Ett vanligt argument i frågan om köttätande är att det alltid är fel att döda en annan levande varelse. Det är en förenklad och absolutistisk syn, som bland annat har saluförts av SVT i serien Köttets lustar som nyligen sändes. Problemet i dag är den industriella köttindustrin, inte köttätandet i sig, menar Helena Granström.

Dagens köttkonsumtion, åtminstone i den industrialiserade delen av världen, kan oavsett vilket mått man är beredd att ta till inte betraktas som någonting annat än måttlös. På samma sätt som övriga delar av matproduktionen, och produktionen i stort, bär den också industrialismens signum i form av automatisering och storskalighet. Om köttätandet och det tagande av liv som det kräver under största delen av mänsklighetens historia har varit en handling som försätter människan i relation med sin omvärld är det i dag det motsatta; så långt avlägsnat från våra liv att varje aspekt av det ter sig abstrakt, utom den bit kött som slutligen hamnar på våra tallrikar. Detta känslomässiga avstånd präglar också vår vokabulär; vi äter fläsk och nötkött, inte gris och ko. (I de flesta länder – en finlandssvensk bekant till mig berättar om hur han en gång närapå blev utslängd från en krog när han efterfrågade dagens gris.)

Parallellt med att de djur som livnär oss med sin död avlägsnat från oss, har de också allt mer kommit att behandlas som produktionsenheter, allt mindre som levande varelser. Den industriella köttproduktionen syftar inte till att tillgodose djurens instinkter eller behov, faktiskt inte ens till att föda upp friska djur – den syftar till att generera företagsvinst. Denna prioritering har som konsekvens att djuren inte bara hindras från att utöva sina naturliga beteenden, utan också regelmässigt utsätts för fasaväckande behandling. Men om detta kan köttkonsumenten förbli lyckligt ovetande – avklippta näbbar, kuperade svansar, kastrering utan bedövning, kycklingar som mals ned levande och tätt packade djurkroppar som vadar i sitt eget träck; om ingenting av detta påminner honom den rykande köttbit som just nu landar på hans bord. 

Att äta eller inte äta kött

Kanske var det i ett försök att överbrygga denna klyfta som SVT, i samma ögonblick som köttbullar skulle börja rullas och julskinkor griljeras, lanserade ett program om köttätande, i vilket två gulliga grisar spelade huvudrollen. Upplägget i Köttets lustar förutsätter en grundläggande konflikt i relationen mellan människa och djur: Mellan att lära känna ett djur, och därmed tvingas erkänna dess existens som självständigt subjekt, och att äta det. Om de former som ätandet tar sig är den industriella köttproduktionens är konflikten utan tvekan akut. Men föreställningen om att denna motsättning är fundamental – att ätandet av djur oavsett sin kontext inte bara bör utsättas för en moralisk prövning, utan dessutom aldrig kan passera den – är långt mindre uppenbar, och därtill präglad av en mängd kulturella föreställningar och preferenser som har mycket litet att göra med respekt för andra varelsers liv.  

“Valet att äta eller inte äta djur är ofta absolutistiskt på ett sätt som ger det närmast religiösa drag, och kan få en vegetarian att föredra att lämna kött att ruttna framför att äta det.”

Beslutet att avstå från att äta kött kan ha många olika motiv. Lika gärna som en protest mot köttindustrins i djupaste mening inhumana hantering av sina objekt, kan det vara ett uttryck för viljan att minska sin klimatpåverkan – ett uttryck som i så fall är välriktat med hänsyn att växthusgasutsläppen från köttproduktionen överskrider till och med dem från den samlade transportsektorn. Men inte sällan är vegetarianismen motiverad av samma ideologiska hållning som finns som en klangbotten i SVT-produktionens dramaturgi: en hållning som säger att det är i grunden fel att döda, och därför i grunden fel att äta det som en gång varit en levande varelse. Valet att äta eller inte äta djur är ofta absolutistiskt på ett sätt som ger det närmast religiösa drag, och kan få en vegetarian att föredra att lämna kött att ruttna framför att äta det. Antingen är man köttätare, eller så är man det inte. Att äta kött är fel, eller så är det rätt. 

