När fan blir gammal så vill han höja skatterna för de rika. Vid 91 års ålder har den amerikanska före detta centralbankschefen Paul Volcker publicerat ett hårt bokslut över finansvärlden, statsfientliga miljardärer och USA:s toppuniversitet.

Säg ordet riksbankschef och tankarna går till  en äldre tjänsteman som försöker få upp inflationen till två procent (och misslyckas med det). Att det är så, och att inflationen inte är en otämjbar best som gör dina besparingar värdelösa, kan vi till stor del tacka Paul Volcker för. När hans memoarer ”Keeping at it” kom ut i slutet av 2018 skrev tidningen Financial Times ekonomiska chefskommentator Martin Wolf att Paul Volcker är ”den största mannen han har känt ”. Då syftade han inte bara på att Volcker i sin glans dagar var över två meter lång i strumplästen. I USA betraktas Volcker alltmer som en representant för en utdöende sort av lite kärva men okorrumperade tjänstemän som arbetar för samhällets bästa.

I slutet av 1970-talet, som nytillträdd chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve, lyckades Volcker att med en rad tuffa styrräntehöjningar få ner inflationen från nästan 15 procent 1980 till under 3 procent 1983. Men priset var högt.

Volckers räntehöjningar ledde till att arbetslösheten steg till över 10 procent under krisåren 1980–82. Men de lade också grunden till en gyllene era i amerikansk ekonomi som varar in i våra dagar. En period med låg inflation, god sysselsättning och hygglig ekonomisk tillväxt, där börsrekord slagits flera gånger.

Volckers brutala metoder för att bekämpa inflation bildade skola och blev kopierad av riksbankschefer runt om i världen. Också i Sverige, även om det här skulle dröja till början av 1990-talet innan en stabilitetsinriktad ekonomisk politik fick fotfäste. I samband med finanskrisen 1992 övergav Sverige den fasta växelkurspolitiken och införde rörlig växelkurs och inflationsmål.

Stabilitet och god styrning

Men en annan effekt av den ekonomiska politiken är vidgade ekonomiska klyftor i USA och ökad skuldsättning. Det är också något Volcker vid flera tillfällen poängterat. Hans recept för att åtgärda detta är att höja skatterna för de rika och tuffa finanslagar för att tvinga bankerna att minska sitt risktagande. Det är hög tid att även en svensk läsekrets får upp ögonen för mannen som la grunden till den stabilitet som vi idag närmast kommit att betraktar som ett penningpolitiskt naturtillstånd. Volckers memoarer ”Keeping at it” som publicerades i slutet av 2018 är en bra introduktion till en av de mest inflytelserika beslutsfattarna de senaste 40 åren.

Bristen på gott ledarskap hotar demokratin.

Det är framförallt tre saker Volcker vill att läsaren av hans bok ska få med sig: att det är viktigt med stabila priser, sunda offentliga finanser och god styrning av offentliga verksamheter. Det gör att länder kan blomstra både ekonomiskt och demokratiskt.

Det kanske låter självklart men Volcker pekar på att det i praktiken är andra värderingar som tagit över, och att bristen på gott ledarskap hotar demokratin.

Ett depressionens barn

Paul Volckers far- och morföräldrar var tysk-judiska invandrare. Han föddes under den stora ekonomiska depressionen 1929 i Teaneck, en småstad i New Jersey på USA:s östkust där hans far var borgmästare. Sparsamhet och effektivitet var hans ledstjärnor. Han startade med en årslön på 8000 dollar, men sänkte den med 2000 dollar under depressionen och det dröjde många år innan han gick tillbaka till sin ursprungliga lön.

Under pappans ledning gick staden från underskott och konkursens rand till överskott. Insatserna applåderades inte bara i den egna delstaten utan även nationellt. De fick till och med internationell uppmärksamhet.

Flera andra städer försökte kopiera Volcker seniors metoder.

Fadern verkar ha gjort ett stort intryck på Volckers personlighet, och han verkar ha bestämt sig själv ganska tidigt för att bli en människa som tjänar samhället, vilket är vad det amerikanska ordet för statstjänsteman betyder: civil servant.

Han läste ekonomi och politik på ledande universitet i USA, som Princeton och Harvard och på London School of Economics i Storbritannien.

Efter sejourer på internationella organisationer som Internationella Valutafonden och en utflykt i det privata näringslivet blev han centralbankschef 1979 och stannade på den posten till 1987.

