Klassikern: Tolstoj skriver om meningen med livet

Det är inte så konstigt att under corona-året har människor från hela världen mötts i virtuella bokklubbar under hashtaggen #TolstoyTogether för att diskutera världens bästa roman, ”Krig och Fred”, en bok som brukar beskrivas som lika storslagen som livet självt. Plötsligt rullar ett av historiens stora lerskred in – Napoleonkrigen – och drar med, krossar och lyfter bokens personer och samhällen. Lev Tolstoj levde 1828–1910 men hans texter och sättet han ställer sina frågor är distinkt moderna: Hur ska man leva? Hur ska man dö? Går det att bryta sig fri från samhällets konventioner och hyckleri?

Att han själv var krigsveteran märks.

Men man kan anta att de flesta av Kvartals läsare trots allt redan läst ”Krig och Fred”, så det är inte den jag tänker rekommendera här utan Tolstojs noveller och essäer, närmare bestämt Исповедь, ”Min bikt”, från 1879, den som på engelska heter ”A Confession”. Jag har själv läst den på norska under titeln ”Skriftemål” (Solum förlag, 2001). Senaste gången den gavs ut på svenska var 1927och  ingick då i samlingen ”Religiösa skrifter” från Albert Bonniers förlag.¹ Det är alltså hög tid för en ny svensk översättning.

Men så får han en likaså modern insikt: Vetenskapen har tagit livet av gud. Döden är oundviklig. Men varför lever jag då?

Essän handlar om urfrågan: Varför?

Premisserna är följande. Greve Tolstoj är en medelålders firad författare med förmögenhet och familj. Han skriver tidningsartiklar, han debatterar, han sprider upplysningen och vetenskapens glada budskap i den nya borgerliga offentligheten och han är överbevisad om att detta är nödvändigt för mänsklighetens bästa. ”Resonemanget hade varit mycket bra om vi hade varit eniga”, skriver Tolstoj självironiskt. ”Men eftersom det för varje tanke som blev uttalad av en av oss alltid kom en diametralt motsatt tanke från någon annan så borde vi ha börjat ana oråd. Men vi fick våra pengar och folk som tillhörde vårt parti röstade på oss – och därför hade vi rätt.”

Men så får han en likaså modern insikt: Vetenskapen har tagit livet av gud. Döden är oundviklig. Men varför lever jag då? Tolstoj tänker nu att han har gått vilse i den mänskliga kunskapens skog. Hans debatterande vänner och fiender påminner plötsligt mer om babblande dårar på mentalsjukhus. De kunde ju inte svara på livets enklaste frågor om vad som är gott och ont. När Tolstoj frågade ”varför” fick han utläggningar om stjärnornas kemiska sammansättning, solens rörelser, arterna och människans ursprung, atomer och partiklar och annat han inte frågat efter.

Han vände sig till de nya pessimistiska filosoferna som Schopenhauer, han sökte svar hos Kung Salomo, Sokrates och Buddha Shakyamuni men allt han fann var den mätta aristokratens trötta livsfientlighet. Vetenskapens svar är att du är en tillfällig sammansättning av partiklar. Det finns ingen mening. När du upphör kommer dina partiklar att upplösas liksom dina frågor. Vad är då poängen med din karriär, familj och allt annat tillfälligt som ändå bara ska försvinna och glömmas bort? I en sådan värld återstår bara självmordet som utväg.

Boken handlar på så sätt om hur Tolstoj förmår sig själv att tro, för att orka leva. Han skapar sig så att säga en egen officiell sanning – eftersom ”det väsentliga i var tro består i att det ger livet en mening som inte kan förstöras av döden.” Det var bara den oförnuftiga, irrationella, vetskapen som gjorde det möjligt för honom. ”Tron är livets kraft”, skriver Tolstoj. 

I ”Min bikt” blir Tolstoj en av de första som formulerar livets stora fråga på ett distinkt modernt sätt. Han gör det genom österländsk visdom och genom den bondska folktron och i ett kompromisslöst och uppriktigt eget tänkande. Han förkastar också den auktoritära organiserade tron genom kyrkan och förespråkar det individuella sökandet.

Även för en som inte är religiös, som undertecknad, är den direkta känslan i det Tolstoj skriver något som berör. Nej, man håller inte alltid med, men han är oförfalskat ärlig i varje rad, och han är högaktuell i vår nypuritanska, religiösa och allt mer pessimistiska tid.

Sekularismen som kom av sig

I ”Religionen tur och retur” (RJ:s Årsbok 2017/2018) skriver historikerna Arne Jarrick och Jenny Björkman att det länge har varit en allmän uppfattning bland forskare att vi de senaste århundradena har kunnat bevittna en gradvis sekulariseringsprocess. Religion är ”blott en barnslig leksak”, som redan Shakespeares samtida Christopher Marlowe lät en av sina karaktärer hävda. Den förändringen har knutits till en teori som går ut på att närvaron av sekulära värden slår ut traditionella världen i takt med att moderniseringen fortskrider. En del menade därför att det irreligiösa samhället är förestående. Sekulariseringen kommer enligt dessa att vinna eftersom vetenskapen kan ge bättre förklaringar än religionen. Exempelvis är upptäckten av istiden en bättre förklaring till den långsamt pågående landhöjningen än den kristna förklaringen att det är syndaflodens tillbakadragande som har orsakat en sänkning av vattennivån. 

