Kinas röda matta till framtidens Afrika

Den afrikanska kontinenten  har en gigantisk, billig och ung (medianåldern är knappt 20 år) arbetskraft. För kinesiska investerare är det en välbekant mix. Samma faktorer skapade Kinas ekonomiska mirakel när landet släppte in utländska direktinvesteringar. Afrika kan i kinesiska visioner fylla funktionen av att vara marknad och produktionsplats för kinesiska varor, och leverantör av livsmedel åt folket och naturresurser för framtidens industrier. Kina har ett bra utgångsläge. Landet är redan Afrikas största handelspartner, långivare och en (bokstavligen) brobyggare. 

Nå, långa prognoser är osäkra och Afrika är inte Kina. Det är 54, ofta svaga, stater. Men även om klimatförändringar och uselt styre kan sabotera utvecklingen så kommer den afrikanska marknaden att växa i betydelse.  

Kinas framgångar i Afrika kommer inte bara av ekonomiska muskler utan också genom ett outtröttligt diplomatiskt fotarbete. Landets ledare Xi Jinping har lanserat Sidenvägsinitiativet (BRI) och varit där nio gånger totalt på olika turnéer och för de regelbundna stora Kina-Afrika-toppmötena. Det spelar ingen roll om det är dammiga Tchad eller den mest avancerade ekonomin Sydafrika – Xi har gått på deras röda mattor med pompa och prestige för de lokala ledarna. Mellan 2007 och 2017 gjorde Kinas toppledare totalt 79 besök till 43 olika afrikanska länder. Före pandemin  brukade Kinas utrikesminister göra en Afrikaresa i början av varje arbetsår. Det går uppenbarligen hem; Rwandas ledare Paul Kagame har prisat Kina för att Peking behandlar Afrika ”som en jämlike”. 

Inte ett svenskt statsbesök till Afrika på över tio år

Ingen amerikansk president har gjort något liknande. Kungen har inte gjort ett enda statsbesök till Afrika sedan 2011. Sedan Stefan Löfven tillträdde har en svensk statsminister bara varit i Afrika fem gånger och då som en i mängden av snarlika europeiska ledare på internationella möten. Senaste gången var vid EU:s och Arabförbundets sammankomst i Sharm el-Sheikh år 2019, meddelar UD:s pressavdelning.  

Reträtten från det internationella sker samtidigt som Kina och andra länder ökar sitt bistånd och globala inflytande.

Förutom målet att stoppa fler migranter verkar Afrika ligga långt ner på agendan för den nya regeringskoalitionen. Ordet Afrika nämns inte i Tidöavtalet eller i regeringsförklaringen, även om det står mellan raderna i formuleringen av hur biståndspolitiken ska användas för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till frivillig återvandring. Det sker nu ett epokskifte från humanitär stormakt till Sveriges egenintresse, där utrikespolitiken i första hand ska ha fokus på närområdet och Europa. Den nya regeringen tänker skära ner på biståndet och rikta fokus mot det krigsdrabbade Ukraina.

Den ideologiska vinden blåser mot ett mer inåtvänt Sverige, vilket måhända inte är konstigt med tanke på landets problem. Men reträtten från det internationella engagemanget sker samtidigt som Kina ökar sitt bistånd och globala inflytande. I sitt tal till partikongressen på söndagen sade Xi Jinping att Kina är redo att satsa mer på globala utvecklingssamarbeten. Sverige är fortfarande beroende av omvärlden, och det går i dagens värld inte att separera handel och frågan om geopolitiskt inflytande.

Från och med 1 november lägger Sverige ner ambassaden i Angola, i stället öppnar man i Dublin. Runt om i världen har trenden annars gått mot att regeringar stärker sina förbindelser med Afrika snarare än Irland, eftersom sistnämnda sällan omnämns som en framtida jättemarknad. Mellan 2010–2016 öppnade mer än 320 ambassader i Afrika i en diplomatisk rusch som saknar motstycke. Bara Turkiet öppnade 26 stycken. 

Andreas Giallourakis, handelssekreterare på Business Sweden säger på telefon från Kenyas huvudstad Nairobi att eftersom endast en mindre del av det svenska biståndet går till inköp av varor så har en potentiell minskning liten direkt påverkan på svensk export. Han säger att intresset för Afrika är stort från svenska företag och myndigheter, men att man kommer från en låg kunskapsbas. ”Trenden är ökande, potentialen är stor, men storleken på handeln är liten”, sammanfattar han.

