Samtidigt har vi som lärare noterat att alltför få av dagens studenter känner till exempelvis Kinas massiva satsningar på den ”Nya Sidenvägen” och att ett av EU:s medlemsländer – Ungern – inte längre anses vara en demokrati. Det finns förvisso viktig expertis om världens olika länder och regioner vid ett antal fristående institut i Sverige, som exempelvis Utrikespolitiska institutet, Nordiska Afrikainstitutet, och Svenska institutet för europapolitiska studier. Även universitet och högskolor har till yttermera visso inrättat institut och centrumbildningar för att bygga upp expertis om vår omvärld, men den är ändå relativt begränsad.
Så hur är det egentligen ställt med kunskapsuppbyggnaden vid vad som borde vara de viktigaste plantskolorna för just experter på vad som händer på den världspolitiska scenen, nämligen landets universitet och högskolor?
Varför tycks vi ha hamnat i en situation där omvärldsbevakningen är satt på undantag?
Problembeskrivningen som här presenteras kan förhoppningsvis utgöra en väckarklocka och avstamp för en viktig debatt om vilket ansvar universiteten själva har för att tillgodose expertkunskaper som idag tycks ha blivit ”omoderna”, men som likväl behövs – kanske mer än någonsin.
Politisk utblick genom fel ände på kikaren
Den världspolitiska maktordningen förändras för tillfället i en takt som är svindlande. Trots det är mycket av det som händer utanför Sveriges gränser något som till synes betraktas genom en bakvänd kikare. Det vi knappt kan urskilja som krusningar vid det politiska havets horisont, har en helt annan betydelse för oss än vi tycks vara villiga att förstå.
Det samlade värdet av alla varor och tjänster i Asien är nu större än i alla andra världsdelar sammanlagt. Samtidigt fortsätter graden av demokrati att sjunka världen över. Freedom House har i femton år visat hur liberala friheter blir allt mer kringskurna. När forskarna vid V-Dem-institutet under våren presenterade liknande resultat hävdade en av världens mest kända demokratiforskare, Larry Diamond, att Kina spelar en helt avgörande roll för om avdemokratiseringstrenden ska fortsätta. Endast om EU och USA kan samarbeta kan de bilda ett någorlunda starkt försvar för demokratin, men även i de gamla demokratierna sviktar förtroendet för denna styrelseform.
På samma sätt som demokratifrågorna lider av en bristande omvärldsförståelse behandlas också klimatfrågan ofta som en isolerad företeelse.
Parallellt med denna utveckling ingick EU under våren ett nytt omfattande investeringsavtal med Kina samtidigt som kinesiska jaktplan allt oftare genomför övningar i taiwanesiskt luftrum och utvidgar den militära kontrollen över Sydkinesiska sjön. Varför väljer EU att i detta skede fördjupa det ekonomiska samarbetet med en av världens största auktoritära stater? Och varför går Tyskland och EU med på utbyggnaden av den ryska gasledningen Nordstream 2, som riskerar att göra Europa mer beroende av energiimport från Ryssland, samtidigt som EU infört sanktioner mot Ryssland för annekteringen av Krimhalvön i Ukraina?
På samma sätt som demokratifrågorna lider av en bristande omvärldsförståelse behandlas också klimatfrågan ofta som en isolerad företeelse. Trots att den är så viktig tycks intresset för de länder som är avgörande för utvecklingen vara mycket lågt. Debatten handlar ofta om vilken slags energi vi i Sverige bör använda och vilka miljöåtgärder vi kan genomföra. Att vara ett föredöme i dessa frågor är självfallet viktigt. Men hur ofta lyfts det fram att de länder som bidrar mest till den globala miljöförstöringen är tämligen ointresserade av att ändra kurs, samtidigt som regionala och globala samarbeten är helt avgörande för att finna lösningar på denna för mänskligheten kanske största utmaningen någonsin?
Vi kan tyvärr fortsätta med fler exempel, men poängen är att det är alltför tunnsått med forskare vid våra universitet och högskolor som ägnar lejonparten av sin arbetstid åt att begripa vad som händer i vår omvärld – och som har förmåga att lyfta blicken från enskilda frågor för att skapa bredare förståelse om det som sker.
