Vi vet att kriminella klaner berikar sig på välfärdsbedrägerier, narkotikahandel, utpressning, våld, penningtvätt och andra brott, liksom att de försöker och på vissa ställen i hög grad har lyckats med att upprätta ett parallellsamhälle där få vågar tala med polisen och där klanens ”lagar” gäller. ”Kriminella klaner” betyder självklart inte att alla medlemmar ägnar sig åt brott, däremot att kriminalitet organiseras inom ramen för en viss klan. Detta har pågått länge. Redan för 14 år sedan kontaktade Göteborgspolisen överhuvudet för klanen Ali Khan för att förmå honom att mildra våldet i en klankonflikt. ”I de här områdena”, sade en polis som arbetade med ärendet, ”har inte polisen ett våldsmonopol” (Expressen 25/9 2017). Låt oss stanna ett ögonblick och betänka hur spektakulärt ett sådant uttalande är.
Egentligen har kunskapen om klanproblemen inte saknats. Rättshistorikern Mark Weiners bok The Rule of the Clan (på svenska Klanvälde, 2015) visar hur klansystemet skapar trygghet där staten inte har lyckats – och samtidigt hur oförenligt det är med rättsstaten och individuella rättigheter. Vad gäller klaners ställning som brottssyndikat har den tyska federala kriminalpolisen Bundeskriminalamt i sina årliga rapporter utförligt diskuterat hur klaner – främst med arabisk eller kurdisk bakgrund, men även från västra Balkan och Turkiet – har blivit stora spelare i den organiserade brottsligheten. Islamologen och statsvetaren Ralph Ghadban har varnat för fenomenet i många år, exempelvis i boken Arabische Clans (2018). Ghadban lever för övrigt under dödshot och med konstant polisbevakning.
Men det är inte bara de kriminella själva som har varit fientliga mot dem som har varnat för klanproblemen. Per Brinkemo, som 2014 gav ut en bok om somalier i Sverige och de problem som uppstår i mötet mellan klansamhället och staten, betecknades (Aftonbladet 12/6 2014) som en producent av ”kulturrasistisk kunskap”. När Per Brinkemo och Johan Lundberg gav ut den välbehövliga antologin Klanen (2018) kom liknande reaktioner – så till den grad att Åsa Linderborg i Aftonbladet var tvungen att underkänna sin egen recensent och påpeka hur viktigt problemet är (15/11 2018).
Pandemin, Transportstyrelseskandalen och andra affärer har gjort tydligt att svenska myndigheter är illa samordnade.
Det är tydligt att Sverige – staten, politiker, statstjänstemän, medborgare, alla – står inför en utmaning. Regering och riksdag har försiktigt uttryckt haft olika föreställningar om vad man bör göra åt problemen. Pandemin, Transportstyrelseskandalen och andra affärer har gjort tydligt att svenska myndigheter är illa samordnade. Klanbrottsligheten måste emellertid motverkas genom myndighetssamverkan, där polis, inklusive gränspolis, skattemyndighet, tull, försäkringskassa och tillsynsmyndigheter samordnar insatser mot misstänkta personer. I Tyskland, som liksom Sverige har stora problem med klanbrottslighet men som mycket tidigare har handlat i enlighet med den insikten, är sådan samverkan nu en standardprocedur.
Men det finns några ytterligare saker som rättsvårdande myndigheter och vi alla bör vara vaksamma på. Och det handlar om problemet med kriminella som infiltrerar stat och samhälle.
Kommunerna extra utsatta
För det första bör vi förstå att Sverige troligen är extra känsligt för statsinfiltration på grund av vårt i grundlagen fastställda kommunala självbestämmande. Vi vet sedan tidigare att företrädare för klaner har organiserat storskaliga försök att ta över kommuner genom att ta över lokala partiavdelningar. Federico Moreno visade i Expressen (30/6 2016) hur detta gick till i Botkyrka, och hur moderaterna till slut fick utesluta en person som hade tagit över kommunens partiavdelning. Makten hade flyttats till denna persons klan och till den syrisk-ortodoxa kyrka i vars styrelse han var medlem.
Makten över en kommun kan därför ge tillgång till oerhört lukrativa verksamheter.
