Förekomsten av könsdysfori – att man upplever att kroppen inte stämmer överens med den egna könsidentiteten och lider av detta – har diskuterats en hel del under de senaste åren. Antalet ungdomar, främst flickor, som söker vård för detta har ökat explosionsartat och utvecklingen i fråga om könskorrigerande behandling har gått fort.
År 2018 föreslog ministrarna Annika Strandhäll och Alice Bah Kuhnke att ungdomar ner till 15 års ålder skulle kunna inleda behandling, även utan föräldrars medgivande. Men invändningarna blev många. Frågan om medicinsk behandling av minderåriga har fått uppmärksamhet, till exempel då Uppdrag granskning i tv påtalat att vården negligerat kända biverkningar, likaså att det uppstått oförutsedda, negativa följder av hormonbehandling av mycket unga personer. Det vetenskapliga stödet för sådana behandlingar tycks i många fall saknas.1
Den australiensiska forskaren Alison Clayton, psykiater och medicinhistoriker, har prövat att ta medicinhistorien till hjälp för att tillföra ett perspektiv till denna fråga.2 Under det gångna seklet har vi fått bevittna fantastiska medicinska framsteg, men också exempel på vad som kan kallas farlig praxis – radikala ingrepp som inledningsvis hyllades av både läkarkår och allmänhet, men som egentligen var riskfyllda och saknade fullgod evidens och med tiden kom att ifrågasättas.
Första månaden gratis