Skärningspunkten mellan jobb och familj verkar vara ett område dit många politiker gärna vänder sig när ett val närmar sig. Denna valrörelse är inget undantag: Socialdemokraterna har föreslagit familjeveckan, en veckas utökad ledighet för föräldrar, att använda under lov, inskolningar och liknande. Vad kommer det att få för effekt?

Hur stor roll spelar enskilda förslag i en valrörelse? Ett av få exempel på en ”game changer” som brukar nämnas är maxtaxan, som presenterades av Socialdemokraterna som vallöfte i ett sent skede av valrörelsen 1998. Förslaget satte ett tak för förskoleavgiften, vilket besparade en typisk småbarnsfamilj omkring tusen kronor i månaden. Det råder delade meningar om hur pass stor effekt förslaget hade i valet, men den vetenskapliga studie som gjorts tyder på att det faktiskt fick fler småbarnsföräldrar att rösta vänsterut.  

I valrörelsen 2006 spelade RUT-avdraget, lanserat som ett förslag för att underlätta livspusslet för barnfamiljer, en inte oväsentlig roll. Kristdemokraterna drev samtidigt frågan om vårdnadsbidrag. Skärningspunkten mellan jobb och familj verkar alltså vara ett område dit många politiker gärna vänder sig när ett val närmar sig. Denna valrörelse är inget undantag: Socialdemokraterna har föreslagit familjeveckan, en veckas utökad ledighet för föräldrar, att använda under lov, inskolningar och liknande. Vad kommer det att få för effekt?

I Sverige är fruktsamheten näst högst i Europa med 1,85 barn per kvinna. Bara Frankrike ligger något högre. I OECD-länder där fler kvinnor arbetar, föds också fler barn.

Den omedelbara reaktionen på förslaget om familjeveckan blev, åtminstone i sociala medier, en hetsig diskussion om huruvida det missgynnade barnlösa. Men det individuella perspektivet – även hos de förespråkare som talar om förslaget som en ”vinst” för föräldrar – missar något viktigt. Syftet med familjepolitiken är bredare än så.  

Födelsetalet behöver vara runt 2,1 barn per kvinna för att befolkningen inte ska minska utan invandring. I EU har inget land nått upp till detta på många år. I länder som Tyskland, Italien och Spanien har födelsetalen legat mycket lågt, runt 1,3-1,4, ända sedan 1990. I Sverige är fruktsamheten näst högst i Europa med 1,85 barn per kvinna. Bara Frankrike ligger något högre. 

I OECD-länder där fler kvinnor arbetar, föds också fler barn. Det intressanta är att det inte alltid sett ut så. Som Irene Wennemo påpekat i sin bok Det gemensamma var förhållandet det omvända för cirka femtio år sedan – fruktsamheten i OECD var högre där färre kvinnor deltog i arbetskraften. Vändningen av sambandet skedde på 1980-talet.  

Från hemmafruar till karriärmammor

Utan att ana detta, valde Sverige under 1960-talet att slå in på en radikal väg i familjepolitiken. Det kan beskrivas som en övergång från enförsörjar- till tvåförsörjarmodellen. Hemmafruidealet övergavs. Viktiga beståndsdelar i politiken var särbeskattningen, förskolans utbyggnad och en övergång från en moderskaps- till en föräldraförsäkring. Att ett vårdnadsbidrag inte införts mer än tillfälligt är också en viktig komponent.  

I många mer konservativa länder finns ett finansiellt stöd till föräldrar (mödrar), i form av moderskapsförsäkring och vårdnadsbidrag, men det medför inte nödvändigtvis ett högt barnafödande. Forskningen pekar på att det snarare är möjligheten att kombinera arbete och familjeliv som bidrar till högre fertilitet. I det spelar politikens utformning en stor roll och det är på detta område Sverige varit relativt framgångsrikt. 

Kvinnor förvärvsarbetar mer än tidigare, men har åtminstone inte på några decennier minskat sin tid med barnen. Fäder tillbringar mer tid med sina barn och familjer umgås över huvud taget mer tillsammans.

Det är lätt att som svensk glömma hur sentida och dramatisk utvecklingen har varit. Det var först på 1990-talet andelen inskrivna barn i förskolan översteg 50 procent. I dag går 84 procent av alla 1-5-åringar i förskola (bland de äldsta barnen nästan alla). Det saknades inte kritiska röster mot utbyggnaden, men de får sägas ha tystnat snabbt. Det är intressant eftersom det rör sig om frågor som har en stark moralisk koppling och därtill i hög grad skär in i människors privatliv. 

En uppenbar slutsats är att kvinnor helt enkelt gillar att jobba. 

Intressant att notera är också att flera länder, där det för bara något årtionde sedan tedde sig otänkbart, har slagit in på samma linje. Inte minst gäller det Tyskland, vars långvarigt låga födelsetal fått styrande kristdemokrater att lägga om en traditionellt konservativ familjepolitik till garanterad förskoleplats för alla ettåringar och föräldraförsäkring enligt svensk modell. En svag upphämtning av födelsetalen kan också noteras på senare år. 

Individuellt intresse, strukturellt problem

Parallellt med familjepolitikens utveckling har såväl arbetsliv som föräldraskap förändrats i Sverige. Kvinnor förvärvsarbetar mer än tidigare, men har åtminstone inte på några decennier minskat sin tid med barnen. Fäder tillbringar mer tid med sina barn och familjer umgås över huvud taget mer tillsammans. Föräldraskapet har samtidigt förändrats till att bli mer aktivt, genom att föräldrar lägger mer tid på att leka och samtala med sina barn. Småbarnsföräldrar är också den grupp som har absolut minst fritid. De lägger flera timmars arbete mer per dygn än andra, inräknat hushållsarbete. 

De utmaningar som följer med det moderna föräldraskapet berör helt enkelt många människor.

Också arbetslivet har ändrats. Över tid har andelen som upplever sitt arbete som psykiskt ansträngande ökat. Stressrelaterade problem har blivit en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning. 

Det är alltså inte förvånande, varken ur ett individ- eller samhällsperspektiv, att det så kallade livspusslet har stark politisk kraft. Det finns över en miljon barnfamiljer i Sverige och nästan alla svenskar blir någon gång i livet föräldrar. De utmaningar som följer med det moderna föräldraskapet berör helt enkelt många människor. 

Hur Socialdemokraternas förslag på lösning står sig återstår att se. Det kan dock konstateras att den, såväl som maxtaxan, RUT och vårdnadsbidraget, förenar två komponenter som kännetecknar all framgångsrik reformpolitik: den talar till människors egenintresse, samtidigt som den potentiellt rymmer en lösning – önskvärd eller ej – på ett strukturellt problem.