Berättelsen om liberalismens pågående död är populär, men inte helt sann. I praktiken står liberala idéer starkare än kanske någonsin i Sverige. Däremot pågår en allt hårdare debatt om hur idéerna i fråga ska värnas, skriver Viktor Barth-Kron.

  • Det här är en text från Kvartals tryckta specialmagasin för 2019, som finns till försäljning i vår och bokförlaget Mondials monter (B03:21) på Bokmässan i Göteborg 26-29 september. Magasinet kommer också att kunna beställas via kvartal.se senare under hösten.

Erik Ullenhag har kanske inte satt mängder av avtryck i det svenska språket, men en av hans återkommande punkter under försommarens misslyckade partiledarkampanj har stannat hos mig.

Det gällde ”den organiserade liberalismen”, som enligt Ullenhag befann sig i ett mycket allvarligt läge. Den organiserade liberalismens framtid i Sverige var faktiskt i fara.

Att det här blev ofrivilligt roligt beror förstås på ordet ”organiserade”, som annars mest används på det sättet i sammanhang som rör maffian (”organiserad brottslighet”).

Man ser framför sig hur några vattenkammade kamrertyper från den organiserade liberalismen drar runt på stan och sprider skräck: ”Fint socialförsäkringssystem du har där. Vore tråkigt om det hände något med ersättningsnivåerna…”

Nu är det förstås inte något sådant Erik Ullenhag syftar på. Med den ”organiserade liberalismen” avser han partiet Liberalerna, före detta Folkpartiet. Och han har naturligtvis en poäng. Partiet Liberalerna befinner sig onekligen i ett rätt prekärt läge, och har så gjort under en längre tid.

Företrädare för de organiserade partiliberalerna vill gärna sätta dessa bekymmer i samband med en allmän motvind för liberala idéer. Dessa idéer är under press och reträtt i hela västvärlden, enligt gängse uppfattning.

Men stämmer det verkligen?

Visst, det finns klara exempel på liberal motvind i världen. Världen är dock stor. I Sverige, som trots allt är den primära scenen för den liberalism som råkar vara organiserad i partiet Liberalerna, är bilden snarast den motsatta. För den oorganiserade liberalismen i Sverige framstår läget faktiskt som ljusare än på länge.

Alliansen förökad genom delning

Vi kan börja med att titta på de parlamentariska förutsättningarna. Fredrik Reinfeldts alliansregering var den mest utpräglat liberala regering som Sverige haft på den här sidan andra världskriget, och det definitiva sammanbrottet för allianssamarbetet beskrevs därför som ett dråpslag för liberal, borgerlig politik i Sverige.

Det tycks det dock inte bli i praktiken. Tittar vi närmare på saken framstår det snarare som att alliansen förökade sig genom delning.

Centerpartiet och Liberalerna gick in stenhårt i regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och fick med sig det mesta därifrån. Det program som nu ligger till grund för regeringssamarbetet – den så kallade januariöverenskommelsen – bär i hög grad den gamla alliansens prägel. Nästan mer än så. Jan Björklund har ofta påpekat att man nu får bättre utdelning i reformer än man fick under alliansåren. Förutsatt att överenskommelsen uppfylls har han faktiskt en poäng.

All den vänsterretorik som Socialdemokraterna svängde sig med i valrörelsen kastades snabbt av förhandlingsbordet. Vinstuttag i välfärden är slut som stridsfråga – liberalerna vann. Och så vidare.

Samtidigt: Det enda realistiska alternativet till den sittande regeringen är den lösning som föreslogs av Moderaterna och Kristdemokraterna i vintras. Det vill säga en moderatledd regering som driver den borgerliga politik som kan accepteras av både de liberala partierna och av Sverigedemokraterna.

Huruvida en sådan hade lett till fler eller färre liberala reformer än den nuvarande lösningen kommer vi aldrig få veta, men det hade åtminstone givit Sverige en utpräglat liberal statsminister i Ulf Kristersson.

Det finns alltså i praktiken två regeringsalternativ i Sverige för tillfället. Bägge utgår från den före detta alliansens politik, och bägge har liberala partier i en stark vågmästarroll. Det går att tänka sig sämre utgångslägen för den som är lagd åt det liberala hållet.

Alla är liberaler – frågan är bara hur

Det är dock inte bara parlamentariskt som liberalismens ställning är starkare än sitt rykte. Det gäller faktiskt också i den bredare politiska debatten i Sverige.

De senaste åren har vi matats med föreställningen att politikens huvudkonflikt glider från vänster-mot-höger till en värderingskamp, där liberala värden står mot traditionalistiska och auktoritära. Att det finns en värderingskamp är visserligen uppenbart, men bilden är betydligt mer komplicerad än så.

Sverige sticker ut i globala mätningar som sekulärt, individualistiskt, jämställt och tolerant – liberalt, skulle man kunna sammanfatta det – och de flesta politiska krafter förefaller rörande överens om att det är i det hörnet vi hör hemma. Det är snarare medlen för att uppnå målet som skapar kontrovers. Genusdagis eller hårdare integrationspolitik? Fler riktlinjer i värdegrundsdokumentet eller fler poliser mot moralpoliserna? Om målet är ett öppet samhälle, är det då asylrätten eller den sociala stabiliteten som är mest skyddsvärd? Så håller det på.