De djur vi äter i dag huvudsakligen tamdjur, resultatet av tusentals år av styrd evolution. Dagens produktionsraser är i regel så hårt framavlade att de inte längre skulle kunna fungera i en för arten naturlig miljö – i vissa fall är deras fysiska defekter så stora att de inte ens medger att de utvecklas till full mognad. Men också för de äldre lantbruksraserna gäller att urvalet av avelsdjur har gjorts på basis av hanterbarhet och foderomvandlingsförmåga; tamdjurets underordning finns i denna mening inskriven i dess DNA. Redan innan kycklingen, kon eller grisen genomgår det slutgiltiga förtingligande som omvandlar dem från levande varelser till köttprodukt är de också vår egendom; vi förfogar över dem och deras liv som vilken annan ägodel som helst. Med fullständig självklarhet begränsar vi våra tamdjurs rörelsefrihet; vi styr över när de får äta, när de får dricka, när de får vistas utomhus och när de får para sig; vi tar deras nyfödda ungar ifrån dem. Detta är domesticeringens grundläggande form, alldeles oavsett det lidande som industrialiseringen av djurnäringen har introducerat; huruvida vi i slutet av deras liv väljer att äta dem eller ej framstår i detta perspektiv som en i det närmaste teknisk fråga. Relationen mellan människan och hennes tamdjur är en relation som kan tillåta både omsorg och omhändertagande; men vars fundamentala asymmetri utesluter verklig ömsesidighet. 

“Det skenbart godtyckliga kulturella förbudet mot att äta vissa djur, och tillåtelsen att äta andra, ett uttryck för vår förvirring.”

Det domesticerade djuret är i någon mening en infantil replik på sin vilda motsvarighet, ett till hälften tillverkat liv som aldrig riktigt blir vuxet; tamdjuret har visserligen förmågan att väcka känslor av glädje och välvilja hos oss – vi tycker att det är gulligt – men mycket sällan inger det respekt. Dessa djur, liksom i än högre grad sällskapsdjuren, förkroppsligar den moderna människans ambivalens gentemot de icke-mänskliga varelser som omger henne. Som Jonathan Safran Foer skriver i sin Äta djur – en bok om köttätande till lika delar faktaredovisning, lantbruksreportage och personlig reflektion – är det skenbart godtyckliga kulturella förbudet mot att äta vissa djur, och tillåtelsen att äta andra, ett uttryck för vår förvirring: Hundar, kor och apor tillhör samtliga endera av kategorierna beroende på var i världen man bor. Denna otydlighet är kanske delvis en spegling av den otydlighet som härrör från människans annektering av djuren: Den tama boskapen är i någon mening vår egen skapelse, en produkt av kulturen snarare än naturen – men påminner oss trots det genom sin existens, taktlöst och envist, om att vi inte är tillvarons enda subjekt. Att leva så nära inpå djur som såväl den traditionella småbrukaren som dagens katt- eller hundägare gör kan i sig sägas ge upphov till en sorts dubbelt förhållningssätt: Samtidigt som det tvingar oss att undervärdera dem för att kunna rättfärdiga den makt vi utövar över deras liv, tvingar det oss att övervärdera dem eftersom vi förväntar oss att de ska kunna svara mot vår längtan och våra behov. 

Jakten har varit central

Tamdjurens historia är emellertid kort; uppskattningsvis tiotusen år, att jämföra med homo sapiens uppskattade ålder på omkring 300 000 år, eller den nästan 3 miljoner år långa historien hos människosläktet Homo. De djur som under långa tidsperioder har format mänskligheten till vad den är i dag har i stället varit vilda djur i sin naturliga omgivning; genom att utgöra motspelare i en komplex evolutionär process har de bidragit till att steg för steg skapa det vi kallar mänsklighet. Människans roll som jägare framstår som central härvidlag; mycket av den kognitiva och kooperativa förmåga som vi använder för att konstruera robotar eller kartlägga människans arvsmassa härrör från det faktum att vi en gång var tvungna att planera och samarbeta för att kunna nedlägga ett större byte.

“Även om kött har utgjort en mindre del av det totala födointaget, tycks jakten och den ritualiserade konsumtionen av bytet ha varit formande för mänskliga kulturer världen över under mycket lång tid.”

