Korruptionen avgör kriget

Korruptionens roll i dagens Ryssland framträder tydligt i de många skildringar av fabulöst välstånd som har dominerat nyhetsrapporteringen under Putins tid vid makten. Utländska medier har frossat i bilder av lyxiga gallerior och restauranger i Moskva och S:t Petersburg. Man har visat särskilt stor förkärlek för reportage om rika ryssars palatslika bostäder i London. Man har fascinerats av deras lyxjakter med simbassäng och dubbla helikopterplattor. Och man har beskrivit hur deras barn sänds till de bästa skolorna i Europa och USA.

Lyxen inom eliten inget tecken på välstånd

En del har valt att framhålla detta välstånd som tecken på att den ryska ekonomin skulle vara vid god vigör. Inget kunde vara mera felaktigt. Det bedrägliga i dessa skildringar ligger inte bara i att välståndet är koncentrerat till en snäv krets av extremt rika personer. Betydligt allvarligare är att förmögenhetsuppbyggnaden nästan uteslutande vilar på stöld, på missbruk av makt och på förskingring av statens resurser – alltså på korruption.

Den ryska anti-korruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj har via sin organisation inte bara lyckats dokumentera hur ryska oligarker har byggt upp spektakulära förmögenheter. Hans undersökande journalister har också lyckats visa hur detta har gått till, och det genomgående mönstret är förbindelser med makten. Det är Kremls trogna undersåtar och hantlangare som har fått fri tillgång till statens resurser, och det är de som i gengäld har sett till att Vladimir Putin har kunnat utvecklas till att bli en av världens rikaste män. Ingen torde väl ha missat flitigt publicerade bilder på hans spektakulära palats, hans jättelika lyxjakt, hans lyxinredda privata flygplan och hans lyxklockor, värda hundratusentals dollar.

Putins Ryssland saknar förmåga att på egen hand bygga moderna vapen.

Anledningen till att detta måste uppfattas som extremt skadligt ligger inte bara i moraliska argument om social rättvisa, även om detta inte ska underskattas. Betydligt allvarligare är att välstånd som vilar på stöld inte bidrar till ekonomisk utveckling.

Nyckeln till hur det ryska välståndet har byggts upp ligger i ett massivt inflöde av dollar från export av olja och gas. Dessa inkomster har använts till omfattande import av lyxvaror för konsumtion samt av maskiner och komponenter till den ryska industrin. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den ryska politiska eliten har stulit oljeinkomsterna och använt dem till att betala utländska företag för att förse dem med lyxvaror och att upprätthålla modern industriell produktion. Det har varit en klassisk rysk Potemkinkuliss, som lurat omvärlden att tro på Ryssland som en modern tillväxtekonomi.

Fasaden rämnade

När sanktionspolitiken tvingade utländska företag att lämna Ryssland rämnade fasaden. All tillverkning som vilar på moderna komponenter drabbades mycket hårt. Det gäller inte bara bilar och flygplan för civila ändamål, där produktionen har upphört nästan helt. Särskilt viktigt är att det även gäller den militära sektorn. När tyska och franska företag inte längre kunde förse den ryska rustningsindustrin med komponenter, återstod bara att plocka fram stridsvagnar, artilleri och andra vapensystem från 1960-talet. Det är i just detta avseende rysk korruption har räddat Ukraina. Putins Ryssland saknar förmåga att på egen hand bygga moderna vapen.

Det huvudsakliga problemet för den ryska ekonomin ligger i sambandet mellan korruption och äganderätt. Navalnyj inledde sin karriär med att brännmärka medlemmarna i Putins maktparti ”Enade Ryssland” som ett band av ”svindlare och tjuvar” (partija zjulikov i vorov). Även om många gärna citerade denna brännmärkning, var det få som reflekterade över dess djupare betydelse, alltså över sambandet mellan korruption och ekonomisk prestationsförmåga.

Den direkta betydelsen av ”korruption” är ”förruttnelse”. Det är ur just detta perspektiv Rysslands långsiktiga utveckling måste ses, som ett ständigt pågående tjuveri vars främsta effekt har varit att orsaka en djupgående förruttnelse av några av samhällssystemets mest grundläggande institutioner, nämligen allt det som förknippas med rättsstatlighet. Rätten till ägande utgör här en central komponent.

