Kinas femårsplan utmanar kapitalismen

I Europa såg Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher sin chans att få gehör för sådana avregleringar och reformer som redan gjorts i Storbritannien för att begränsa statens makt. Hon var drivande när EU-länderna antog Europeiska enhetsakten som lade grunden för EU:s inre marknad med fri rörlighet för varor och med regler för att begränsa statligt inflytande över näringslivet.

Det marknadsekonomiska evangeliet spred sig vidare. Reformer började genomföras på bred front i världen, från Latinamerika till Asien.¹

Men efter tre decennier, där tron på avregleringar och individer har varit större än tron på styrning och kollektivet, menar många bedömare att vindarna håller på att vända.

De ser problem med ökade ekonomiska klyftor och miljö/klimatproblem som de menar måste lösas politiskt.² Och akuta situationer, som en pandemi, kräver en närvarande och stark stat för att hindra smittspridning och avvärja massarbetslöshet.

Alla ville inte med på västvärldståget

När Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade ett par år senare trodde många ekonomer och statsvetare att den västerländska modellen med marknadsekonomi och demokrati nästan av nödvändighet skulle bli en förebild för hela världen. Och det såg kanske till en början ut att så var fallet.

Men efter den globala finanskrisen 2008–2009 blev tecknen allt tydligare på att vissa länder, som Ryssland, flera oljeproducerande länder i Mellanöstern och Kina, ville gå sin egen väg. Dessa är länder med svag eller obefintlig demokrati, där staten både är en stor ekonomisk aktör och den som sätter upp ekonomins spelregler. Där stora statsdominerade företag handlar med omvärlden och statskontrollererade pensionsfonder investerar globalt och använder marknaden för politisk vinning.³

Ryssland är inte längre på topp tio

Oron för att de ”statskapitalistiska” länderna skulle utmana den rådande ekonomiska ordningen har dock visat sig varit obefogad (med Kina som ett viktigt undantag – mer om det senare). I stället ser man att åtgärder vidtas i dessa länder för att minska olje- och gasberoendet för att förbereda dem för en framtid när stora intäkter från olja, gas och andra råvaror inte längre är självklara.⁴

Av de 10 största ekonomierna i världen 2018 var sju traditionella marknadsekonomier.

Sedan den globala finanskrisen har de oljeproducerande länderna fått se sitt ekonomiska inflytande minska i världen. Som man kan se i tabellen nedan fanns inget av de stora oljeexporterande länderna, förutom Ryssland, med bland de tio största ekonomierna i världen 2008. Tio år senare finns inte heller Ryssland med bland världens tio största ekonomier.

Av de 10 största ekonomierna i världen 2018 var sju traditionella marknadsekonomier med USA, Japan och Tyskland i spetsen bland dessa. Folkrika Indien och Brasilien var också med på listan. Alla stora västländer, förutom USA, har dock minskat i betydelse för världsekonomin under tioårsperioden.

Den stora förändringen står Kina för. Landet är nu världens näst största ekonomi efter USA. På bara tio år har vikten i världsekonomin mer än fördubblats. Från 7,2 procent till 16,3 av världens samlande BNP. Fortsätter utvecklingen, vilket i stort sett alla ekonomiska prognoser visar, kommer Kina inom kort bli världens största ekonomi. I vissa rankningar, där man inte utgår från marknadspriser utan tar hänsyn till faktisk prisnivå i olika länder, är Kina redan den största ekonomin i världen.⁵

Kommunistpartiet gör segervarv under corona

Under coronapandemin har Kina flyttat fram positionerna. Landet har med snabb och lyckosam smittbekämpning, med få smittade och låga dödstal, stärkts i krisen och är den stora ekonomi som återhämtat sig snabbast från pandemins första fas.

Kina har nu en växande ekonomi, samtidigt som alla andra stora ekonomier förväntas krympa under 2020.

Kina laborerar nu med en ny typ av statskapitalism där man friskt blandar marknadsekonomi och planekonomi och dessutom tar hjälp av ny teknik.

Men det stannar inte där. Kina laborerar nu med en ny typ av statskapitalism där man friskt blandar marknadsekonomi och planekonomi och dessutom tar hjälp av ny teknik.

Ny femårsplan stärker statlig kontroll över ekonomin

Kommunistpartiets nya femårsplan , den fjortonde i ordningen, innebär en politik för att öka den statliga kontrollen av ekonomin i landet genom bland annat mer riktad långivning till företag. Staten vill också effektivisera näringslivet genom regelförenklingar som ska minska den administrativa regelbördan.

Gränsen mellan privata och statliga företag ska göras mindre tydlig. Även privata företag ska tjäna den kinesiska statens intressen fullt ut.

Samtidigt blir acceptansen för oliktänkande allt mindre när president Xi Jinping stärker sitt grepp, och kontrollen över befolkningen ökar när ny teknik tas i bruk. Exempelvis har elektronisk övervakning av den uiguriska folkgruppen uppmärksammats och kritiserats internationellt under senare tid.⁶ Den 14:e femårsplanen gäller för åren 2021-2025, men mycket i politiken är redan etablerat.

Samtidigt som Kina blir rikare och mer tekniskt sofistikerat kommer landet allt längre bort från den västerländska modellen.

Målet är att göra Kina mer robust och självförsörjande och mindre beroende av en stökig omvärld. Självförtroendet som kineserna utstrålar är mycket gott. Det kinesiska kommunistpartiet ser framför sig hur den kinesiska ekonomin blir alltmer innovationsdriven och att landet inom några år blir en höginkomstekonomi med en årlig snittinkomst på över 12 700 amerikanska dollar per person.⁷

Samtidigt som Kina blir rikare och mer tekniskt sofistikerat kommer landet allt längre bort från den västerländska modellen. Det var något som blev extra tydligt när Kina på ett bryskt sätt slog ner oroligheter i den internationella finansmetropolen Hongkong förra hösten.