Med tanke på att det räckte med ett gäng tvivelaktiga EU-parlamentsvoteringar i abortfrågan för att Kristdemokraternas framgångsvåg skulle kollapsa så förefaller berättelsen om en ”värdekonservativ våg” hur som helst vara en smula överdriven.

Liberala värderingar och idéer är över huvud taget mer trendiga än kanske någonsin förr, även bland partier som ser sig som liberalismens ideologiska motståndare.

Socialdemokraterna utger sig numera för att vara garanten för ”den liberala demokratin”. Det är förvisso lite märkligt i ett historiskt perspektiv – Socialdemokraterna är såvitt bekant fortfarande skeptiska till den grundläggande liberaldemokratiska principen om maktdelning, exempelvis motsätter man sig alltjämt en författningsdomstol. Riktningen är dock tydlig. Att vara mot högerpopulism är numera den svenska socialdemokratins kärnfråga. Om högerpopulisterna är mot liberalism är Socialdemokraterna således för.

Sverigedemokraterna är mycket riktigt uttalat antiliberala och i grunden mest intresserade av att kulturkriga, men politik är trots allt till stor del ekonomi och på det området framstår SD för varje år som går allt mer som det femte allianspartiet. Det är tack vare SD:s borgerliga ekonomiska politik som Centern och Liberalerna kunnat utöva sådan effektiv utpressning mot Socialdemokraterna inom ramen för januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet hyllar småföretag. Visserligen i strid med partiprogrammet, men ändå.

En EU-vänlig våg i skymundan

Talar vi liberala landvinningar bör vi heller inte glömma bort EU, som ju är djupt rotat i traditionellt liberala idéer som frihandel och fri rörlighet. Därför har EU-kritik också traditionellt varit en vänstersport i Sverige, medan framför allt borgerliga liberaler desperat ville in i samarbetet: EU skulle ju hjälpa till att brotta ned den socialdemokratiska staten – ”DDR-Sverige”, enligt mindre nogräknade högerpersoner.

Just så blev det också, men i takt med det har EU-motståndet från vänster tynat bort. Stödet för EU-medlemskapet är starkare än någonsin i Sverige, och här får man nog säga att Steve Bannon, Vladimir Putin, Brexit-Nigel Farage och de andra figurerna i det illiberala skräckkabinettet gjort viss ofrivillig nytta för EU och den liberala saken.

Socialdemokraterna har gått från skeptiskt till splittrat till EU-vänligt. Miljöpartiet har gått från rabiat EU-motstånd till vildsint entusiasm. Vänsterpartiet lade nyligen sitt utträdeskrav på is med hänvisning till högerpopulismen, varefter högerpopulismen i egenskap av SD gjorde samma sak med hänvisning till Brexitstöket och opinionen.

Valet till Europaparlamentet blev heller inte den nationalistiska jordbävning som förhandsdiskussionerna förespeglade. Inte i Sverige, och inte i Europa i stort heller. Det värsta bakslaget för liberalismen på EU-nivå under 2019 var att den parlamentariska partigruppen Alliance for Liberals and Democrats in Europe var tvungen att byta namn för att få med sig Emmanuel Macrons nya franska parti och dess många ledamöter. Numera heter man Renew Europe, eftersom ordet ”liberal” har lite dålig klang i det franska folkdjupet.

En smärtsamt existentiell fråga

Men åter till Partiliberalerna. Att det finns svårigheter där kan ingen hyfsat nykter betraktare förneka. Dessa bekymmer har dock mycket lite med någon ”tidsanda” att göra, hur gärna Jan Björklund än försökt förklara det så.

Snarare talar den nämnda tidsandan till liberala partiers fördel, vilket syns på många håll i västvärlden där den typen av partier växer på bekostnad av både socialdemokratiska och mer traditionellt borgerliga partier.

Tendensen finns i såväl Tyskland som Frankrike och Storbritannien, och i någon mån även i Sverige: Uttalat liberala partier ökade faktiskt i det svenska riksdagsvalet. Det var bara det att de nya rösterna gick till Centern i stället för till Liberalerna.
Liberalernas problem är hemkokt, och handlar om vilken typ av liberalt parti man ska vara.

Det handlar inte om att man skulle vara oense om målen. Alla falanger i partiet sluter upp bakom visionen om social marknadsekonomi, individuell frihet och fred på jorden. Problemet gäller precis som för så många andra medlen för att nå målen i fråga.

Samtidens mest känsliga avvägningar envisas med att skära rakt igenom partiet, vare sig det gäller religiösa friskolor, gränskontroller, bränsleskatter eller möjligheten att dricka en kopp kaffe med Jimmie Åkesson.

Länge försökte man lösa problemen genom att inte låtsas om dem, och i nödfall utse sig själv till oombett medlingsinstitut mellan två andra partier (ofta Centerpartiet och Moderaterna) som orkade ha en uppfattning i den fråga som lagt sig på bordet. Det fungerar inte längre. I den nya politiska verkligheten finns inga allianskjolar att gömma sig bakom – alla måste definiera sin egen position, och motivera den. Här närmar vi oss smärtpunkten.

De organiserade liberalerna har testat att byta namn, logotyp och partiledare, men den grundläggande frågan kvarstår obesvarad: Varför behövs just det här partiet på 2000-talet?

Svaret brådskar. Särskilt som själva liberalismen, som vi just sett, tycks klara sig rätt bra på egen hand.