Och på samma sätt som den mänskliga naturen har formats genom samevolution såväl med de djur som hotat människan till livet som av de djur hon betraktat som bytesdjur, tycks människans roll som jägare – och köttätare – ha spelat en central roll i formandet av hennes kultur. Gemensamt för i princip alla kända grottmålningar, varav de tidigaste tros vara nästan 40 000 år gamla, är deras livfulla framställningar av djur, ofta tillsammans med olika typer av symboler, och stiliserade representationer av människan själv. Även om kött har utgjort en mindre del av det totala födointaget, åtminstone i de flesta regioner, tycks jakten och den ritualiserade konsumtionen av bytet alltså ha varit formande för mänskliga kulturer världen över under mycket lång tid. Kanske kan man också uppfatta ett eko av människans ursprung som samlare-jägare, och de tidiga mänskliga kulturernas rituella intag av bytesdjurets kött, i den kristna nattvardens symboliska kannibalism. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom – att äta någonting är på samma gång att införliva det och att uppgå i det, och man kan föreställa sig att köttätandet just som ett befästande av förbindelsen mellan människan och hennes levande omvärld har varit av betydelse i det traditionella köttätandets andakt.

Kanske i synnerhet från den moderna utsiktspunkt från vilken vardagens närvaro av såväl döende som dödande närmast kliniskt eliminerats är det lätt att tolka jakten som en form av aggression, en variation på samma destruktiva impuls som tar sig uttryck i interpersonellt våld. Skillnaden mellan aggressivitet och rovdjurskap är dock väsentlig. Som Paul Shepard påpekar i boken The tender carnivore and the sacred game förekommer aggressiva impulser riktade mot artfränder ganska frekvent också hos växtätare, inte som en anomali utan som en del av det naturliga beteendet, exempelvis bland hjortdjur. Det är också ett faktum att de ritualer som kringgärdar jakt och slakt i traditionella kulturer inte sällan gett uttryck för ett slags sorg; man har nedlagt sina bytesdjur inte i vredesmod, utan med en blandning av tacksamhet, beklagande och vördnad.

Det finns dock inga skäl att förneka att dödandet av djur, också i sin ursprungliga form, i någon grad är förknippat med skräck och lidande hos de djur som skall ätas. Författaren och skogvaktaren Peter Wohlleben beskriver i sin senaste bok, Djurens gåtfulla liv, hur vilda djur inte bara tycks uppleva rädsla och ångest i den stund då jakten pågår, utan också verkar minnas tidigare tillfällen då deras artfränder skadats eller dödats. I en region i Mellaneuropa där jaktförbud införts har man kunnat observera hur vildsvin när jaktsäsongen närmar sig rör sig in i förbudsområdet från de områden där jakt är tillåten, för att återvända när faran är över. Skillnaden mellan djurs beteenden i områden där de jagas milt eller inte alls, och de områden där de jagats intensivt och länge, är också tydlig: I de senare är djuren skygga, och väljer att röra sig enbart i mörker även om de i grunden är dagaktiva, medan de i de förra tolererar människor i sin närhet mer eller mindre utan rädsla.

Det moderna köttätandets moral

Men, oavsett dess betydelse i mänsklighetens historia är jakten förstås av marginell betydelse i en diskussion om köttätandet i dag. Inte heller är den central för frågan om huruvida köttätande i sig är moraliskt försvarbart eller ej, utom möjligen som en påminnelse om att människan dödat djur för att äta dem så länge som hon varit människa. Men kanske är inte heller detta relevant; ett ofta framfört argument för vegetarianism är att människans som varande det enda djur som förmår sätta sig över sin egen natur, har en plikt att också göra det om det gynnar det goda. Safran Foer påpekar att argumentet för att äta djur inte sällan är detsamma som argumentet för att inte äta dem: Vi är inte de. Eftersom människan, med andra ord, är den enda varelse – på en gång djur och icke-djur – som med förnuftets hjälp har förmått resa sig ur sin djuriskhet, har hon också som enda varelse möjlighet att fatta moraliska beslut kring vad hon äter, och således avstå från sådant som inte är försvarbart utifrån en upplyst moral. Ett lodjur, en varg eller en järv kan inte klandras för att de äter kött (vilket i och för sig inte kommer att hindra oss från att skjuta ihjäl dem när de gör det) – enbart den köttätande människans köttätande är grymt, eftersom enbart människan har ett begrepp om grymhet.

