I SVT:s senaste partiledardebatt var den skolfråga som fick mest utrymme den om vinster eller inte vinster, privata skolor eller inte. Efter en stund vände Centerpartiets Annie Lööf fokus mot lärarbristen. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar fortsatte med att tala om hur skolan befinner sig i en situation där det jämsides med lärarbrist är få som vill bli lärare, med anledning av de dåliga villkor och den höga press som råder.
Ett problem från annat håll har dock utkristalliserat sig på Stockholms universitet, SU, under hösten. Nämligen att flera studenter på ämneslärarutbildningen inte har fått praktikplatser i den utsträckning utbildningen egentligen kräver eller att praktiken kommer för sent. Politiken skriker efter fler lärare, men de blivande lärarna tycks inte få fullgoda förutsättningar att bli just det.
Under den tredje praktikperioden ska studenterna under åtta veckor få totalt 50 timmar som undervisande lärare, utöver den tid som de tillbringar genom att följa med sina handledare, som är yrkesverksamma lärare.
Isak Rudberg studerar till ämneslärare vid Stockholms universitet och är en av studenterna som har haft bekymmer med att få verksamhetsförlagd utbildning, VFU-plats, under hösten 2021. Han uppskattar en vecka in i praktiken att han inte kommer att få mer än 25-30 timmar som undervisande lärare.
Det främsta problemet verkar bero på att det är för få lärare som är villiga att vara handledare.
Isak Rudberg säger att han ”inte har fått någon vettig förklaring” mer än att det är ”rörigt”, och att det kommer att lösa sig.
Från universitetets perspektiv
På Stockholms universitet finns VFU-sekretariatet som ska se till att alla får en praktikplats, men enligt en lärare på Stockholms universitet menar sekretariatet att utbildningen ”tar in för många elever i förhållande till hur många lärare det finns som kan vara handledare, i vissa ämnen”. Processen att lösa praktikplatser görs i samverkan med kommunerna i regionen, och enligt läraren är det ”väldigt stor skillnad mellan kommunerna”.
Läraren säger att det främst är två faktorer som ligger till grund för problematiken. Dels att lärare är utarbetade och inte orkar ta sig an en praktikant. Dels att kommunikationen och organiseringen av VFU är bristfällig.
Problemet verkar däremot inte vara nytt. Gemensamt efter samtal med VFU-sekretariatet och samordnare på Stockholms stad, är att det främsta problemet verkar bero på att det är för få lärare som är villiga att vara handledare. ”Det kan ju vara en förklaring. Sedan att det är i småämnen, som religion, där det är allra svårast att hitta platser” säger Mia Jörstål, chef på VFU-sekretariatet.
Stockholms stad har avtal som säger att sju lärosäten som utbildar lärare i regionen ska prioriteras i placeringarna av studenter. Ändå är det alltså problem för de skolor som trots allt har avtal.
Berättelser från andra lärosäten
Vi kan lämna Stockholm och hitta samma problembeskrivning på andra ställen i landet. Britt-Marie Sandin Andersson, utvecklingsledare för VFU på Högskolan i Gävle, säger att ”just när det gäller ämneslärarprogrammet har det varit svårt i många år, men det har blivit svårare och svårare”. Även på deras förskoleprogram, där det tidigare ska ha varit enkelt att hitta platser har det blivit svårare. Södertörns högskola vittnar om samma problematik på deras ämneslärarutbildning.
Trots att en tredjedel av eleverna hoppar av är det alltså svårt att hitta praktik.
Det hela tycks ha blivit en ond cirkel där rektorerna inte vill lägga även VFU-handledning på sina redan belastade lärare.
En granskning, gjord tidigare i år av tidningen Läraren, visar att var tredje ämneslärarelev dessutom hoppar av under första läsåret. Trots att en tredjedel av eleverna hoppar av är det alltså svårt att hitta praktik. Gävle är det lärosäte där procentuellt flest hoppar av – omkring hälften under första året av utbildningen.¹
”Lärarutbildningen som en nationell angelägenhet”
Flera av de som Kvartal har pratat med menar att en väg framåt kan vara att det behövs tydligare incitament att vilja vara handledare. Ett alternativ skulle kunna vara att likt förstelärarreformen ge högre lön till de som får tjänsten. Ett annat att VFU-handledning finns med i grund- och gymnasieskolornas kvalitetskontroller. ”Skolorna, på både hög- och grundskolenivå, värnar att hitta platser inom sin egen region mer än förut” och det vore intressant att i stället ”se lärarutbildningen som en nationell angelägenhet”, säger Britt-Marie Sandin Andersson på Högskolan i Gävle.