Det tar lång tid för mig att städa, oftast flera dagar. Datorn står på köksön under tiden och jag knappar på den mellan varven. Men ingen kan säga något om den utdragna processen, och det är befriande. Det tycker Carl Cederström också. Men han går in i det mer. Städar enligt Marie Kondo-metoden och viker plastpåsar på särskilda sätt.
Hjärtespalter
I åratal har vi kunnat läsa om dejtingmarknaden, Tindersamhället, att män och kvinnor inte kan leva med varandra för att de har olika värderingar, om att kärlek förstörs av kapitalismen¹. Det har helt enkelt sett mörkt ut för kärleken. Därför är det lite provocerande när Carl Cederström släpper boken Guldmunken – om hur han levde utan sex i ett år för att sedan träffa sin stora kärlek, ”K”, och en lycklig, på gränsen till sagolik, historia tar vid. Får man skriva en bok om lycklig kärlek rätt och slätt, bara sådär rakt upp och ner?
Tydligen. Och min känsla är att lycklig kärlek börjar bli på tapeten igen. I DN läser jag att den depressiva kärleken blivit ett ideal², och sådant brukar ju få en backlash. Framöver kommer vi att vilja ha gammal hederlig romantik.
Sydsvenskan Kultur har en artikelserie om kärlek och relationer som de kallar för ”Hjärtespalterna”. I en artikel intervjuas författarna/turturduvorna Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Naderehvandi³, och de talar om kärlek på ett sätt som är ovanligt. Som om det vore någonting unikt. Borta är Tinder, dejtingmarknad och ”kärlek under kapitalismen”. De menar att de är mystiker. Johanne Lykke Naderehvandi säger: ”Att läsa Khash tidigare dikter är som att möta Khash innan han träffade mig. Det är en väldigt speciell upplevelse. Det krossar mitt hjärta.” Det är oklart varför en sådan sak krossar hennes hjärta. Det är väl en mystisk grej. De pratar även om sitt skrivande som om det vore heligt och bryr sig inte om att det låter pinsamt. Det är såklart heligt, och pinsamt. Precis som kärlek.
Romantiska komedier
Att det är pinsamt gör kärlek utmärkt för humor, men intervjun med författarparet är gravallvarlig. I ett samtal i The New Yorker diskuteras den romantiska komedins kris. Enligt kommentatorerna existerar inte denna form av komedi längre, en av dem menar att: ”Where is the romance? Where is the attraction? Where is the interest in love? […] I will go so far as to say that some of these lighthearted movies that we love—the classics of the genre—address these questions in profound ways. And these newer movies don’t even know what the question is.”
Även Carl Cederström hittar lycklig kärlek, som sagt, med ”K”, som han kallar henne. Guldmunken är egentligen en bok helt utan problem. Allt läggs fram som problem, men visar sig inte vara något problem. Skilja sig från barnens mamma – inga problem. Inte ha sex på ett år – inga problem. Att till slut hitta en väldigt underbar, framgångsrik kvinna – inga problem. Det enda som faktiskt fortsätter vara ett problem, utan att jag riktigt förstår varför, är att Carl Cederströms och hans nya kvinnas ex också blir ihop. Alltså med varandra. Det blir ett partnerbyte. Jag tycker det låter praktiskt, men det får Guldmunken att vrida sig i plågor på nätterna. Att det sker ett partnerbyte har egentligen en mer komisk än tragisk potential. Men kanske finns det inte plats för komik i dagens kärleksskildringar.
I stället för romantiska komedier går vi nu till det absoluta existentiella allvaret, när vi pratar om kärlek. Och det är inte ofta så lyckligt.
Mörk kärlek
Parallellt med Guldmunken läser jag Tillbedjan av Joel Mauricio Isabel Ortiz, och två böcker kunde inte vara mer olika. Om Guldmunken är en bok helt utan problem så är Tillbedjan en roman fylld av problem, eller i alla fall ett övergripande problem: att huvudpersonen Leandro lever i en destruktiv misshandelsrelation. En mörk kärlek, om kärlek kan vara mörk. Kanske är det där mörkret inte ens kärlek, utan något annat.