Hånad av Alan Greenspan

Volcker har efter det inte åtagit sig lukrativa uppdrag i den privata sektorn i någon större omfattning. Han har därför inte byggt upp någon större förmögenhet. Hans efterträdare som centralbankschef, Alan Greenspan, närmast hånade Volcker för det i sina memoarer ”The Age of Turbulence”. Greenspan, vars bubbelekonomi har fått skulden för finanskrisen, har i likhet med många andra gamla amerikanska topptjänstemän och politiker byggt upp en ansenlig förmögenhet på konsultuppdrag. Men när krisen slog till 2008 var det den över 80-årige Paul Volcker som den nyvalde president Barack Obama ringde. Volcker tackade då nej till att bli finansminister, han tyckte han var för gammal. Men han tackade ja till att leda en kommitté, Economic Recovery Advisory Board, som fick i uppdrag att ta fram förslag för att få ordning på den amerikanska ekonomin efter finanskrisen. Flera av kommitténs rekommendationer har blivit lag. Bland annat ”Volcker-regeln” som begränsar bankers möjlighet att göra spekulativa investeringar med kundernas pengar. President Trump har dock på olika sätt försökt att ta bort eller i varje fall mildra den regeln, vilket riskerar att öppna dörren för nya kriser.

Den enda riktigt användbara uppfinningen att tala om inom finanssektorn de senaste decennierna har varit bankomaten.

Just spekulativa investeringar menar Volcker var en av de viktigaste orsakerna bakom finanskrisen 2007–2008. Han är inte speciellt imponerad av finansbranschen generellt sett och de innovationer som skett där, som lett till mycket komplicerade finansiella produkter. Han menar att de har inneburit begränsad eller till och med negativ samhällsnytta – exempelvis finansiella instrument såsom ”credit default swaps”, som tros ha bidragit till Lehman Brothers konkurs. I en av historiens större ironier såldes de med löftet att skydda köparna från konkurser.

Volcker å sin sida tycker att den enda riktigt användbara uppfinningen att tala om inom finanssektorn de senaste decennierna har varit bankomaten.

Sista akten i ett formidabelt statstjänstemannaliv

Vid 91 års ålder och med sviktande hälsa, men med intellektet intakt, har Volcker slutfört sina memoarer. Han hade inte planerat att skriva några memoarer. Men med den samhällsutveckling han ser, kände han sig tvungen. Det som skrämmer honom är inte bara ekonomiska problem, utan också brist på gott ledarskap och föraktet för statsapparaten. På 1950-talet när Volcker växte upp sågs byråkrater som nödvändiga och den offentliga sektorn som något som kunde göra gott. Kontrasten är stor mot idag, med huvudstaden Washington DC till brädden fyllt med lobbyister och tankesmedjor som korrumperar och förgiftar den politiska atmosfären. Resultatet är att demokrater och republikaner inte längre kan kommunicera med varandra.

Samhället har blivit ”anti-government”

Volcker är också mycket kritisk mot den högre utbildningen. Elituniversitetet Harvard, där han själv studerat, försöker inte ens en gång längre utbilda framtidens ledare och tjänstemän, menar han. Istället för handfasta regler för hur man bör styra den offentliga sektorn är det polemik och politisk diskussion för hela slanten. Volcker har själv försökt starta initiativ för att förbättra utbildningen av framtidens ledare inom offentlig förvaltning men förgäves. Han har uppvaktat flera miljardärer, men ingen har varit intresserad att bidra med finansiering, eftersom han menar att de alla är ”anti-government”, fientligt inställda till statsapparaten.

Alla presidenters man

President Obama anlitade demokraten Volcker som rådgivare i en mängd frågor, liksom såväl demokratiska som republikanska presidenter gjort ända sedan president Richard Nixons tid i början på 70-talet.

Volcker har av naturliga skäl inte mycket till övers för Donald Trump – stabila priser, sparsamhet och god styrning av offentliga verksamheter är inte de budskap man omedelbart associerar med presidenten. Men Volcker erkänner att Trump har lyckats fånga desillusionerade fabriksarbetare och andra utsatta gruppers frustration på ett sätt som eliten länge, sannolikt alltför länge, ignorerat. Om Trump ringer är sannolikheten stor att pragmatikern Volcker kommer att ställa upp och rådge honom. I slutändan är trots allt det viktigaste att tjäna samhället.