Koranbränning hotar inte muslimers religionsfrihet

Staten har inga heliga kor

Samtidigt är detta en del av ett öppet och fritt samhälle. Det finns inga heliga kor – religionsfrihet innebär inte frihet från religionskritik. Det finns ingen rätt att slippa bli sårad eller förolämpad. Det illustrerar därför våra samhällens avstånd till varandra när Turkiets president Erdogan pekar ut Rasmus Paludans koranbränning utanför ambassaden i Stockholm som en hädelse mot islam och ett hatbrott som inte borde skyddas av yttrandefriheten. Samma sak skedde i samband med publiceringen av de danska Muhammedkarikatyrerna.

Att liknande tongångar även finns i Sverige bland muslimska företrädare väcker dock en rad frågor.

När Stockholms moskés talesperson imam Mahmoud Khalfi, även ledamot i Sveriges imamråd, nyligen intervjuades i Studio Ett inför fredagsbönen, hävdade han att koranbränning inte skyddas av yttrandefriheten, något han även ska ha kommunicerat inom församlingen. Trots att programledarna påpekade att en koranbränning faktiskt är en del av yttrandefriheten, framhärdade han: ”Det finns en gräns för yttrandefrihet”. Han hänvisade även till ett uttalande från 2020 från den politiska majoriteten som stöd för detta. Vilket uttalande det handlade om framkom dock inte.

Enligt min uppfattning är koranbränning en stötande och plump handling. Polisen behöver givetvis inte ge tillstånd till en sådan demonstration utanför en moské, lika lite som man behöver tillåta en NMR-demonstration framför en synagoga. Men religions- och yttrandefriheten skyddar ändå rätten att vara plump och stötande. Samtidigt måste man fråga sig att om en så etablerad muslimsk företrädare som Mahmoud Khalfi missförstår den svenska yttrandefriheten, hur har detta kommunicerats i hans församling?

Hur många kristnas religionsfrihet attackerades av Bingolottos uppesittarkväll?

Liknande formuleringar präglade den polisanmälan om hets mot folkgrupp som 18 muslimska föreningar i Malmö riktade mot Rasmus Paludan 2020 – innan han ens hann elda upp ett exemplar av Koranen. Enligt polisanmälan ifrågasattes ”starkt att brännandet av böcker verkligen kan vara en del av mötes- och yttrandefriheten” och att Sveriges grundlag ”ger oss frihet att tro på vad vi vill utan att någon öppet attackerar och medvetet förnedrar våra religiösa övertygelser och känslor”. Men detta är ett missförstånd. Religionsfriheten innebär att religiösa övertygelser får kritiseras, till och med förnedras.

Annorlunda uttryckt: hur många muslimers frihet att utöva sin religion har egentligen hotats eller begränsats av att en perifer högerextrem politiker eldat upp ett eget exemplar av Koranen? Hur många kristnas religionsfrihet attackerades av Bingolottos uppesittarkväll? Stötande och vulgärt, javisst. Men inte en attack på rätten att utöva sin tro.

Anklagelser om att kränka religiösa känslor och krav på blasfemilagar, är snarare ett uttryck för att begränsa religionskritik och -frihet. Lösningen på polarisering är inte att förbjuda stötande uttryck, utan att ägna sig åt mer och bättre uttryck och debatt.

Hädelselagar på export

Det var inte för intet som Europaparlamentet häromveckan, i sin årsrapport för 2022 om mänskliga rättigheter och demokrati i världen, kraftfullt markerade mot hädelselagar. Rapporten fördömde även ”attackerna mot oräkneliga individer och organisationer i det civila samhället som på fredlig väg ifrågasätter, kritiserar eller driver gäck med religiösa trosuppfattningar”. Det Europaparlamentet har i åtanke är främst offer för hädelselagar utanför Europa och Nordamerika.

I Finland hindrar lagen om brott mot trosfrid koranbränningar, något som välkomnas av Erdogan som nu i praktiken försöker tvinga Sverige till en religiös trohetsed.

