Knäckta av gängen?

Det är en högst berättigad fråga. Och något bättre svar än att “vi inte riktigt såg det komma” har vi väl aldrig fått. De fem olika regeringar som har kommit och gått sedan Götblads utredning bör uppenbarligen ha sett det komma men har ändå valt att blunda för det. Så frågan är om vi är beredda att öppna ögonen nu och vad det i så fall skulle leda till.

Åtgärder på väg

Justitieminister Gunnar Strömmer inledde dagen med att berätta om de områden där regeringen nu vill öka trycket mot kriminaliteten genom att ge de brottsbekämpande myndigheterna skarpare verktyg. Det handlar om sex områden där åtgärder har vidtagits eller är på väg.

Preventiva tvångsmedel. Att genom utökade möjligheter till bland annat hemlig avlyssning förhindra att brott som är på väg att ske ens begås.

Kriminellas brottsvinster. Genom förändrad lagstiftning vill regeringen öka polisens möjlighet att på plats beslagta pengar och annat som bedöms härröra från brottslighet.

Tystnadskulturen. Anonyma vittnen ska utredas med målet att kunna genomföras. Liksom frågan om huruvida en förundersökning ska vara offentlig så lång tid före en rättegång som är fallet idag. Den nya ordningen med att ge tidiga förhör en större tyngd i rättegångar utvärderas och kan möjligen ytterligare skärpas.

Visitationszoner. Detta ska utredas med sikte på att sådana ska kunna införas på begränsade platser under begränsad tid.

Sekretess mellan myndigheter. Det handlar om information som exempelvis skolan eller socialtjänsten förfogar över som polisen skulle behöva men inte får tillgång till på grund av sekretesslagstiftningen. Detta ska utredas med syfte att göra det obligatoriskt för myndigheter som förfogar över information som polisen behöver att dela med sig av den.

Kameraövervakning. I det nya regleringsbrevet till polisen finns en fyrdubbling av polisens fasta bevakningskameror under de kommande två åren.

Precis som Evin Cetin underströk i sitt anförande fanns en del av det som Gunnar Strömmer nu presenterar redan i Carin Götblads utredning från 2010. Exempelvis föreslog hon kraftiga lättnader i sekretessen mellan myndigheter, vilket för oss åter till frågan varför så förhållandevis lite har gjorts sedan dess.

”Någon annans barn”

Journalisten och författaren Diamant Salihu levererade en förklaring, lika deprimerande som den är sannolik.

– När det skjuts en person idag tror vi hela tiden att det händer någon annanstans, det drabbar någon annans barn, det är någon annans trapphus, konstaterade han.

För att understryka hur ojämlikt våldet drabbar bad han publiken, åtminstone hundra personer, svara på en fråga: Har någon här de senaste åren vaknat till att det har skjutits utanför ert hem, att det har sprängts vid er port eller har ni hittat någon som skjutits ihjäl utanför er dörr?

Några få händer sträcktes upp i luften. Salihu tog hem sin poäng när han fortsatte:

– Om jag ställer samma fråga till en klass med tioåringar, i ett våldutsatt område, så kommer det vara fler som räcker upp handen än härinne.

Men om vi trots alla uppenbara varningssignaler blundat och somnat om tidigare – vad är det vi borde rikta blicken mot nu för att inte ännu en gång hamna på efterkälken?

Svenska gäng – ny exportvara

Journalisten Lasse Wierup har följt den organiserade brottsligheten under flera decennier. Och han ser två intressanta nya trender. Den ena är att den här brottsmiljön nu har blivit så pass mogen att trådar börjar dras mellan den kriminella sektorn och de vita börsbolagen.

Historien om hur Attendo köpte upp ett företag som bedrev välfärdsbrottslighet i stadsdelen Gottsunda i Uppsala är ett exempel av många. Attendos förvärvade dotterbolag satte i system att liera sig med brukare och ta betalt för hemtjänstbesök som aldrig ägde rum. Attendo förlorade så småningom hela sitt kontakt med Uppsala kommun – värt 90 miljoner kronor per år. Därtill kommer förluster av okänd storlek i form av tappat anseende.

En annan trend är att den svenska gängbrottsligheten går på export. Alltfler gängkriminella bosätter sig i länder som Spanien och Turkiet där de fortsätter att bedriva sin brottsliga verksamhet, många gånger riktad mot Sverige.

– Detta ställer förstås väldiga krav på svenska myndigheter som måste bli duktigare på – och lägga mer resurser på – att samarbeta med de här länderna, sa Lasse Wierup.

Ovetande experter

Slutsatsen från denna eftermiddag är att problemen är enorma och att det finns en hel del förbättringspotential hos svenska myndigheter. Men förde alla dessa kloka talare oss närmare svaret på den övergripande fråga som ständigt pockar på svar: Varför händer detta i Sverige och inte i andra länder med liknande förutsättningar? Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki har vid sidan av Leif GW Persson varit den som oftast kommenterat svenska brottsutvecklingen genom åren. På senare år har han också utsatts för hård kritik eftersom han länge uppfattades som någon som ville tona ned och relativisera Sveriges problem. Idag är han ödmjuk i sitt svar på frågan varför Sverige skiljer sig så enormt från grannländer som Norge och Danmark som har några få dödsskjutningar per år.

– Även en gammal professor måste ibland få säga: ’Jag vet inte’. Sverige har fått en utvecklad subkultur av våld som sedan spritts och smittat. Varför just vi i Sverige och inte någon annan – det vet jag inte. Och det vet ingen annan heller.