Kinesiska vägar till skuldberg

Under 2000-talets första två årtionden växte Kina fram som en megakraft för att bygga om Afrika. Kinesiska statliga banker gav lån för vägar, dammar, hamnar och fotbollsarenor. En del avtal, som i det mineralrika Kongo, kopplade återbetalningen till naturresurser. Kina kontrollerar nu cirka 70 procent av koboltproduktion i Kongo, som behövs för produktion av datorer och elfordon. 

Men nu när konjunkturen vänder riskerar många länder att hamna i skuldfällor.

De flesta av de länder som är djupt skuldsatta till Kina ligger i Afrika och är partner i BRI, som är ett globalt projekt för kinesiska investeringar. Det strategiskt belägna Djibouti, där Kina byggt en militärbas, och oljelandet Angola har skulder till Kina som överstiger 40 procent av bruttonantionalinkomst (BNI), enligt tankesmedjan Clingendael China Centres nyhetsbrev Silk road headlines. Kinalånen har typiskt sett kortare frister och högre räntor än vad internationella långivare erbjuder, något som kan bli riktigt jobbigt nu när världskonjunkturen ser ut att dyka. Lån för tiotals miljarder dollar har blivit dåliga och många stora projekt har stoppats, rapporterade Wall Street Journal i september. I Sri Lanka fick presidenten fly landet från uppretade folkmassor. Även om Kina anklagas för att vilja skapa skuldkolonier verkar Peking inte heller gilla de dåliga affärerna. Kommunistpartiet håller nu på att banta ner Sidenvägsinitiativet till en mer slimmad historia.

För att möta landets växande behov av mat erbjuder Xi nu eftergifter av skulder och investeringar i jordbruk till länder i Afrika. Kina har utarmade jordar, föroreningar och ökande vattenbrist har gjort att landets jordbruksmark minskar. Landets matimport har tiodubblats på 15 år. 

En skitlast med pengar

Kina får ofta och rättmätig kritik för att stötta korrupta diktatorer, dålig behandling av arbetskraft och miljöförstöring. Allt från skövling av urskog till tjuvjakt på elefanter kan spåras till Kina. Kina är nu den största vapenförsäljaren efter Ryssland till Afrika söder om Sahara. Landet använder hot om indraget bistånd och finansiering för att tysta debatt i FN mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna (en diskussion som sällan förs i Sverige är vad F-N har Sverige fått för biståndet, inte mycket stöd för våra kärnvärderingar i alla fall …).

Xi Jinpings partistat kommer även i fortsättningen att  styra investeringar mot projekt i Afrika som gynnar partiets kärnintressen, bygga militärbaser, exportera övervakningsteknologi och allmänt motarbeta demokratin och mänskliga rättigheter i världen. 

År 2019 avslöjade tidningen Wall Street Journal att kinesiska Huaweis personal hjälpte myndigheter i Zambia att spåra och gripa medlemmar ur den politiska oppositionen.

Men Kina har samtidigt genom sitt engagemang och stora investeringar skapat broar för otaliga kinesiska entreprenörer som etablerat sig på den afrikanska marknaden. Transsion – ett kinesiskt företag – har nästan hälften av mobilmarknaden i Afrika söder om Sahara. Till skillnad från Apple och Samsung är de kinesiska produkterna designade direkt för afrikaner, med exempelvis kameror som är anpassade för mörk hud.

Konsultfirman McKinsey räknar med att 10 000 kinesiska firmor är aktiva i Afrika. Nästan en tredjedel av de undersökta bolagen uppvisade en vinstmarginal på över 20 procent och 90 procent av dem var privata bolag. Cobus van Staden, vid det Sydafrikanska institutet för internationella affärer säger till tidskriften The Economist att firmor som Transsion har förändrat diskussionen om den afrikanska marknaden, genom att visa att man kan tjäna ”a shitload of money”. 

Men tidskriften pekar också på en opinionsundersökning av Afrobarometer, som visar att även om 63 procent av de svarande ser positivt på Kinas påverkan på deras länder föredrar de USA som sin framtida modell. Hellre demokrati och frihet än Kommunistpartiet, med andra ord.

Det är en möjlighet för Väst.  

Västvärlden har sent omsider börjat vakna upp inför vad som händer. År 2021 drog Biden-administrationen igång Build back better world initative, som marknadsförs som ett värderingsstyrt och transparent sätt att bemöta Kina. EU har lanserat något kallat Global Gateway, men bägge har långt att gå innan de kan börja mäta sig med BRI. Den vägen kräver hårt fotarbete över Afrikas röda mattor.