Andlighetsgurun Eckhart Tolle talar i sin bästsäljare Lev livet fullt ut (originaltitel The power of now) om ”smärtkroppen”, hopsamlad smärta som blir som vår andra kropp och som vi tenderar att agera utifrån, inte minst i relationer. Jag har börjat tänka att det är därifrån, smärtkroppen, som all olycklig kärlek kommer. Smärtkroppen gör oss till ett barn i behov av omvårdnad. Och det är det här jag undrar över: hur ska man älska någon utan att förvänta sig läkning på fel sätt? För det verkar vara det som de lyckliga kärlekshistorierna har gemensamt, att det är folk som träffats och blivit något större tillsammans, i stället för att bli offer för varandras smärta.
Med modern populärpsykologi skulle man kunna förklara smärtkroppen ungefär som Leandro i Tillbedjan lärt sig: ”Min pappa lämnade min mamma, jag är min mamma. Det lilla hon har berättat om honom är att han sjöng vackert och att de var som hund och katt. Kusligt hur mina föräldrar har följt med in i mina relationer som orienteringspunkter, och på ett dunkelt plan som ofrivilliga erotiska referenser.” I Tillbedjan finns ingen romantik, här finns bara smärtkropp.
Exotisk kärlek
För mig är lycklig kärlek exotisk, och så fort jag hör om någon som verkar vara lyckligt kär så vill jag veta allt. Kärlek: vad är det? Jag är alltid på jakt efter svaret på den frågan. Khashayar Naderehvandi säger i Sydsvenskan-intervjun: ”Det låter så banalt, men det hände något i det ögonblicket då jag kände att ’det är vi’. Den jag alltid hade trott att jag var och det jag visat upp för alla andra visade sig vara en mask. Men nu ser jag på den här människan att hon ser något annat, att masken har fallit av, och för henne är det samma sak.”
Jaha, så kan kärleken se ut. Det kan handla om att förändras i grunden. Bli en annan. Med en annan.
I The New Yorker säger de även att anledningen till att komedi och romantik går så bra ihop är för att ”kärlek handlar om att ta reda på att du inte är den du trodde att du var”.
Det är just detta som verkar så lockande i Johanne Lykke Naderehvandis och Khashayar Naderehvandis historia: att få reda på att man inte är den man trodde sig vara.
Från fjäril till fjäril
Jag har börjat ta del av vad andliga lärare säger, inte för att bli upplyst direkt utan bara för att jag är på jakt efter sanningen och som sagt, svaret på frågan ”vad är kärlek?”. I boken Living enlightenment: A call for evolution beyond ego skriver Andrew Cohen att för att inte identifiera sig med egots ”skräp”, vilket jag antar är detsamma som smärtkroppen, så måste man släppa det helt. Inte gräva runt i det, som är så modernt i samtiden och som Leandro i Tillbedjan gör när han funderar över sina föräldrars påverkan på hans kärleksliv.
Vad är kärlek? Kvinnorna som diskuterar romantiska komedier i The New Yorker säger att det handlar om att få sina ideal (jag antar kring livet eller en partner) raserade, och att föredra vad som kommer efter att idealen raserats. Kanske är det därför Guldmunken ändå inte är en så bra bok – det finns inga ideal som raseras, utan bara upprätthålls. I en romantisk komedi krävs fler hinder. Kärleksobjektet är dessutom perfekt rakt igenom. Det hade varit bättre om ”K” inte kunde skilja sig från sin man eller om hon led av psykisk sjukdom eller vad som helst.
Samtidigt är kärleksobjektet i Tillbedjan för monstruöst, och på så sätt liknar Tillbedjan och Guldmunken varandra, trots sina diametrala olikheter.
Jag föreställer mig att lycklig kärlek är att lämna smärtkroppen och komma till ett ljus, som en puppa som blir en fjäril. Men att det i livet till skillnad från i de romantiska komedierna inte stannar där, utan att man sedan, när kärleken tagit slut eller gått åt helvete, kan bli en puppa igen. För att sedan, när kärleken åter infinner sig, bli en ny fjäril.
Det är sådana kärleksskildringar jag tror vi kommer att vilja ha framöver. Inget mer Tindersamhälle, dejtingmarknad eller ”kärlek under kapitalismen”. Men kanske måste skildringarna inspireras av de gamla romantiska komedierna, det gravallvarliga räcker inte för att sådana som jag ska förstå vad kärlek är.