“Även om modern köttproduktion också med den största välvilja på sin höjd kan betraktas som en sorts perverterad karikatyr på den jakt som skett under mänsklighetens historia, kan vår ovilja att ge upp den likafullt ha någonting att göra med vår mänskliga konstitution.”

Det är ett resonemang som aktualiserar frågan om hur vi ska förhålla oss till vår biologi, när vi nu allt mer lär känna den: Bara för att vi kan kartlägga och reflektera över den betyder det inte att den nödvändigtvis och till alla delar är förhandlingsbar. Även om modern köttproduktion också med den största välvilja på sin höjd kan betraktas som en sorts perverterad karikatyr på den jakt som skett under mänsklighetens historia, kan vår ovilja att ge upp den likafullt ha någonting att göra med vår mänskliga konstitution. Safran Foer diskuterar tanken att den som vill äta ett djur i rimlighetens namn borde vara förmögen att döda det själv – samma tanke som skapar dramaturgin i SVT:s Köttets lustar. Foer avfärdar denna idé som löjlig, och gör jämförelsen med att döda en annan människa: “Att mörda någon bevisar tveklöst att man är i stånd att döda, men utgör inget särskilt vettigt argument för huruvida man bör göra det eller låta bli”. Men frågan är om hans avfärdande inte är delvis ogenomtänkt; om man uppehåller sig vid jämförelsen med att döda en annan människa har kanske inte psykologin hos den hämningslösa mördaren något att säga oss om dödandets moral, men det faktum att de allra flesta av oss inte är i stånd att döda hämningslöst kan göra det. Det moraliska tabut mot att döda en annan människa, är på inte oberoende av den motvilja mot att döda eller äta artfränder som evolutionen inpräntat i oss, och på motsvarande sätt kan den mänskliga känslan för att döda ett djur inte oreflekterat som moraliskt irrelevant. Att den mänskliga psykologin däremot reagerar kraftfullt mot den tortyrliknande behandling av djuren som pågår i de så kallade djurfabrikerna framstår dock som uppenbart, inte minst av de tallösa exempel på godtycklig grymhet som slakteriarbetare själva vittnar om: Levande och fullt medvetna djur som skållas, vars ben kapas, vars trynen skärs av, som i en sorts desperat befästande av den tinglika status som djurindustrin, också när den fungerar utan liknande groteska avvikelser, har tilldelat djuren. 

Vegetabiliebaserad matproduktion är inte oproblematisk

Djurfarmernas och slakthusens lidande och död ter sig för de flesta av oss outhärdliga, och för att deras verksamhet skall kunna fortgå är den enda möjligheten att den, som i dag, hålls dold för vår blick. Det lidande och den död som orsakas av en helt vegetabiliebaserad matproduktion, genom exempelvis avskogning, övergödning, användning av växtskyddsmedel och konstgödsel och tillverkning av jordbruksmaskiner, är mindre direkta, och av det skälet osynliga i än högre grad – till syvende och sist är detta kanske det enda som får dem att så uppenbart framstå som mer acceptabla. Köttätandet är med andra ord långt ifrån den enda aspekten av vår kulturs extrema nyttoperspektiv på sin omvärld. Den självklarhet med vilken vi tar oss rätten att, i många fall efter att ha åsamkat dem enormt lidande, döda och äta andra levande varelser, har en uppenbar motsvarighet i den självklarhet med vilken vi ser oss bemyndigade att jämna skogar med marken och ersätta dem med virkesåkrar eller odlingsmark. Även om vi väljer att inte ta hänsyn till den massiva förlust av växtligt liv som man därmed orsakar – ett val minst lika präglat av kulturell värdering som valet att äta kött – innebär en sådan omvandling undantagslöst döden för en mängd olika djur, i förlängningen för hela arter; en död kanske inte lika utstuderat grym som de industriella djurfarmernas, men därmed inte nödvändigtvis mycket mindre plågsam. 