Det råder helt enkelt brist vid universiteten på forskare som har omfattande kunskaper om förutsättningarna för demokratins fortlevnad och våra möjligheter att rädda klimatet – nämligen olika länders och regioners politiska särdrag, kulturer och historia.
Vita fläckar i omvärldsbevakningen
Vi inser förstås att ett litet land som Sverige inte kan hålla sig med omfattande expertis om alla världens länder vid våra universitet och högskolor. Men det är för få forskare vid universiteten som verkligen vet något om till exempel Kina, Turkiet, Ungern, Israel, Frankrike, USA – och Tyskland som är vår viktigaste handelspartner och det land som hela EU-projektet står och faller med. Och hela världsdelar såsom Asien, Sydamerika och Afrika utgör till stor del vita fläckar i den svenska omvärldsbevakningen.
Men kan man verkligen tala om en kris i omvärldsbevakningen vid våra universitet? Låt oss som exempel ta upp ett fall där det är minst troligt att omvärldsbevakningen är svag, eftersom det är en för svenskt vidkommande så pass central och viktig region. Om vi finner brister i omvärldsförståelsen i ett sådant fall har vi sannolikt lika stora eller avsevärt större problem när det kommer till andra men för oss inte lika centrala länder och regioner.
Om det är så illa ställt med oss statsvetare vid landets lärosäten, är det sannolikt avsevärt mycket värre i andra delar av samhället.
Det exempel vi tänker på rör bevakningen av och kunskapsuppbyggnaden kring Europeiska unionen, där Sverige sedan 1995 är medlem och vars betydelse för vårt land knappast kan överskattas. Faktum är att Sverige överlämnat en betydande del av sin suveränitet till EU:s överstatliga institutioner, samtidigt som unionens beslutsfattande tränger in på i stort sett politikens alla områden. Vi borde således finna en omfattande omvärldsbevakning om EU, som bör komma till uttryck både i forskning och undervisning vid landets universitet och högskolor. Men trots det tycks våra EU-kunskaper generellt sett vara svagt utvecklade. Statsvetaren Maria Strömvik drog för fem år sedan slutsatsen i en statlig offentlig utredning – EU på hemmaplan – att det råder en utbredd kunskapsbrist om EU, som genomsyrar hela det svenska samhället.
Hon exemplifierade tillståndet med flera undersökningar som genomgående gav nedslående resultat, bland annat en som riktade sig till universitetslärare i statsvetenskap som kom fram till att:
”…det även i denna grupp finns mycket stora kunskapsbrister om EU:s lagstiftare men även om de grundläggande principerna för EU-samarbetet. Två tredjedelar (66 procent) kunde inte uppge vilka EU:s två lagstiftande institutioner är, och färre än hälften (43 procent) svarade rätt på om Europaparlamentet kan avsätta kommissionen med ett misstroendevotum.”
Om det är så illa ställt med oss statsvetare vid landets lärosäten, är det sannolikt avsevärt mycket värre i andra delar av samhället. Strömviks utredning visar också hur de bristande kunskaperna slår igenom bland andra grupper som har en central roll för att förmedla kunskap om demokrati och politik:
”Många folkvalda och tjänstemän i kommunerna har t.ex. svårt att redogöra för hur kommunens verksamhet är relaterad till beslut på EU-nivå. Åtskilliga journalister känner sig osäkra på hur EU fungerar. I skolan vittnar lärare om att de undviker EU i samband med demokratiundervisning på grund av sina egna bristande kunskaper. Inte ens universitetslärare i statsvetenskap känner sig bekväma med ämnet.”
Även i en egen sammanställning som vi gjorde för lite drygt ett halvår sedan, om hur EU behandlas i undervisningen på statsvetenskapliga grundkurser (A-nivån), visar det sig att det finns få kopplingar till EU i kurser, kursplaner och den litteratur som ges vid landets sju största lärosäten.
Utifrån detta och andra exempel drar vi slutsatsen att mycket tyvärr talar för att viktiga kunskaper och förståelsen för vår omvärld tycks ha blivit en bristvara.
Just på detta område kan vi inte skylla tillståndet på den tilltagande efterfrågestyrningen av den högre utbildningen. Det är uppenbart att studenter törstar efter kunskaper om omvärlden – och de har själva förstått att de i gymnasiet fått alldeles för lite undervisning om sin omvärld. Frågan som vi vill fokusera på handlar i stället om hur vi som forskar och utbildar i samhällsvetenskapliga ämnen – och då i synnerhet statskunskap – bidrar till denna utveckling.
