Krisen i Kriminalvården: ”Vi varnade för detta”

Samtidigt beskriver anställda inom myndigheten personalbristen som ”desperat”. Det kommer rapporter om att trakasserier, våld och otillåten påverkan skjutit i höjden och i en SVT-enkät svarade mer än hälften av kriminalvårdarna att de inte längre kan garantera säkerheten. Fackförbundet Seko varnar för risken att ”direkt olämplig personal” får anställning. Att var femte kriminalvårdare förra året lämnade sitt arbete på myndigheten underlättar inte situationen.

Ändå krävdes det två uppmärksammade fritagningar innan frågan skulle lyftas till högsta politiska nivå. I april meddelade justitieminister Gunnar Strömmer, efter att en 17-årig man fritagits i samband med ett tandläkarbesök i Södertälje, att han skulle gå till botten med problemen. ”Regeringens fokus är att ge Kriminalvården förutsättningar att växa så att man kan möta de ökade behov som vi ser”, sa han senare i SVT:s Aktuellt.

Men uppvaknandet kommer alltför sent, menar flera personer som Kvartal talat med.

– Jag varnade för utvecklingen redan 2015, men då var det ingen som lyssnade, säger Per Sunneborn, tidigare ordförande för fackförbundet ST.

Vi ska därför backa bandet för att undersöka: Hur hamnade vi här?

”Allvarliga säkerhetsbrister”

I början av 2000-talet dras Kriminalvården med allvarliga problem. Kraftig överbeläggning på anstalter och häkten, sanitära olägenheter och avsaknad av grundläggande kriminalvårdsutbildning är några av dem. När verksamheten år 2004 skakas av ett antal rymningar, väpnade fritagningar, upplopp och gisslansituationer blir det kulmen på år av ekonomiska neddragningar. En intensiv debatt om Kriminalvårdens allvarliga säkerhetsbrister startar, och blir slutet för Lena Häll Eriksson som generaldirektör för Kriminalvårdsstyrelsen. 

Som en konsekvens av krisen tillsätter regeringen en särskild utredning för att granska Kriminalvården. Utredaren, den före detta rikspolischefen Björn Eriksson, konstaterar att förutom en uppenbar brist i hanteringen av högriskinterner, ska personalbristen ha lett till att alltför oerfaren personal rekryterats och att det sedan inte satsats tillräckligt på att utbilda de nyanställda. 

Plötsligt tävlar de politiska partierna om att göra störst satsningar på Kriminalvården. Tre nya säkerhetsenheter öppnas, och med den nye generaldirektören Lars Nylén i spetsen nyproduceras nästan 2 000 anstalts- och häktesplatser. Men framför allt fokuserar Kriminalvården på att bygga upp den utbildningsorganisation som under lång tid inte fungerat. 

Lars Nylén är vänlig när han svarar på telefon en vardag i slutet av april. 

– Jag menade att ingen ska arbeta med klienter utan en grundläggande kriminalvårdsutbildning. Det är ett tufft klientel på anstalterna som de flesta människor är ovana vid att möta. Att låta outbildad personal jobba klientnära bidrar till en toxisk mix som kan leda till stora problem. 

– Vi lade därför oerhört mycket resurser på att bygga upp den nya organisationen, inklusive personalutbildningen, fortsätter han. 

Grundutbildningen blir ett krav för att bli tillsvidareanställd som kriminalvårdare. Därutöver måste kriminalvårdare i klientnära arbete ha uppnått minst 23 års ålder, samt ha två års högskoleutbildning inom områden som socialt arbete, beteendevetenskap eller samhällsvetenskap.

År 2009 har myndigheten betat av kön till grundutbildningen och ingen tillsvidareanställd arbetar längre nära internerna utan utbildning. Samtidigt minskar personalomsättningen, arbetsmiljön förbättras och säkerheten beskrivs som god. Under 2010 inträffar inte en enda rymning från sluten anstalt. Det är första gången i svensk kriminalvårdshistoria. 

