan kan svara på vad som skulle utgöra Den stora svenska romanen. Men en sak är säker, Mailer skapade världslitteratur, eller för att citera Fredrik Böök, Per Hallström och Peter Lamm ur deras programförklaring till 1925 års utgivning av världslitteraturens klassiker i 50 band: ”Något som nu och alltid talar till känslan, tanken och fantasien hos varje levande människa”.