Även här avgränsar vi oss genom att lämna åt sidan effekterna av de omfattande kraven på att forskare måste specialisera sig inom sina ämnen för att meritera sig. Vi kommer endast i begränsad utsträckning beröra hur det nuvarande systemet för forskningsfinansiering bidrar till problemen att snäva in perspektiven i stället för att vidga dem. Vi gör det, inte för att dessa frågor är mindre viktiga, utan för att de har behandlats i många andra sammanhang.
Förändrade vetenskapsideal och forskare
Vi vill i sammanhanget fokusera på hur synen förändrats på vad forskning är och bör vara. En stor del av förklaringen till krisen i omvärldsförståelsen, hävdar vi, ligger i hur forskare och lärare vid universiteten bidragit till kursutbud och innehåll utifrån en syn på vad samhällsvetenskap är och bör vara, vilken har förändrats radikalt under de senaste decennierna.
Vad gäller utbudet av de kurser som erbjuds vid universitet och högskolor och inte minst innehållet i dessa kurser, är det något som forskarna och lärarna i betydande utsträckning själva kan påverka. Att så få grundkurser vid våra universitet och högskolor behandlar exempelvis EU i någon större omfattning, kan således vara ett utfall av lärarnas eget ointresse (och enligt Strömvikutredningen, bristande kunskaper). Men, vill vi hävda, det finns även ett vetenskapsideal som har ställt till med problem för hur ointresset har formats.
Det har under en längre tid pågått en förändring där omfattande empirisk kunskap och bildning har fått träda åt sidan till förmån för ett större fokus på teorier och metoder.
I kurser om internationella relationer och internationell politik har innehållet genomgått en påtaglig förändring. Förr erbjöd just dessa kurser viktiga kunskaper om länder och deras politik, men idag handlar de i betydande utsträckning om andra saker. Det har under en längre tid pågått en förändring där omfattande empirisk kunskap och bildning har fått träda åt sidan till förmån för ett större fokus på teorier och metoder. Det är en trend som i stor utsträckning bidragit till att förstärka och utveckla den samhällsvetenskapliga forskningen. Men det är samtidigt en utveckling som har en baksida. På vissa områden har helt enkelt teoretiserandet tappat verklighetsförankringen, samtidigt som representanter för olika forskningsfält inte längre tycks kunna kommunicera med varandra.
När vi går in och studerar kurslitteraturlistor i till exempel ämnet Internationella Relationer (IR) läggs stor tonvikt på metateoretiska diskussioner som alltså anses vara viktigare än att erbjuda en djupare förståelse av olika länders politiska utveckling och betydelse i världen. I dagens ”post-positivistiska” fas i ämnet ställs därför olika ”skolor” mot varandra, som främst handlar om hur man ska förhålla sig till den teoretiska och metateoretiska utvecklingen inom ämnet, där en viktig del av den empiriska kopplingen tyvärr går förlorad. Det går att göra karriär i IR och bara intressera sig för teori.
Inom ämnet globala studier, som tidigare ofta kallades för utvecklingsstudier, blir de omvärldsbilder som numera förmedlas ofta ensidiga. Huvudkritiken är att föreställningar som i dag med rätta kan anses vara förlegade, ersatts med nya som egentligen är lika snäva i sin utgångspunkt som de företrädare som kritiseras och som inte alls vidgar studenternas perspektiv eller bidrar till deras bildning.
Argumenten ställs på sin spets av James Lindsay och Helen Pluckrose i boken “Cynical theories: How activist scholarship made everything about race, gender, and identity – and why this harms everybody.” På bokens framsida har ”Critical” strukits över och ersatts med ”Cynical”. ”Kritiska teorier” är ett brett samlingsbegrepp utan uppenbara avgränsningar, men det är en inriktning som är uttalat politisk och placerar identitetspolitiska frågor (särskilt frågor som berör ras, sexuell läggning och kön) i centrum för nästan all verksamhet som anses viktig att bedriva och som bör bedrivas i undervisningen för studenter. Och det här har särskilt drabbat IR.
