Kvinnors självutlämnande känns pornografiskt

Efter att ha skrivit på dagstidningarnas kultursidor i några år och kommit in i en stil där jag ofta använde ”jag”, började jag få direkta förfrågningar om att skriva texter om mig själv, om sådant som kunde tänkas väcka medlidande eller kändes snaskigt, till exempel om separation eller om att ha dålig ekonomi. Tidningarna suktar efter personer som vill skriva sådana texter på beställning, texter som läsarna kan känna igen sig i eller inte alls känna igen sig i. Texter som Hanna Fahls om sin queera familj¹ eller Alex Schulmans om sina dåliga tänder,² är texter som det klickas på. Dessa ”personliga essäer” ligger högst upp när tidningarna summerar vad som är mest läst under året. De är skrivna enligt, med sociologen Eva Illouz’ ord, igenkänningens narrativ. Men jag tänkte: det kommer inte vara jag.

Bilden av känslostyrda kvinnor och rationella män

Det kommer inte att vara jag som skriver självutlämnande texter på beställning mot en väldigt låg timlön, tänkte jag, för det kommer ta sönder mig. Jag kände mig plötsligt i behov av lite integritet, utan att veta exakt vad det var.

Den danska poeten Maja Lee Langvad skriver om det självbiografiska skrivandets utbrändhet i Dagar med galopperande hjärtklappning: en författare har gjort succé med en bok där hon skrivit kritiskt om sin upplevelse av att vara adopterad. Nu är hon helt slut. Slut efter att ha blivit ansiktet utåt för en rörelse, slut efter att ha pratat och pratat om sina egna erfarenheter. Hon medverkar i evenemang för att tjäna pengar, trots att det handlar om väldigt lite pengar. Berättarjaget i boken liknar sig själv vid en häst på cirkus.

Vad är integritet? Kanske inte nödvändigtvis att inte blotta sig, men åtminstone att se till att man gör det på sina egna villkor, för att undvika att bli en clown, den där hästen på cirkusen.

Tanken på att bli sedd som en sådan hudlös kvinna med gitarr, kan få mig att vilja sluta skriva.

Vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman skriver, inspirerad av Eva Illouz bok Cold intimacies, i Aftonbladet den 20/1 hur vår tids ”känsloknarkande” är en del av det kapitalistiska systemet.³ Känslor är ett kapital, eller en vara som Ekis Ekman skriver. Känslor går att sälja. Det stämmer nog. Jag blev inte tillfrågad att skriva om mitt liv för att jag skulle ha något särskilt att säga, utan för att det är ekonomiskt tacksamt med någon som blottar sig.

Jag vet inte varför jag skriver ”blotta sig”, det låter äckligt, men kanske just därför passar det. Akten att skriva om sig själv äcklar ju folk, samtidigt som det fascinerar. Det sexualiserande uttrycket passar också på grund av det orättvisa i skillnaden om det är en kvinna eller man som gör det. Eller är det här bara min känsla? I så fall en känsla jag haft länge, och delar med andra skrivande kvinnor. Den kanadensiska författaren Sheila Heti säger i en intervju med tidningen The Guardian⁴ att kvinnors böcker fortfarande behandlas annorlunda än de av män, hon jämför sig med en manlig kollega: ”​​Critics give him the benefit of the doubt, assume he knows what he’s doing, that he’s made conscious choices.”

Jag minns när jag kollade i ett festivalprogram och alla kvinnor som spelade akustisk musik beskrevs som ”hudlösa”. Tanken på att bli sedd som en sådan hudlös kvinna med gitarr kan få mig att vilja sluta skriva. Det känns som att man är en prostituerad, att man lagt sitt hjärta på ett fat (som någon skrev om Kristina Lugn). Virginia Woolf har skrivit att det är värre att sälja sin hjärna än sin kropp, och jag tror henne.