Flera beskriver att slutet av 2010-talet karaktäriseras av en optimistisk känsla. I en rapport från Seko 2018 delas bilden av ett förbättrat säkerhetsläge.¹

– Vi skapade en framåtanda. Det handlade om att bygga upp någonting och satsa på verksamheten, säger Lars Nylén.

Pengarna tryter

Men uppbyggnaden av Kriminalvården kostar. I början av 2010-talet står myndigheten inför stora budgetunderskott och under en mycket ansträngd ekonomisk situation. Med en ny generaldirektör vid rodret, Nils Öberg, idag generaldirektör vid Försäkringskassan, drar Kriminalvården i nödbromsen. Det införs omfattande effektiviseringsåtgärder, nyanställningar stoppas, investeringar skjuts upp och en omorganisation², som står färdig 2015, påbörjas med uppbyggnaden av en ny organisationsstruktur med huvudkontor i Norrköping.³ 

I samma veva, år 2011, kommer Högsta domstolen med ett 20-tal prejudicerande domar som ändrar påföljdsbedömningen i narkotikamål och kraftigt minskar längden på fängelsestraffen. Samtidigt förväntas polisens omorganisation under ett antal år innebära ett effektivitetstapp och ett minskat tryck på svenska fängelser. Det talar för ett antal år av minskat klientinflöde till Kriminalvården.

Den nya ledningen är snabb på att anpassa sig.

”Något behov av ett ökat antal anstaltsplatser, som antagandet var tidigare, finns alltså inte längre”, skriver generaldirektör Nils Öberg, i myndighetens årsredovisning 2011. Då har han just tagit över som generaldirektör. 

När Kvartal söker honom i april vill han inte ställa upp på intervju. 

I början av 2010-talet ser Öbergs prognos ut att slå in. 

Under flera år minskar inflödet av intagna till svenska fängelser. Kriminalvården börjar lägga ner anstalter, både permanent och temporärt. Under de kommande åren läggs någonstans mellan 800 och 1000 anstaltsplatser ned.

Man varnar för att situationen i annat fall kan bli som den i början av 2000-talet.

Flera personer som Kvartal har talat med menar att den nya ledningen ignorerade de långsiktiga prognoser som pekade mot att kapacitetsbehovet i svenska fängelser långsiktigt skulle öka – pådrivet av faktorer som gängkriminalitet, effektiviseringsvinster inom rättsväsendet och straffskärpningar.

– Man visste att det var en tillfällig nedgång, och man borde ha passat på att underhålla, utbilda och renovera. Jag menar att det är här, när man lägger ner anstalter och minskar personalstyrkan, som den personalbrist vi ser idag har sin grund, säger Lars Nylén.

– Att tro, såsom man gör nu, att det är möjligt att plötsligt bemanna upp och rekrytera tusentals anställda innebär en kraftig uppförsbacke. Det är beklagligt att man var så kortsynt, fortsätter han.

Ensamarbete och bristande säkerhetsrutiner

Det dröjer inte länge innan ett ökat klientinflöde börjar synas. 2014 märks det på landets häkten⁴, och några år därefter även på anstalterna. I Kriminalvårdens årsredovisning 2017 beskrivs situationen som ”mycket ansträngd” med en beläggningsgrad på över 90 procent på landets anstalter. Året därpå rapporterar Kriminalvården att man under året haft ett rekordstort inflöde av interner och att verksamheten står under kraftig press.⁵

Samtidigt kommer rapporter om att antalet incidenter där hot och våld riktats mot personalen kraftigt ökar och att alltfler kriminalvårdare väljer att avsluta sina anställningar. Mer än var tionde slutar under 2018. Fackförbundet Seko varnar samma år för ensamarbete och bristande säkerhetsrutiner. Man uppmuntrar den svenska regeringen att ta intryck av situationen i länder som Frankrike och Storbritannien, där införandet av hårdare straff inte matchats med en utbyggnad av kriminalvården utan där resultatet i stället blivit överbeläggningar, säkerhets- och arbetsmiljöproblem.⁶

Men ingenting händer. På sina håll växer irritationen. 