Under Josef Stalins tid vid makten brukade rysk svart humor säga att den som inte stjäl från staten stjäl från sin familj. Logiken var att allt som kunde stjälas också skulle komma att stjälas. Att avstå från att ta för sig skulle därmed innebära att beröva den egna familjen tillgångar man kunnat dra fördel av. Det dystra budskapet är att den ryska kulturtraditionen utmärkes av en fundamental brist på respekt för rätten till ägande. Och ett land där ekonomisk aktivitet inte vilar på äganderättens trygga grund är dömt att underprestera.

Den direkta betydelsen av ”korruption” är ”förruttnelse”.

Man kan förvisso hävda att ryssar alltid har haft personliga tillhörigheter, och att det i denna bemärkelse alltid har funnits privat ägande. Men detta missar den fundamentala poängen. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv innebär ägande en garanterad rättighet till viss egendom. Denna rättighet upprätthålles av en tredje part, oftast men inte alltid en stat eller en furste. I europeisk ekonomisk historia finns även exempel, såsom the law merchant, på att marknaden själv kan lösa problemet med att trygga rätten till egendom. Oavsett hur det sker är dock den genomgående lärdomen att vi, när ett opartiskt tryggande av rätten till ägande fallerar, inte längre kan tala om ägande utan enbart om förfogande.

Äganderätten i fokus

Individer kan ha tillhörigheter, liksom en hund kan ha ett ben, men tillhörigheter är långt ifrån detsamma som äganderätt. I en miljö där ekonomiska aktörer inte kan lita på att deras rätt till ägande är trovärdigt säkrad av opartiska rättsliga instanser kommer deras uppträdande att anpassas till denna verklighet. Tidshorisonten för investeringar krymper. Volymen av investeringar krymper, och investerare anpassar sin kunskapsuppbyggnad. Kunskaper om kontrakt och rättslig reglering ersätts av skickligheter i att besticka och manipulera.

Liksom det är upp till hunden att själv skydda sitt ben, måste ekonomiska aktörer söka privata lösningar för att säkra sina kontrakt, vilket i praktiken innebär olika former av beskyddarverksamhet. Föga förvånande har den ryska staten, och den ryska ekonomin, ofta skildrats i termer som annars används om den italienska maffian. Den framstående amerikanske forskaren Robert Putnam förutskickade redan på 1970-talet, i sin ofta citerade bok Making democracy work, att framtiden för Moskva bäst kunde jämföras med Palermo.

Enligt officiella källor har runt en fjärdedel av den militära budgeten stulits varje år…

Sambandet mellan korruption och ekonomisk prestationsförmåga kan enkelt illustreras via en jämförelse mellan rysk och kinesisk ekonomisk utveckling under de senaste tre decennierna. Även om korruptionen i Kina sannolikt är i nivå med, eller kanske till och med överstiger det som sker i Ryssland, har denna korruption inte hindrat Kina från en spektakulär ekonomisk tillväxt. Från att ha varit storebror till Kina har Ryssland nu blivit permanent relegerad till status som förödmjukad vasall.

En viktig förklaring ligger i att kinesisk korruption bygger på ett hedersbegrepp, alltså på att leva upp till det man blivit mutad att göra. Om man betalar en muta i Kina kan man i regel räkna med att få det man har betalat för. I Ryssland kan man fortfarande bli blåst, och krävd på nya mutor. Detta är den huvudsakliga anledningen till att kinesiska investerare inte har velat ta i Ryssland med tång. Och det är anledningen till att rysk korruption måste uppfattas som just en förruttnelse av de grundläggande institutioner som bär upp ekonomiska transaktioner.

Tjuveri på statlig nivå

Uppfattningen av rysk korruption som särskilt elakartad underbyggs av att tjuveriet har tillåtits att underminera även landets militära förmåga. Den ryska statsledningen har genomgående lagt mycket stor vikt vid nationell säkerhet, och vid att använda hot om militärt våld emot länder som vägrar anpassa sig till den ryska viljan. Det borde därför ha varit en hög prioritet att säkerställa så stor effekt som möjligt av de resurser som allokeras till militären. Verkligheten har dock visat att man har tillåtit korruption på en skala som inte bara har gjort den ryska militären oduglig emot en allvarlig motståndare som Nato. Det många experter i väst gärna velat skildra som världens näst starkaste krigsmakt har även visat sig oförmögen att slå en nominellt oändligt underlägsen motståndare som Ukraina.