Det här är en trend som är stark i USA och som växer även i Sverige. Och det är en utveckling som brutaliserar det intellektuella klimatet.
Företrädare för kritiska studier, i Sverige och utomlands, hävdar att de ”gamla” perspektiven på makt och utveckling är falska och styrda av ett kolonialt, maskulint, heteronormativt tänkande, där upprätthållandet av ett rastänkande är centralt. Kunskapsstrukturer som ”upprätthåller vithet” ska helt enkelt kastas ut i vad som beskrivs som ”intervention” och ”avkoloniseringsprocesser.”
Ideologiska förtecken
När kursutbudens kvalitet och relevans granskas sker det utifrån ett kritiskt-teoretiskt perspektiv med utpräglat ideologiska förtecken. Det här är en trend som är stark i USA och som växer även i Sverige. Och det är en utveckling som brutaliserar det intellektuella klimatet.
Ett av de mest omtalade exemplen under de senaste två åren är attackerna från ”kritiska” teoretiker mot den så kallade Köpenhamnsskolan inom IR. Det är en inriktning som bröt ny mark i studier om internationell säkerhet genom att studera hur olika maktordningar och icke-militära aspekter påverkar länders och regioners säkerhetspolitik. Eftersom stor vikt läggs vid språkets betydelse för den säkerhetspolitiska utvecklingen har inriktningen beskrivits som postmodern och konstruktivistisk, men här finns alltjämt ett intresse av att beskriva verkligheten.
Emellertid har den under senare år av ”kritiska” samhällsvetare uppfattats som inte tillräckligt radikal och ifrågasättande av rådande maktordningar.
Köpenhamnsskolan har anklagats för att vara kolonial, rasistisk, misogyn och vithetsnormativ. Debatten har lett till ursinniga angrepp där särskilt forskare inom den sub-inriktning som i dag kallas ”postmoderna kritiska studier” genomfört kampanjer för att avsätta och avskeda lärare som utan grund påstås vara rasister. I sammanhanget har Hannah Arendt, som flydde från nazisterna under andra världskriget och sedan skrev de mest inflytelserika texterna om den totalitära statens anatomi, beskrivits som företrädare för nazisternas tankemodeller. Tack och lov är det bara en minoritet av IR-forskarna som leder censurkampanjer av detta slag. Men deras genomslag i debatten har däremot varit stort och påverkat en betydande del av forskarsamhället. De varningar som utfärdas av Pluckrose och Lindsay bör således tas på allvar. Något har gått snett när kolleger börjar huka sig bakom tangentborden.
I denna utveckling kan det finnas en bidragande förklaring till varför utbildningar så snabbt snävat in sina ambitioner till att behandla vissa teoretiska och metateoretiska perspektiv, medan omvärldsbevakningen och expertkunskapen om olika länder och regioner går förlorad. Att vara expert på ett land eller ett område anses som ett förlegat ideal som utgått från en alltför positivistisk syn på kunskap. I och med den postmoderna och postkoloniala revolutionen har det positivistiska idealet allt mer beskrivits som ett vetenskapligt maktprojekt. Många som förr ansågs vara ”experter” på hela regioner eller länder har kategoriserats som företrädare för ett kolonialt vithetsprojekt och har framställts som lovliga måltavlor. Företrädare för ”kritiska studier” kan istället ägna sig åt att rikta nästan vilka anklagelser som helst mot tidigare auktoriteter.
Det som beskrivs här handlar om en pågående politisering och radikalisering av forskningsmiljöer. Samhällsvetenskaplig forskning har givetvis aldrig varit fri från det. Men klimatet har nu hårdnat rejält. ”Cancel culture” används som metod mot meningsmotståndare och det trumfar effektivt rationella argument.
Omvärldsförståelsen och vetenskapsidealen
Vår slutsats är att forskarsamhället och universitetslärarna själva måste återupprätta grundläggande vetenskapsideal och vässa argumenten mot dem som raserar tilltron till vårt universitetsväsende. Inte minst för studenternas skull. Allt för stort kursinnehåll har tillåtits handla om post-positivism, postkolonialism och kritiska studier, som mestadels går ut på att kunskap bara ska ses som maktutövning.
Den som besitter djupa kunskaper vill vrida och vända på problemen och uttrycker sig sällan tvärsäkert.