Transparensens pornografi

Eva Illouz Cold intimacies är skriven 2007 och anger den tidens självbiografier, som Oprah Winfreys eller Jane Fondas, som exempel på hur känslokapitalismen tar sig uttryck. ”Självhjälpens och självförverkligandets narrativ är i själva verket ett narrativ över minnet och över minnet av lidande”, skriver Illouz. ”I centrum ligger övertygelsen att man visar upp sitt lidande för att frigöra sig från det”. Det är strax innan västvärldens autofiktionsboom som startade med Karl-Ove Knausgårds Min kamp-svit. Man undrar vad Illouz tycker om autofiktionstrenden, eller vad den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han tycker om den.

Byung-Chul Han menar att vi nu för tiden lever i ett ”transparenssamhälle”, där dygden är att blottlägga allt, att allt ska vara synligt. Ju mer transparens desto bättre är idealet, men han kommer fram till att detta är pornografiskt snarare än vackert. ”Skönhet är varken slöjan eller det beslöjade objektet utan snarare objektet i sin slöja. Obeslöjat, däremot, kan det vara oändligt oansenligt. Den heliga grunden för skönhetens vara ligger i hemligheten”, skriver han i boken The transparency society (min översättning).

Ofta dyker det upp vämjelse inför samtidens blottläggande artiklar och böcker. När ska det vara nog? verkar man undra. I en hyllning till tegelstensromanen i SvD⁵ skriver litteraturkritikern Kristoffer Leandoer om autofiktionen: ”Attraktionen hos dessa självbiografiska romaner och dagböcker, uppgörelseböcker och dokumentärromaner är i sig inte märkligare än att folk stannar för att titta på eldsvådor.”

Då och då publiceras och hyllas en ”episk roman”, som Lydia Sandgrens Samlade verk, och det sägs att nu är det det här vi vill ha. Men det är önsketänkande. Visst kan det vara trevligt med en ”episk roman”, men det är autofiktionen som är vår tids betydande litteratur, och det är egentligen fel att kalla det för en trend. ”Tanken är att få det självbiografiska att nå dit det aldrig har nått, så långt som möjligt. För självbiografin är subversiv och vi är bara i början av dess resa”, säger en av Frankrikes mest uppburna författare just nu, Édouard Louis,⁶ vars självbiografiska böcker inte direkt hör till den självhjälpsorienterade litteratur som sociologen Illouz exemplifierar känslokapitalismen med. Jag tycker heller inte att det rakt av går att klumpa ihop autofiktionen i litteraturen med dagstidningarnas ”personliga essäer”. I tidningstexterna bjuds vi inte in till att tänka med skribenten, för historien är redan skriven och vi ska känna, inte tänka. Autofiktionen i samtidslitteraturen är snarare, som Louis säger, subversiv. Ändå kan man undra om den inte lika mycket är en del av sin samtid, av transparenssamhället som Byung-Chul Han skriver om. För det vore konstigt om allt annat i samhället var blottat, medan litteraturen förväntades förställa sig mer än nödvändigt. Litteraturen svarar alltid på tidsandan. Med tanke på det har inte genusaspekten i autofiktionen diskuterats tillräckligt.

Det verkar nästan som om kvinnor är pornografiska i sig själva, och att det är därför deras texter anses så mycket mer självutlämnande. Jag kan i alla fall inte komma på vad det annars skulle kunna vara.

Jag:et skriver egentligen om ett Vi

Maja Lee Langvads berättarjag orkar inte träffa sin nya flickvän på grund av stress över den exponering hon fått som författare. Dagar med galopperande hjärtklappning läses i DN⁷ som en obearbetad dagbok, och kritikern tycker därför väldigt synd om författaren och undrar om hon sitter ensam i sin lägenhet i Köpenhamn just nu.

Men Lee Langvads bok är en samhällskritik. Det är i själva verket inte sig själv Lee Langvad skriver om, utan om hur samhället och strukturer tar sig in i människors liv och mående. Som Sheila Heti förklarar det när hon får frågan om det känns utlämnande att skriva om personliga ting: ”I never feel exposed because there’s nothing inside me that isn’t in you. All writing is about all of us, so it doesn’t feel like I’m saying anything that isn’t just about the human experience”. Men mottagandet av kvinnors autofiktion, som ofta utgår från att författaren är sin huvudkaraktär, riskerar att göra känslan av nakenhet till en självuppfyllande profetia.