Hädelseanklagelser utgår ofta från subjektiva tolkningar då lagarna innehåller ett tvetydigt eller vagt språk. Förra våren dömdes exempelvis Mubarak Bala, ledare för Nigerias sekulär-humanistiska organisation, till 24 år i fängelse efter att ha skrivit ”hädiska” inlägg om islam på sitt Facebook-konto. Och ungefär samtidigt stenades hans kristna landsmaninna Deborah Yakubu till döds efter att i en Whatsapp-chatt uttryckt tacksamhet till Jesus för att ha hjälpt henne med ett prov. Efteråt brändes hennes kropp upp. Och nyligen skärptes Pakistans redan drakoniska hädelselag. Tidigare har guvernören Salman Taseer och ministern Shahbaz Bhatti mördats bara för att de motsatte sig landets hädelselagar samt försvarade den kristna kvinnan Asia Bibi, som satt fängslad i nästan 10 år anklagad för blasfemi.

När nu Turkiet och åtskilliga andra stater ställer krav på Sverige att anpassa sig efter muslimska länders hädelselagstiftningar finns det skäl att vara vaksam över utmaningarna mot religions- och yttrandefriheten. I Finland hindrar lagen om brott mot trosfrid koranbränningar, något som välkomnas av Erdogan som nu i praktiken försöker tvinga Sverige till en religiös trohetsed för att få komma med i Nato. Vid sidan om uppmaningar till bojkott mot Sverige från sunnimuslimernas högsta lärosäte al-Azharuniversitetet, signalerar den internationella samarbetsorganisationen Islamiska konferensorganisationen (IKO) att påtryckningarna kommer att öka. Så sent som den 26 januari meddelade IKO med Pakistan i spetsen att man kommer att pressa på i FN för en handlingsplan mot vad man beskriver som islamofobi i Väst med Sverige som det främsta exemplet. Det var IKO som i mars 2010 lyckades få FN:s människorättsråd att rösta igenom resolutionen Bekämpandet av religionsförtal. Även om resolutionen inte är bindande gav den ytterligare legitimitet åt exporten av hädelselagar och -anklagelser. Europaparlamentets människorättsrapports skrivningar om hädelselagar och religionsfrihet kräver engagemang i frågan. Den tidigare utrikesministern nämnde inte ens religionsfrihet eller religiösa minoriteters rättigheter i regeringens utrikesdeklaration 2022.

Samtidigt föreslår nu tidigare JK Göran Lambertz en utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp där missaktning gentemot religion skulle tillfogas. Nyligen motionerade även socialdemokraten Ola Möller om just en sådan översyn av lagen. Det finns flera problem med sådana förslag.

Man behöver inte ens nämna Paludan som exempel utan kan bara lyfta fram de ex-muslimer som eldat upp ett exemplar av Koranen för att bevisa för Migrationsverket att man lämnat islam. Svensk-egyptiske debattören Omar Makram är bara en av dem. Skulle de ha åtalats och fällts för hatbrott?

Gör som mormonerna

Visserligen har statsminister Ulf Kristersson att hantera en redan komplicerad Nato-ratificeringsprocess samtidigt som den svenska yttrandefriheten nu blivit en del av spelet, men som redan har uttryckts av flera bedömare behöver man ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Även svenska muslimska företrädare kan ha en viktig del i arbetet att stärka religions- och yttrandefriheten, även när det gäller det som kan upplevas som stötande av de religiösa känslorna. I synnerhet nu när Sverige utmålas som ett islamfientligt land och ett legitimt mål för terrorism. Statsministerns uppmaning att alla behöver bidra till att kyla ner temperaturen är angelägen.

Som den muslimske journalisten och tänkaren Mustafa Akyol uttrycker det i Varför jag som muslim försvarar frihet (snart på svenska från Timbro förlag): ”Valet är vårt som muslimer. Accepterar vi den frihet som vi behöver för att utöva vår religion och uttrycka oss själva, men som också möjliggör många oislamiska uttalanden? Eller vill vi förbjuda dessa oislamiska uttalanden med hjälp av en ofrihet som riskerar att tysta även oss? Jag anser att det rätta svaret är att acceptera frihet.”

I stället för att efterfråga begränsningar av yttrandefriheten borde muslimska samfund snarare ta lärdom av andra troendes respons på religionshån. Ta till exempel Mormonkyrkan som köpte annonsplats i programbladet till den grova satirmusikalen The Book of Mormon med uppmaningen att läsa boken. Eller peka på inkonsekvenserna hos sekulära yttrandefrihetsvurmare. Tron på en Skapare räcker ibland för att utmana den sekulära åsiktskorridoren.