“Att äta kött är inte nödvändigt, men det är strängt taget inte bruket av bekämpningsmedel, tillverkningen av plast eller bedrivandet av naturvetenskaplig forskning heller.”

Om vi föreställer oss en mänsklighet som av respekt för djuren upphör med att äta dem, måste vi fråga oss hur långt denna respekt skulle gå: Skulle vi omedelbart upphöra med all avskogning, och förhindra vidare expansion av jordbruksarealen? Skulle vi upphöra med all forskning som inbegriper djur i fångenskap, eller bara den forskning som riskerar att åsamka dessa djur lidande? Skulle vi reglera kemiindustrin, och förbjuda bruket av bekämpningsmedel, insektsgifter, plastprodukter? Skulle vi slutligen kraftfullt agera för att motverka den mänskliga befolkningsökningen? Att äta kött är inte nödvändigt, men det är strängt taget inte bruket av bekämpningsmedel, tillverkningen av plast eller bedrivandet av naturvetenskaplig forskning heller. Kanske är den främsta skillnaden mellan dem att de senare bär på löftet om framsteg, medan det förra bara bär på en besvärande påminnelse om människans ursprung. På liknande sätt som mänskliga företeelser som sex, graviditet, födande och amning framstår köttätandet vid närmare granskning som en något osmaklig anakronism – och på liknande sätt låter det ana en subtil koppling mellan liv och död, mellan den egna kroppen och andras, som saknar utrymme såväl i det moderna samhällets praktik som i dess mytologi. 

Bevara intakta ekosystem

Om den moderna köttproduktionen behandlar de djur den handhar, också medan de lever, som en uppsättning ätbara kroppsdelar, kan man tänka sig att dess logiska slutpunkt skulle vara att denna syn på djuret görs konkret, och att djuret i egentlig mening därmed görs överflödigt. Och det visar sig mycket riktigt att vi närmar oss denna vision, skisserad av män som Winston Churchill så tidigt som vid 1930-talets början: “Vi skall undkomma absurditeten i att föda upp en hel kyckling enbart i syfte att äta dess bröst eller vingar, genom att framställa dessa delar separat i ett lämpligt medium”. År 2013 serverades en testpanel i London den första burgaren av odlat kött, och en mängd skilda aktörer bär stora förhoppningar om att denna teknik skall få genomslag, så att de gigantiska industriella anläggningar som producerar vår mat inte längre skall hysa levande djur, utan celler i näringslösning. Visionen påminner i många avseenden om dem som beledsagar den digitala tekniken, där vi utlovas närhet, tillfredsställelse och kommunikation utan att behöva ingå i någon av de relationer som tidigare härbärgerat dem. Att döda ett djur innebär, i sin mest ursprungliga och därmed kanske också mest mänskliga form, ingåendet av en relation, och alla relationer värda namnet kräver lyhördhet, arbete och engagemang – är det något som är uppenbart, är att det är någonting vi som kultur inte är beredda att ge. 

Inför bilden av en vegetarisk livsföring som den enda ekologiskt hållbara vägen, är det möjligen värt att påminna sig om att de kulturer som under mänsklighetens historia har varit framgångsrika i att bevara ekosystemen omkring sig intakta, har gjort det inte av nostalgiska eller empatiska skäl, utan för att deras liv har berott av dessa ekosystem. Ur det perspektivet kan det mest ekologiskt hållbara levnadssättet tänkas vara det där så stora delar av den levande omgivningen som möjligt utgör basen för vår fysiska försörjning, inte tvärtom. Det är tveklöst så att vegetarianism – eller, snarare, veganism – är det i många avseenden mest miljövänliga alternativet, och därför kanske i realiteten det enda som är moraliskt försvarbart givet dagens situation. Men det är miljövänligt på samma sätt som det vore miljövänligt om alla människor skulle bo i små lägenheter i tjugovåningshus; det befriar oss samtidigt från all beröring med den natur som vi därmed fullständigt saknar känslomässiga incitament att bevara. Om den inte beledsagas av en ödmjuk och genuin vilja att lära känna den icke-mänskliga omgivning vars liv vi med nödvändighet påverkar genom vårt eget, riskerar vägran att äta kött att bli bara ytterligare ett sätt att förneka att vi är en del av den värld vi bebor.