Det Tolstoj gör i ”Min bikt” är att visa varför sekulära och ateister inte kommer att vinna den kampen, hur snusförnuftiga och rationella argument de än har på sin sida. Tolstoj landade i att ”de svar som ges av tron rymmer mänsklighetens djupaste visdom, och att jag inte hade rätt att förneka den på grund av förnuftet, och framför allt att bara dessa svar kan svara på livets frågor.”

Länge har vi i Sverige sett oss som det mest moderna landet, som resten av världen kommer att följa efter med sekularism och allt som ett naturligt steg i utvecklingen. Men kanske är det bara så att vi är en utvecklingens blindtarm?

Sekulariseringsteorin har nu kommit att ifrågasättas, också av de som själva tidigare spred den.

Sociologen Peter L. Berger, som företrädde sekulariseringsteorin på 1970- och 80-talet, bytte sedan åsikt till att mänskligheten kommer att förbli religiös inom överskådlig framtid. En värderingsundersökning från Gallup år 2012 fann att ungefär 85 procent av mänskligheten identifierade sig med någon form av religion (även om man alltid ska ta sådana undersökningar med lite salt). Av de vuxna amerikaner som inte identifierar sig med någon religion säger sig 68 procent trots allt ”tro på något”.

De irreligiösa återfinns idag främst i Östasien, Kina, Nordkorea och Japan, samt Västeuropa, där Sverige ibland framhålls som det mest sekulariserade landet av alla. Men även Kina har genomgått en religiös väckelsevåg under de senaste årtiondena – en utveckling som kommunistpartiet nu försöker motarbeta, bland annat genom att ”kinesifiera” (läs: kommunistpartifiera) religionerna och genomdriva den mest brutala antireligiösa kampanjen i modern tid mot de uiguriska muslimerna.

Länge har vi i Sverige sett oss som det mest moderna landet, som resten av världen kommer att följa efter med sekularism och allt som ett naturligt steg i utvecklingen. Men kanske är det bara så att vi är en utvecklingens blindtarm?

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow, han med behovstrappan, ansåg att en ”peak experience” ingick i de mänskliga behoven. Detta är ögonblick av intensiv klarsyn, en andlig upplevelse där man är i harmoni med världen.² När övriga behov, trygghet, mat, bekräftelse och så vidare, är tillfredsställda kan människan självförverkliga sig och nå sin fulla potential som människa, menade Maslow. 

Tolstojs sexualfientliga kroppshat har likhet med radikal feminism

Med sin kritik av det som idag på kultursidorna kallas ”den manliga blicken” var Tolstoj också en föregångare till tankar som sedan blivit vanliga inom radikal feminism och som även dök upp i Metoo-rörelsen. Tolstoj visar hur detta tankegods har sina rötter i en kristen tradition av sexualfientligt kroppshat. Det budskapet blir också tydligt i läsning av noveller som Kreutzersonaten – om en man som formas av ett samhälle som ser sex som ett nöje och behov att tillfredsställa och därför, efter att ha haft flera sexuella relationer för sin njutnings skull, ”förlorade förmågan till en ren, oskyldig och broderlig relation till kvinnan”. Han blev en svartsjuk äkta man som mördar sin fru.

När Tolstoj är som mest svartsynt är män djur och sex en form av övergrepp och maktutövning. De självkritiska grubblerierna kring sex och synd mynnade ut i åsikten att människan borde leva i celibat. Lev Tolstoj ville skapa en lösning för hela mänsklighetens problem, men han var orealistisk och för de flesta obegriplig i sina idéer om ett moraliskt leverne mellan könen. Även där var han väl en föregångare för vår tid.

82 år gammal, den 28 oktober 1910 övergav han sin hårt prövade fru sedan 48 år och gav sig ut mitt i natten för att försöka bli en kristen vandrande asket. Det slutade med ett internationellt mediespektakel, där Tolstoj insjuknade i lunginflammation och dog på en tågstation. Då var han redan världsberömd som en rysk guru för en ny tid, kristen, anarkist, pacifist, vegetarian, aktivist mot dödsstraffet och en filantrop som använde sin förmögenhet till att bygga skolor och ge till de fattiga. Det är inte förvånande att Tolstoj var en inspirationskälla för flera av vår moderna världs förgrundsfigurer, som Gandhi, Martin Luther King och Tagore.

Han var en prototyp för den självupptagne men altruistiskt godhetssträvande självförverkligande moderna människan.