Om man betänker att endemisk korruption inom den ryska militären är ett sedan länge väl känt faktum blir detta än mer slående. Enligt officiella källor har runt en fjärdedel av den militära budgeten stulits varje år, något som antyder att verkligheten är långt värre. Ryska militära analytiker har visat att till och med utvecklingen av strategiska kärnvapen har fallit offer för korruption, så att viktiga kontrakt har skrivits med företag som har föga eller obefintlig kompetens att utföra de uppdrag de åtagit sig.

Det finns goda skäl att anta att det huvudsakliga motivet bakom det massiva militära upprustningsprogram som sjösattes 2009 – med en budget på 600 miljarder dollar – var att låta statliga pengar flöda fritt ned i fickorna på väl placerade vänner till regimen. Oavsett om detta verkligen var syftet är det helt klart att så blev fallet. Den ryska krigsmaktens katastrofala uppträdande under kriget i Ukraina har bjudit på rikhaltiga illustrationer av konsekvenserna av ohämmad korruption.

Redan i krigets inledning stod det klart att de ryska säkerhetsagenter som hade sänts till Ukraina för att i god tid rekrytera kollaboratörer och säkerställa skapandet av en marionettregim hade valt att sända hem falska rapporter om framsteg. I en som det visade sig falsk förvissning om att det inte skulle bli krig, och att bedrägeriet därmed inte skulle avslöjas, hade de helt sonika valt att bluffa och att stjäla de sannolikt beaktansvärda medel som varit avsedda att betalas ut som mutor till förrädare.

Material från sovjetisk tid

När ryska trupper ryckte fram emot Kiev, visade det sig att pansarfordonen inte klarade av att köra i öppen terräng. Anledningen var att någon hade tagit de medel som anvisats för att köpa högpresterande franska däck och i stället köpt billigast tänkbara kinesiska däck, vilka drabbades av däckröta. Medan de ansvariga kunde räkna hem mellanskillnaden, tvingades pansarskyttefordonen att köra på asfalterade vägar, där de blev ett lätt byte för ukrainska försvarare.

När stupade ryska soldater anträffades visade det sig att deras sjukvårdsutrustning var från sovjetisk tid och att även deras matransoner sedan länge hade gått ut och var otjänliga som föda. Medel som anvisats för modern sjukvårdsmateriel och ätliga matransoner hade någon tagit och stoppat i egen ficka.

När man efter hand tvingades plocka fram gamla stridsvagnar ur förråden visade det sig att många hade plundrats på värdefull elektronik, och i vissa fall på hela motorer. Många av dem som faktiskt gick att sända till fronten visade sig vid framkomsten vara obrukbara.

En sammanfattande slutsats är, att Ukraina har mycket goda skäl att vara tacksamt för att Navalnyj misslyckades så kapitalt i sin kampanj för att utrota den ryska korruptionen.

Föraktet för ansvarsutkrävande

Den grundläggande anledningen till att rysk korruption över århundradena har varit så skadlig kan ledas tillbaka till den mycket speciella ryska formen av styrelseskick. Från den medeltida Moskvastaten och framåt har makten alltid utövats i sublimt förakt för varje form av tanke på det som är den västerländska demokratins kärna, nämligen konstitutionella möjligheter till ansvarsutkrävande. Och i ett system där makten inte kan ställas till svars blir det föga meningsfullt att tala om rättigheter av något slag, där inräknat rätt till ägande.

Blotta tanken på att undersåtar skulle ha rättigheter gentemot makten har varit helt främmande.

Detta gällde det ryska imperiet, där tsar Peter den stores militärreglemente slog fast att ”Hans Majestät ansvarar inte inför någon annan än Gud”, och det gällde Sovjetunionen, där reell makt utövades av kommunistpartiets ledning, utan någon form av rättslig reglering. Under den postsovjetiska eran har det visserligen förekommit charader av demokrati och rättstänkande, men verkligheten har förblivit densamma som den gamla moskovitiska.