Kommunen har i Sverige en mycket stark ställning. Den är ansvarig för skolan, för utskänkningstillstånd, för bygglov, i vissa fall för psykvård, och den ger en stor mängd uppdrag åt olika leverantörer och entreprenörer. Makten över en kommun kan därför ge tillgång till oerhört lukrativa verksamheter. Och möjligheten för olika grupper att ta över kommuner i etniska eller andra allianser gör att vi bör vara försiktiga med att ge kommunerna nya befogenheter. Några debattörer har hävdat att kommuner bör få organisera egna polisstyrkor, med argumentet att man på den lokala nivån skulle tvingas ta ansvar för kommuninvånarnas säkerhet om man faktiskt hade ansvaret för det. Detta skulle ha fördelen att ”våldsmonopolet inte läggs ut på entreprenad utan kan stanna inom polisväsendet” (Torbjörn Tegnhammar & Torsten Elofsson, Svensk Tidskrift 31/5 2019). Det är lätt att sympatisera med denna idé, i synnerhet som privatiseringen av ordningsväsendet genom det allt större beroendet av privata säkerhetsföretag är ett mycket dåligt tecken.
Men när vi betänker att klaner försöker infiltrera just kommunerna bör vi vara försiktiga med att ge dessa egna polisstyrkor. Och polis, rättsväsen, politiker, tjänstemän och medborgare måste förstå vikten av att vara vaksamma mot klanernas makt.
Myndigheterna nästa?
För det andra finns risken för infiltration av staten på högre nivåer. Vid ett ännu litet antal tillfällen har företrädare för välorganiserade klaner låtit sig väljas in i riksdagen, och riksdagspartierna har låtit det hända, och i ett fall till slut fått utesluta personen i fråga – en person som figurerade (men senare inte åtalades) i en utredning av ett exceptionellt brutalt mordförsök på en fullständigt utomstående person.
Bakom önskan att bli riksdagsledamot kan det finnas en tanke om att det kan ge tillgång till ekonomiska resurser för en själv och de egna. Detta gäller i många länder, men är en missbedömning angående Sverige. Efter en mandatperiod bör man ha insett att riksdagen inte erbjuder stora möjligheter att berika sig. Det finns helt enkelt mer att hämta på kommunnivå än i riksdagen.
Däremot kan staten infiltreras på andra sätt. Myndigheter som Skatteverket, Tullverket och andra organisationer bör i sin rekrytering och i sin hantering av beslut och sekretess inom myndigheten reflektera över möjligheten att personer har andra lojaliteter än den mot den svenska statsapparaten. Att kunna placera en lojal och kanske juristutbildad släkting på en sådan myndighet vore en avsevärd tillgång för en kriminell organisation. Samtidigt är detta ett verkligt dilemma för staten. Vi vet att professioner – läkare, jurister, militärer, forskare, lärare – ofta motverkar klaners inflytande, och att samhällen som är dysfunktionella på grund av släktnätverkens makt kan bli mindre sårbara när de utvecklar professioner med ett eget etos, egna normer, egen kunskap och bestämmanderätt över vilka som får inträda i professionen. Professionerna har egen makt och är därför ovilliga att låta sina medlemmar verka för släktingars eller andras intressen.
Samtidigt måste vi kunna erbjuda en väg ut ur klanens repressiva krav på lojalitet.
Dilemmat är emellertid att myndigheter har skäl att vara försiktiga med att rekrytera personer med släktband till kriminella klaner, och att säkerhetskontroller därför lär identifiera dem som potentiella problem. Samtidigt måste vi kunna erbjuda en väg ut ur klanens repressiva krav på lojalitet. Klanens inre sammanhållning ska inte stärkas genom bilden av att det inte finns någon annan, hederlig väg. Den här svårigheten kräver en genomtänkt strategi från myndigheternas och politikens sida.
Dessa problem gäller inte bara staten i snäv mening. Stiftelser och föreningar (inte minst bostadsrättsföreningar) med resurser bör vidta åtgärder för att inte organiserade intressen ska kunna inträda som medlemmar en masse, kuppa bort tidigare styrelser och tillskansa sig stiftelsernas tillgångar.
Sverige är ett land med hög tillit mellan medborgarna. Detta är en tillgång. Kanske är det också snart historia. Men vi har ett samhälle som är byggt utan misstankar om att organiserade grupper, som klaner, ska följa helt andra, och egna, spelregler.
Brottsligheten har blivit en existentiell fråga för Sverige. Det finns dels problemet med kriminella gäng som är löst sammansatta och vilkas sammanhållning varierar, dels klanerna. De förra har inte förmåga att infiltrera staten. Det har däremot troligen vissa av de senare. Vad en ”klan” är kan diskuteras, alltså i hur hög grad nätverket måste vara organiserat utifrån släktlinjer. Även i forskningen finns olika språkbruk och krav på hur mycket släkt som måste finnas i en kriminell klan för att den ska kallas en klan. Man brukar säga att de besvärliga ryska republikerna i norra Kaukasus behärskas av klaner, men dessa klaner är i viss mån allianser mellan personer som inte är nära besläktade, ibland till och med personer med olika etnisk bakgrund.
Det finns emellertid ett enkelt skäl till att gängen och de kriminella klanerna har tillåtits ta över: staten har varit svag.