Hon ställer ned kaffekoppen på soffbordet med en smäll.
– Nä, jag vet faktiskt inte om jag orkar titta på det här! Allt blir ju bara värre hela tiden.
Jag kan bara hålla med. Så känns det onekligen. Ett molande sug i magen av att eländesmolnen tornar upp sig och ett rejält oväder är i antågande – såväl i Sverige som i resten av världen. Vad är det som gör att den känslan växer? Inte bara hos oss, tror jag. Snarare tycks det vara ett allmänt credo hos väldigt många.
Det fick mig att för första gången på länge, och lite djupare, fundera över om det verkligen är så.
Hmm… då är det kanske mina första tio år som skapar den där känslan av allt var lite mindre hotfullt förr? Var det så att jag genomlevde dem i en värld så där fri från oro och katastrofer?
Tankarna började glida tillbaka genom 00-talet: Från den brustna IT-bubblan via 11 september-attackerna vidare till Afghanistankrig och Irakkrig. Därefter en djup finanskris. Vidare bakåt längs minnenas allé till 1990-talets prövningar med en hemmagjord ekonomisk kris i Sverige symboliserad av panikhöjningen av marginalräntan till 500 procent, massarbetslöshet, balkankrig, Rwandamassaker, flyktingvåg och rasistattacker där Lasermannens mord och upprepade mordförsök på människor med utländskt utseende står ut som de värsta.
Men 80-talet? Var det inte tryggare och bättre då åtminstone? Decenniet då jag genomlevde mina tonår känns ändå ljusare på något sätt så här i backspegeln. Nja, årtiondet inleddes med att John Lennon sköts till döds i Central Park och inte blev det bättre dag för dag precis. AIDS-epidemi, tjernobylkatastrof, kärnvapenhot, statsministermord och massakern på Himmelska fridens Torg var några av de händelser och fenomen som kastade mörka skuggor över decenniet och som då kändes som början på något farligt och oförutsägbart.
Först nu, när jag verkligen reflekterar över hur det kändes att leva som ung pojke på 1970-talet minns jag rädslan, hur svårt jag ofta hade att sova som barn.
Hmm… då är det kanske mina första tio år som skapar den där känslan av allt var lite mindre hotfullt förr? Var det så att jag genomlevde dem i en värld så där fri från oro och katastrofer? Ja, kanske om man bortser från kärnkraftsolyckan i Harrisburg, Vietnamkrigets blodiga upplösning, Pol Pots massakrer, Perons och Pinochets militärkupper. Och om man dessutom lyckas förtränga att även stora delar av Europa regerades av diktatorer. I såväl Spanien som Portugal och Grekland styrde hårdföra militärjuntor och i hela Öst- och Centraleuropa levde hundratals miljoner människor i ofrihet och förtryck under kommunistiska diktaturer. Därutöver var vänsterextrem terrorism en farsot som drabbade hela den demokratiska delen av kontinenten. I Tyskland mördades arbetsgivarföreningens chef Hanns Martin Schleyer och i Italien kidnappades den tidigare premiärministern Aldo Moro av Röda Brigaderna och hittades senare mördad. Inte heller Sverige förskonades från terror. 1971 sköts Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolović till döds i Stockholm och fyra år senare briserade en bomb på västtyska ambassaden på Gärdet.
Först nu, när jag verkligen reflekterar över hur det kändes att leva som ung pojke på 1970-talet, minns jag rädslan, hur svårt jag ofta hade att sova som barn. Bland annat på grund av att jag redan som liten satt med vid mina föräldrars ”mysiga kaffestund” framför samma Aktuellt. Jag minns krigsbilderna från Angola, Afghanistan, Moçambique och El Salvador. Förkortningar som Frelimo, MPLA, PFLP och RAF.
Jag minns ilningen av obehag när en stelt leende Brezjnev fyllde TV-skärmen nere i gillestugan. Skulle han plötsligt trycka på knappen?
Jag kan fortfarande för min inre syn se de svartvita passbilderna på efterlysta terrorister, långhåriga skäggiga män och bleka tärda kvinnor med allvarlig uppsyn. Ja, jag minns plötsligt hur livrädd jag var för RAF-terrorister. Men också för kärnkraftshaverier och Svarta September. Jag skrämdes av brutaliteten hos Pol Pot, Pinochet och Charles Manson. Jag minns ilningen av obehag när en stelt leende Brezjnev fyllde TV-skärmen nere i gillestugan. Skulle han plötsligt trycka på knappen?
Så i kontakt med alla dessa mörka minnen från mina snart fem decennier som medborgare i Sverige och invånare i världen – vilka slutsatser kan jag dra om hur rationellt det är att idag känna att vi lever i hotfulla tider? Det råder inget tvivel om att Sverige och världen – som alltid – har stora problem. Här hemma oroas jag av en tilltagande normlöshet som tycks växa fram och som bland annat manifesteras i en gränslöst brutal kriminalitet, av en välfärdsstat som tycks bågna under trycket från de ständigt stigande förväntningarnas missnöje och en stor migrationsvåg. Jag kan också känna oro över politiker som ibland förefaller mer intresserade av att leta fel hos varandra än att faktiskt ta itu med problemen.
Globalt oroas jag av en större oförutsägbarhet vad gäller maktbalansen i världen, sådant har tidigare i historien lett till en fasansfull urladdning innan en ny maktordning har etablerats. Jag funderar över hur snabbt befolkningen växer och därmed utsläppen av växthusgaser – inte minst som ett resultat av att allt fler människor ställer allt högre krav på vad jorden ska ge oss i form av livsmedel, rikedom och nöjen.
Jag tror att känslan av att det var mindre hotfullt förr bygger på något mycket banalt: Vi har facit.
Samtidigt går det inte att blunda för hur mycket som faktiskt har blivit bättre med åren. Jag ska inte trötta er med att räkna upp allt men några exempel är värda att hålla fram: Andelen fattiga i världen minskar ständigt, allt färre dör i förtid av behandlingsbara sjukdomar som malaria och tuberkulos, antalet grymma krig är långt färre än de var på 70-talet och allt färre dör i de krig som ändå förs. I Sverige har vi i genomsnitt aldrig haft det så bra ekonomiskt som nu, otryggheten har visserligen ökat eftersom brottsligheten har ändrat karaktär men överlag har antalet brottsdömda per capita inte inte växt, utan successivt minskat. Det finns oroande tendenser i sjukvården men samtidigt har risken för att avlida av svåra sjukdomar som exempelvis cancer eller stroke sjunkit dramatiskt sedan jag var barn.
Så kort sagt och med lite historiskt perspektiv så går det rätt bra. Jag tror att känslan av att det var mindre hotfullt förr bygger på något mycket banalt: Vi har facit. Vare sig Harrisburg eller Tjernobyl gjorde att vi alla dog i strålningsrelaterade sjukdomar, Brezjnev tryckte aldrig på knappen. Och inte Reagan heller. Forskarna hittade så småningom bromsmediciner för AIDS-smittade och idag går det att leva ett långt och tämligen normalt liv även med den sjukdomen.
Jag sover numera oftast ganska gott om natten, trots allt. Mina gamla spöken från 70-talets sömnlösa nätter, RAF-terroristerna och Charles Manson, fångades alla så småningom in av rättvisan och fick sina straff. Och jorden fortsatte sin bana runt solen. I genomsnitt som en lite bättre plats att leva på för varje varv.