Det är en sak att avslöja maktrelationer – en av samhällsvetenskapens viktigaste uppgifter. Det är något helt annat att utifrån till exempel en persons hudfärg (oavsett vilken hudfärg det handlar om) dra slutsatser som leder till anklagelser om rasism. Någonstans på vägen har det infunnit sig en uppfattning om att djupa ämneskunskaper, en bred förståelse av både kultur och historia, och analyser av ekonomi och militärstrategiska faktorer, utgör ett hot mot den nya tidens strömningar. Det är inte så konstigt. Den som besitter djupa kunskaper vill vrida och vända på problemen och uttrycker sig sällan tvärsäkert. För den som vill revoltera kan däremot den som uttrycker sig nyanserat uppfattas som en ”klassfiende”. Det är helt enkelt besvärande när till exempel påståenden om att rasism, slaveri och kolonialism bör ses som en unikt västerländsk konstruktion, bemöts av Fredrik Segerfeldt (i en över fyra hundra sidor lång bok) med att det inte är fullt så enkelt – utan att för den sakens skull frikänna västerlandet från skuld.
Och det är besvärligt att redogöra för upplysningstänkandets betydelse för demokratins genombrott för en revolutionär som redan bestämt sig för att det nu är dags för ”år noll”.
Men, undrar kanske någon, är det inte på sin plats att det utkämpas strider vid ett universitet? Är det inte det som är akademisk frihet?
Svaret är att konflikter givetvis behövs – men det måste finnas anständiga och gemensamma spelregler. Vi som skrivit denna text försvarar ofta det som kallas akademisk frihet. Den handlar om att forskare och lärare själva ska få avgöra vad som är viktigt att forska om, och lära ut, i den högre utbildningen. Men bara för att vi har frihet betyder det inte, som Thomas Thorild påpekade för över två hundra år sedan, att vi kan göra vad vi vill. Som lärare och forskare har vi ett ansvar för ämnet, som ska utvecklas utifrån vetenskapliga kriterier och principer. Precis som till exempel naturvetenskapliga ämnen vilar på metoder som måste läras ut till studenter, bör vissa grundläggande idéer och ideal upprätthållas även för oss samhällsvetare. Om vi hävdar att vi håller på med samhällsvetenskap, ska teorier vara prövbara och bygga på transparenta och sunda vetenskapliga metoder. Empiriska studier ska kunna kontrolleras och vara möjliga att upprepa.
Hot mot den vetenskapliga legitimiteten
Forskningsstudier och slutsatser som läggs fram ska bedömas utifrån deras sakliga innehåll och inte utifrån forskarens identitet. Även om ingen forskare kan anses vara ”objektiv” i ett ämne, ska det vara en uttalad målsättning att sträva efter just objektivitet i verksamheten. Det borde för de flesta vara självklart att vi inte kan fortsätta på den inslagna vägen. Men i denna fråga saknas det tillräcklig samsyn bland forskarna själva, eller så är det helt enkelt för få forskare som vågar stå upp för den uppfattningen.
Så länge som det förhåller sig som det nu gör blir alltför många studenter desillusionerade när de går genom våra utbildningar. Den som drivs starkt av politisk motivation av det slag som får genklang i kurserna kan förstås tycka sig ha hittat ”hem”. Några av studenterna klarar också av att hitta en balans mellan att, på ett privat plan, vara ideologiskt driven, och i sin utbildning söka kunskap på vetenskaplig grund. Men det är idag alltför många som inte gör det. Och det syns i studentuppsatser och i doktorsavhandlingar. Idag tycks det vara helt okej att blanda det personliga med det vetenskapliga. Och även om det kan vara fängslande att på ett plan lyssna på en presentation som tar avstamp i den egna politiska hemvisten, så leder det – om beteendet blir norm för hela verksamheten – till att tilltron och legitimiteten för våra universitet och högskolor blir lidande.
Det är därför upp till forskarna och lärarna vid landets universitet och högskolor att idka självsanering och stå upp för de vetenskapliga principer som nu håller på att kastas över ända. På offeraltaret ligger inte bara de vetenskapliga idealen utan även förståelsen och kunskapen om vad som händer i vår omvärld – det vill vi ändra på.