Då Boris Jeltsin riskerade att inte bli omvald som president, gjorde både ryska och västerländska ekonomiska intressen allt de kunde för att hjälpa honom kvar vid makten – inkluderande en jättekredit från IMF rakt ned i Jeltsins kampanjkassa. Alla ville se ett fortsatt ryskt envälde. Då Vladimir Putins andra ämbetsperiod som president löpte ut, valde han att låtsas rättsstat genom att lämna över stafettpinnen till Dmitrij Medvedev. När denne fått leka president i fyra år var det dags för Putin att återvända.

Rysslands långa utveckling måste ses i kontrast till den klassiska romerska rätten, som utgjort och utgör själva grundbulten i det västerländska samhällsskicket. Den romerska rättsordningen var mycket tydlig inte bara i att slå fast statens ansvar för att upprätthålla den privata äganderättens grundpelare och att garantera kontrakts okränkbarhet. Minst lika viktigt var att man garanterade romerska medborgares rättigheter.

Inte laglöst, men rättslöst

Detta skedde långt innan upplysningsfilosofer började lägga ut texten om sociala kontrakt, och innan den franska revolutionen upprättade sin katalog över mänskliga rättigheter. Ett särskilt viktigt bidrag till fransk – och europeisk – rättsutveckling lämnades av Napoleon Bonaparte när han i sin lagsamling – Code Napoleon – introducerade den romerska rättens principer för privat ägande.

I den ryska rättstraditionen finns inte minsta spår av något av detta. Rysk lag har alltid varit ensidigt fokuserad på bestraffning. I den stora rättssamling (Sobornoe ulozjenie) som introducerades 1649 under Tsar Alexej, nämndes knutpiskan inte mindre än 141 gånger. Blotta tanken på att undersåtar skulle ha rättigheter gentemot makten har varit helt främmande. Även om Ryssland aldrig har varit laglöst, kan man på goda grunder hävda att landet alltid har varit rättslöst.

Rötterna till denna uthålliga ryska tradition står att finna i den medeltida Moskvastaten, vars furstar hade att lösa ett till synes oöverstigligt problem. I ständig kamp för överlevnad gentemot fientliga makter saknade man tillräckliga resurser för att bygga upp ett militärt försvar. Lösningen var genial.

Putins hämndlystna sätt att tvinga Yukos i konkurs har beskrivits som en ren lynchning. Budskapet till andra oligarker var kristallklart.

De bojarer som valde att gå i furstens tjänst fick i utbyte ett löfte om det som på ryska kallades kormlenie. Direkt översatt innebar det ”utfodring”, och den praktiska innebörden var att man fick rätt att fritt plundra bönderna i den region man tilldelats. Då detta var den enda vägen till välstånd, och då olika regioner erbjöd mycket olika möjligheter till plundring, var det logiskt att nyckeln till framgång blev att utveckla färdigheter i att muta och besticka fursten och hans rådgivare. De som var skickligast i detta spel kom att få de bästa provinserna, vilket i sin tur innebar ökade möjligheter att betala mutor.

Under den sovjetiska eran handlade allting om kontakter och inflytande. I avsaknad av privat ägande och riktiga pengar var den enda vägen till framgång att klättra inom partihierarkin. Att stjäla från staten var fullt acceptabelt, så länge man tjänade partiet. Och mönstret av moskovitisk kormlenie skulle komma att överleva både det ryska imperiet och Sovjetunionen.

Lukrativ utplundring på 1990-talet

Under Jeltsins tid vid makten kom plundring av statens egendomar att bli extremt lukrativ, av det enkla skälet att det stulna kunde flyttas utomlands där privata förmögenheter skyddades av fungerande rättsordning (och av advokater som gärna arbetade för smutsiga ryska pengar). Investeringar i Ryssland gjordes utifrån hur man skulle kunna flytta avkastningen ut ur landet, till säkra hamnar där man var skyddad från konkurrerande ryska aktörer.