Asylrättsjuristen Sofia Rönnow Pessah skrev boken Männen i mitt liv som fick mycket uppmärksamhet. Samtiden älskar som sagt att känsloknarka, och ingenting passar väl bättre än en ung kvinna som skriver om sex. Rönnow Pessah har senare beskrivit stressen över att bli läst som självbiografisk: ”Jag har vid flera tillfällen känt djup ånger över att ha gett ut en roman med explicit innehåll. Jag har nog inte gjort en enda intervju utan en fråga om min roman är självbiografisk, ibland har det förutsatts, och i vissa samtal har det varit tydligt att den som intervjuat mig tyckt synd om mig och den situation jag förutsatts ha befunnit mig i”, skriver hon i en debattartikel.⁸

Integritet verkar, lika mycket som något man själv har, vara något som andra har makt att tilldela en eller inte.

Det sägs att kvinnor äger litteraturscenen och kultursidorna, men till vilket pris? Det verkar ju vara så stressande för oss. DN:s Hanna Hellquist, som förut skrev kortare, roliga krönikor, levererar nu långa texter om sitt liv – kanske något som känslokapitalismen öppnat för. För ett tag sedan skrev hon⁹ om att det är jobbigt att folk tror de känner henne och vill stanna henne på gatan för att prata om det sårbara hon skrivit om, som barnlöshet eller alkoholism. Jag fastnar för ett stycke där hon jämför sig med artisten Thåström – hon misstänker att Thåström aldrig blir stoppad på gatan, åtminstone inte lika ofta som hon. ”Thåström utstrålar motsatsen till vad jag verkar utstråla. Han är inte tillgänglig. Alls. Han är ingen man hoppar på hur som helst för att diskutera om det verkligen är fred vi vill ha. Men jag är ofarlig. Jag är från landet. Jag är kvinna.”

Jämförelsen med Thåström haltar eftersom han är en av Sveriges mest folkskygga kändisar. Kanske hade en jämförelse med DN-kollegan Patrik Lundberg passat bättre? Men jag förstår ändå känslan av att misstänka att ens texter läses annorlunda, just för att man är kvinna. Folk tror att de fått komma under huden på en på ett sätt de inte skulle tro med en man.

När jag skrev min första bok föreställde jag mig skrivandet som ett skådespeleri. Och jag behövde föreställa mig att jag var en man. Inte att jag var en man rent kroppsligt, men mentalt. Inte för att det inte skulle räcka att vara en kvinna, utan för att jag behövde föreställa mig hur det skulle kännas att inte bli dömd. Jag ville ha den integriteten. Integritet verkar, lika mycket som något man själv har, vara något som andra har makt att tilldela en eller inte.

Men trots att öppenheten letat sig in i litteraturen så är att skriva alltid förställning, det måste vara utgångspunkten. Litteraturkritikern Lyra Koli skriver i GP¹⁰ att den polska författaren Witold Gombrowicz hellre ville vara clown än poet: ”Clownen var i hans ögon en mer seriös figur, eftersom han är uppriktig med sin egen tillgjordhet. Det teatrala i tillvaron är nämligen ingenting man kan undvika. ”Ni har glömt bort att människan inte bara är sig själv utan också låtsas vara det”, anklagade han sin samtid i sin dagbok.”

Jag skulle aldrig skriva en text om mig själv, om den människa av kött och blod jag är. ”Jaget” i mina texter är mer som en roll jag tar, och skrivandet är snarare jag-upplösande, i alla fall på en bra dag. Men om man inte behåller sin integritet, på något sätt, så riskerar det att bli tvärtom och man blir en clown eller ett djur på cirkus. Det behöver visserligen inte vara något dåligt, som hos Gombrowicz, men man måste i så fall äga sitt clownskap och ingen annan kommer skydda ens gränser, eftersom känslor är en vara som säljer. Att skriva är idag, i transparensens tid, ett slags skådespeleri. Tragiskt nog är det den manliga skribenten som tjänar på det, och den kvinnliga som bränner ut sig.