Ökad rädsla för Kina i Väst

Västvärlden, framförallt USA, försöker nu på olika sätt stoppa kinesiska företags framfart. Tidigt i våras kunde man läsa att den amerikanska justitieministern William Barr tyckte det kunde vara en god idé för ett amerikanskt konsortium att förvärva hela eller delar av telekombolagen Ericsson och Nokia för att förvissa sig om att USA skulle ha tillgång till 5G-teknik.⁸

Arbetet med att hindra kinesiska företag har intensifierats när det visar sig att även privata kinesiska företag är att betrakta som statskontrollerade. Exempelvis försöker nu den amerikanska staten begränsa det kinesiska telekombolaget Huaweis verksamhet i landet. Och man försöker hitta en ny ägare till den populära appen TikTok. Den amerikanska staten är orolig över att information som kinesiska företag får om amerikanska medborgare kan nås av den kinesiska staten.

Samtidigt har handelskriget mellan USA och Kina, som president Donald Trump marknadsfört hårt, eskalerat. Ett krig som Kina så här långt ser ut att vinna om man nu över huvud taget kan prata om vinnare när man diskuterar handelsrelationer mellan länder. Själva poängen med handel är ju att båda parter tjänar på det enligt teorin om komparativa fördelar.⁹

I Europa är tonläget mer dämpat. Öppna, exportberoende ekonomier har väldigt lite att tjäna på omfattande handelsregleringar och är upptagna av att behålla goda exportmöjligheter när världen normaliseras igen. Ironiskt nog är det kanske brittiske premiärministern Boris Johnson som varit mest högljudd i Europa. Han vill skrinlägga de planer på ett allt tätare samarbete med Kina som den tidigare konservativa regeringen hade (en regering Johnson själv var utrikesminister i). Dessutom vill han att Storbritannien ska kunna ge stöd till egna företag när landet inte längre är med i EU för att kunna hitta ”framtidens vinnare” i näringslivet. Precis det som Margaret Thatcher en gång ville komma bort från genom Europeiska enhetsakten i EU.¹⁰

Vive la Evolution!

Redan före coronapandemin fanns tecken på att det marknadsfokuserade tänkandet som präglat västvärlden de tre senaste decennierna var på väg att omprövas. Men om man tittar på de räddningspaket som EU-länderna lagt under coronapandemin finns inte mycket till radikala inslag i dem i form av statlig reglering eller fördelningspolitik. Det handlar mest om en slags överbryggningspolitik. Att se till att den ekonomiska aktiviteten hålls uppe och att konsumenter och företag håller ut i en stökig pandemi som ingen vet slutet på.

Ett problem som uppdagats och som adresseras är bristen på skyddsutrustning för krissituationer. Sverige har precis fått i uppdrag av EU att bygga en del av de beredskapslager för sjukvårdsmateriel och medicinsk skyddsutrustning som ska kunna användas vid framtida kriser.¹¹Det görs även satsningar inom vissa områden för att exempelvis underlätta klimatomställningen och satsningar på ny teknik.

Joe Biden, är inte någon radikal alls i ekonomiskt hänseende.

Att de radikala inslagen är få exemplifieras av att till och med i ett så traditionellt regleringsivrande land som Frankrike finns väldigt lite inslag av statliga ingrepp på dagordningen. I stället fortsätter president Emmanuel Macron med de avregleringar av den franska ekonomin som han gick till val på. I det krispaket som sjösättes i september återuppstår dock ett gammalt planeringsråd, Commissariat du Plan, som legat i träda i många år, för att stödja den franska ekonomins återhämtning.¹²

Även på andra sidan Atlanten, i USA, är det ganska dämpade tongångar om man bortser från Donald Trumps utfall på twitter. Den presidentkandidat som Demokraterna till slut ställt sig bakom, Joe Biden, är inte någon radikal alls i ekonomiskt hänseende.¹³ Tvärtom är han en pragmatiker som avfärdar flera av de, i amerikansk kontext, radikala idéer som har diskuterats under primärvalskampanjen, som förmögenhetsskatter, omfattande reglering av techbolag, och så vidare.

Västs stora utmaning är relationen till Kina

Den stora utmaningen för västvärlden under överskådlig tid är hur man ska förhålla sig till Kina. Förut har man lättare kunnat avfärda den kinesiska modellen när man sagt att den inte är långsiktigt hållbar. Varningsropen om att Kina snart nått vägs ände har pågått så länge jag kan minnas, och det är någon gång sedan i mitten på 1990-talet. Men det blir allt svårare att använda det argumentet när landet hela tiden fortsätter att leverera ekonomiskt.

Det som håller honom vaken om natten är inte rysk intervention eller islamistisk terrorism utan hur västvärlden ska förhålla sig till ett allt mäktigare Kina.

Storbritanniens ”högsta spion”, den avgående chefen för MI6, uttalade nyligen i en lunchintervju med Financial Times, när han skulle sammanfatta sina sex år som högsta chef, att det som håller honom vaken om natten inte är tanken på rysk intervention eller islamistisk terrorism utan hur Västvärlden ska förhålla sig till ett allt mäktigare Kina. Ett Kina som går sin egen väg med sin egen modell. Hur västvärlden ska behandla Kina utan att skapa ett nytt kallt krig. Han menar att väst måste hitta en väg där man å ena sidan kan fortsätta göra affärer med Kina och å andra sidan säkerställer att kritisk infrastruktur inte är överdrivet beroende av Kina och att man kan kritisera Kina för cyberattacker och flagranta övergrepp mot det som vi uppfattar som regelvidrigt.¹⁴