– Både personalbrist och platsbrist har Kriminalvården skapat själva. Jag pratade med Morgan Johansson om detta redan 2015, och varnade för den utveckling som vi nu ser, säger Per Sunneborn, dåvarande ordförande för fackförbundet ST.

Per Sunneborn vinner inget gehör hos justitieministern. I stället upplever han att den omorganisation som genomförs av Nils Öberg 2015 leder till att administrationskostnaderna skjuter i höjden vilket i sin tur medför nedskärningar i kärnverksamheten. Samtidigt börjar det talas om en tystnadskultur där den som kritiserar den nya organisationen straffas. En skriftlig fråga 2015 från riksdagsledamoten Torbjörn Björlund (V) till Morgan Johansson sätter fokus på problemen: ”Enligt facket präglas myndigheten av en utbredd tystnadskultur där få anställda och fackliga företrädare vågar säga sin mening. De menar att fackligt förtroendevalda som ifrågasätter omorganisationen och dess effekter straffas med sämre löneutveckling eller direkta hot från arbetsgivaren.”⁷

Gunilla Ternert som var regionchef i Stockholm fram till 2015 var en av de som var öppet kritiska. 

– Jag var mycket kritisk till centraliseringen som genomfördes. Med den förlorade vi möjligheten att rekrytera personal lokalt och den lokala arbetsförmedlingskontakt som behövs i rekryteringsarbetet. Det tror jag är en av orsakerna till den personalbrist som vi ser i dag.

Att rekryteringen går trögare märks snart inom Kriminalvården. Under 2018 och 2019 beskriver myndigheten att den får allt svårare att rekrytera.

Det blir bråttom

Trots varningssignalerna är det inte förrän 2019 som Kriminalvården börjar bygga ut verksamheten. Och då är det bråttom: “Beläggningsläget kan snabbt bli akut varför det är viktigt att utökningen av platskapaciteten påbörjas utan dröjsmål”, skriver myndigheten i sitt budgetunderlag för 2019.⁸ Man varnar för att situationen i annat fall kan bli som den var i början av 2000-talet.

Myndigheten drar i gång marknadsföringsinsatser och bygger upp en ny organisation för personalrekrytering. Mellan 2019 och 2022 växer den totala personalstyrkan med 23 procent.⁹

Kriminalvården är som en tonåring med växtvärk.

Anne Enström är enhetschef vid Enheten för planering och arbetsgivarutveckling, och en av de som de senaste åren arbetat för att effektivisera rekryteringen:

– Vi har gjort stora marknadsföringsinsatser, och skapat en helt ny rekryteringsorganisation för att kunna hålla högre tempo. Nu handlar det också om att få ner personalomsättningen.

Ändå ger inte ansträngningarna tillräckliga resultat. I den senaste årsredovisningen konstateras att ”kompetensförsörjningen inte räcker till vare sig i tid, omfattning eller kvalitet” och att de kommande åren kommer att innebära en ”mycket ansträngd bemanningssituation”.¹⁰ 

På insidan märks det massiva inflödet av ny personal.

Johanna, som vi kan kalla henne, börjar arbeta på Kriminalvården hösten 2022.

– Det är nya här varannan vecka som ska läras upp. Det skapar mycket spänningar mellan å ena sidan de äldre som har arbetat länge och å andra sidan oss yngre som de måste lära upp.

Hon beskriver att erfarna kollegor börjar söka sig från arbetsplatsen.

– Kollegor tar upp problem och situationer där man upplever att man behöver mer personal, utan att få gehör uppifrån. Folk börjar tröttna och vill söka sig vidare.

Hon fortsätter:

– Kriminalvården är som en tonåring med växtvärk. Man bygger ut under väldigt kort tid, pumpar in anställda i förhoppningen om att allting ska fungera. Men det gör det såklart inte.

Är Kriminalvården tillbaka i det tidiga 2000-talets allvarliga säkerhetsbrister? Läs del 1 i denna artikelserie.