Putins tid vid makten skulle främst komma att utmärkas av de massiva kapitalflöden som följde av höga priser på gas och olja. När han kom till makten kostade ett fat olja under tio dollar. När han lämnade över till Medvedev, 2008, kostade samma fat närmare 150 dollar. Den massiva förmögenhetsuppbyggnaden skapade en fasad av modernitet, som dock inte innebar minsta förändring i det grundläggande ekonomiska spelet. Den ryske oligarken Michail Chodorkovskijs öde visade med all önskvärd tydlighet att rätt till ägande, och till inkomster, hade förblivit betingat av att tjäna makten.

Chodorkovskij trodde att han ägde Yukos Oil, som då var Rysslands största och mest framgångsrika oljebolag. Forbes listade honom som Rysslands rikaste man. Efter att ha vägrat knäböja inför Putin blev han dock arresterad och berövad sin egendom. Putins hämndlystna sätt att tvinga Yukos i konkurs har beskrivits som en ren lynchning. Budskapet till andra oligarker var kristallklart. Du ska inte tro att du äger något som inte när som helst kan tas ifrån dig. Du ”äger” blott så länge du tjänar makten.

Korruptionen avgör kriget

Framtiden för den ryska ekonomin, och därmed även för kriget mot Ukraina, måste ses mot precis denna bakgrund. Helt avgörande kommer att vara hur systemet hanterar relationen mellan äganderätt och skyldighet att tjäna makten. Ett grundläggande antagande måste vara att medan den förra kommer att förbli svag kommer den senare att förbli dominerande. Konsekvenserna kan bäst belysas genom att klargöra hur korruption påverkar det nationalekonomin hänför till som distribution av transaktioner.

I en högpresterande marknadsekonomi kommer en överväldigande andel av all ekonomisk aktivitet att vila på ”kontrakt-intensiva” transaktioner, varmed avses transaktioner som genomförs upprepade gånger baserade på ömsesidig tillit till att det finns opartiska institutioner som garanterar kontraktets okränkbarhet. Sådana transaktioner präglas av att de medför ett högt förädlingsvärde. De skapar efterfrågan för investeringar i humankapital som ökar förmågan att spela enligt rättsstatens spelregler, och den implicita rätten till framtida intäkter från gjorda investeringar främjar innovationer.

Betydelsen av ”kontrakt-intensiva” transaktioner visas bäst av den snabba tillväxten av sektorer vilkas enda uppgift är att understödja transaktioner – alltifrån rättsliga instanser och finansiella tjänster till försäkringar, marknadsföring och mycket, mycket mer. I framgångsrika marknadsekonomier svarar denna verksamhet för väl över hälften av BNP.

Två andra typer av transaktioner är hierarki och spotmarknader. Hierarkiska transaktioner är annorlunda såtillvida att de föregår inom stora strukturer – exempelvis internationella råvarugiganter – som inte har något särskilt behov av rättsstatens skydd. De hanterar sin egen säkerhet och har en historia av att oftare ligga i konflikt med än att få beskydd av stater. Förädlingsvärdet kan fortfarande vara högt, men hierarkiska transaktioner genererar inte någon större efterfrågan på investeringar i humankapital som kan relateras till rättsstaten. Det finns gott om dystopiska framtidsskildringar där världen inte längre styrs av stater utan av gigantiska bolag, som skipar sin egen rätt.

Den tredje typen av transaktioner är spotmarknader, som utmärkes av att transaktioner är kortsiktiga och utföres endast en gång med samma motpart. De medför inget större förädlingsvärde och ställer inga krav på inblandning av tredje part. Sådana transaktioner är typiska för ekonomier i tredje världen, med svaga stater och svaga rättsordningar. Här uppstår ofta onda cirklar, så att avsaknad av tryggad rätt till ägande leder till ett ökat behov av beskydd, vilket innebär korruption som i sin tur underminerar rättsstaten.

Mutor snarare än kontrakt

En högpresterande marknadsekonomi utmärks av en fördelning av transaktioner som är normalfördelad. Den helt dominerande mellersta sektionen består av ”kontrakt-intensiva” transaktioner, med hierarkiska transaktioner och spotmarknader utspridda i respektive ändsegment.

Den ryska ekonomin representerar en u-formad invertering av denna normalfördelning. Den mellersta delen är låg och de båda ändsegmenten höga. Detta är en logisk konsekvens av ett långsiktigt arv där ekonomisk aktivitet genomgående har vilat på extraktion, vilket innebär hierarki, på mutor och bestickning, vilket är motsatsen till kontrakt, samt på plundring och byteshandel, vilket är spotmarknader.

Under Putins tid vid makten fick den ryska ekonomin en ytlig fernissa av framgång. De stora inkomsterna från olja och gas tjänade till att kamouflera att det ekonomiska systemet hade förblivit inlåst i det långsiktiga arv av svag äganderätt som göder korruption. Utsikterna för framtiden präglas av att inkomsterna från olja och gas kommer att rasa. Den europeiska marknaden kommer att dö och alternativa marknader kommer att kräva kraftiga rabatter. Tre olika scenarier är tänkbara, med mycket olika implikationer.

I ett tredje scenario leder nederlag i kriget till att regimen kollapsar.

Det första och minst sannolika är att Ryssland kommer ut ur kriget i Ukraina med en helt ny regim, en regim som är uppfylld av vikten av att bryta med den ryska traditionen. Ekonomiska och rättsliga reformer som syftar till att öka omfattningen av ”kontrakt-intensiva” transaktioner skulle kunna leda till en ökad efterfrågan på rättsstatlighet och därmed kunna bli självförstärkande. En ökad betydelse av rättsligt grundad ekonomisk verksamhet skulle också främja framväxten av en medelklass, med de medelklassvärderingar som brukar uppfattas som demokratins grund.

Det viktigaste med detta scenario är att det visar vad som skulle krävas, nämligen en regim som accepterar att underkasta sig konstitutionellt ansvarsutkrävande och som förbinder sig att garantera både den privata äganderättens och privata kontrakts okränkbarhet. Sannolikheten för att detta ska komma att ske kan liknas vid utsikterna för en snöboll i helvetet.

Överlever regimen kriget?

Ett mer sannolikt scenario är att regimen överlever kriget och fortsätter på sin väg mot total kontroll över ekonomin. Genom att ge säkerhetstjänsterna mandat att med extremt hårda medel slå till mot all icke-auktoriserad korruption kan man tillse att krympande resurser koncentreras i regimens händer. Via en konsekvent militarisering av ekonomin kan rustningsindustrin hållas igång, om än på en rudimentär teknologisk nivå. Och genom att stänga alla gränser kan man hindra att begåvade yngre män lämnar landet.

På längre sikt skulle detta innebära att Ryssland förvandlas till en variant av Nordkorea, utblottat och isolerat men med kärnvapen. För att kunna skydda sin gräns skulle Ukraina, likt Sydkorea, behöva rustas till tänderna.

I ett tredje scenario leder nederlag i kriget till att regimen kollapsar. Detta skulle innebära en uppföljare till dramat under 1990-talet, då Sovjetunionens sammanbrott öppnade slussportarna för plundring av sällan tidigare skådad omfattning. Det var en kamp om resurserna där olika aktörer vände sig till den organiserade brottsligheten för att få beskydd, då ”fientliga övertaganden” av företag kunde inledas med att militära lastbilar körde fram och soldater ockuperade kontor, och då kontraktsmord blev till en epidemi.

Efterföljaren skulle vara annorlunda såtillvida att plundrande eliter skulle vara starkt begränsade i sin tillgång till trygga hamnar i väst. Då advokatbyråer i London inte längre skulle vara lika sugna på att skydda ryska klienter skulle man tvingas hålla sina resurser i Ryssland, eller i otrygga hamnar utomlands där kostnaden för beskydd skulle vara hög.

Vilket av de senare två scenarierna som är mest sannolikt beror på hur kriget i Ukraina slutar. Om regimen överlever kommer den att tvingas till åtgärder som leder till det första, alltså till militariserad hierarki och autarki. Om den kollapsar, kommer utfallet att bli vad ekonomer kallar ”decentraliserad korruption”, alltså okoordinerat plundrande utan hänsyn till gemensamma samhälleliga intressen.

Variationer däremellan är både möjliga och sannolika, men i vilket fall som helst är den gemensamma nämnaren att Ryssland går mot en framtid som präglas av våld och oreda, kopplat till ökande social misär och kraftigt underdimensionerade system för hälso- och sjukvård.

Alla de som för inte så länge sedan brukade hylla Vladimir Putin och tala varmt om den ryska ekonomin kommer att få en hel del att begrunda.