Mötet i Sverige mellan utrikesminister Margot Wallström och hennes nordkoreanske kollega Ri Yong-ho i veckan är ett av få handfasta uttryck för en nordkoreansk strategi inför förhandlingarna med USA. Vad de två pratade om går inte att säkert veta, men baserat på vad som tidigare varit känt gäller det sannolikt Sveriges roll som skyddsmakt för USA. Sverige har tidigare varit inblandat som förhandlare när amerikaner fängslats i Nordkorea – bland annat i fallet Otto Warmbier, den amerikanske student som avled kort efter att han överförts till USA. I dag agerar Sverige för frisläppandet av tre andra amerikanska medborgare
Men som så ofta är fallet med Nordkorea är mycket fortfarande oklart. Det finns i väst en förhoppning om att Nordkorea kommer att förhandla bort sina kärnvapen i de planerade samtalen med USA. Detta är också det krav som USA ställt i snart sagt vartenda uttalande kring kärnvapenkrisen, och kring de planerade samtalen med regimen.
Skulle USA förhandla bort sanktionerna i de stundande samtalen, riskerar man alltså att lämna en strategi vars fulla effekter man ännu inte sett.
Denna förhoppning har också präglat nyhetsrapporteringen: Det var som att världen andades ut när det blev känt att Donald Trump och Kim Jong-un preliminärt ska träffas i slutet av maj – bara månader efter att de två ledarna kastat förolämpningar och hot om kärnvapenkrig mot varandra. Nu skulle de äntligen träffas och föra samtal.
Amerikanska UD målade upp samtalen som början på slutet för Nordkoreas kärnvapenprogram. Men frågan är varför Kim Jong-un skulle bjuda in till samtal för att kapitulera inför Nordkoreas evigt svurna fiendeland.
Sanktionerna mot Nordkorea slår visserligen hårt mot landets viktigaste exportsektorer, som gruvmineraler, textiler och fiskeriprodukter. Men än syns inga handfasta tecken på att Nordkoreas ekonomi som helhet är i krisläge, även om exporten har dalat drastiskt sedan september förra året. Marknadspriserna på både ris, som ofta används för att analysera inflation i landet i brist på annan prisinformation, och utländsk valuta, är för närvarande förbluffande stabila. Kanske är regimen bättre förberedd på tuffa tider än vad många tidigare trott.
Det ska samtidigt noteras att det tar betydligt längre tid än några månader för att ekonomiska sanktioner ska bita fullt ut. Skulle USA förhandla bort sanktionerna i de stundande samtalen, riskerar man alltså att lämna en strategi vars fulla effekter man ännu inte sett.
Minnesmärken och statyer uppförs inte för att erinra om tillfälliga eller övergående episoder i ett lands historia.
Men ännu vet vi alltså inte om samtalen överhuvudtaget blir av. Fortfarande har de nordkoreanska medierna inte yppat ett ord om några samtal med USA. Och fortfarande finns det inga säkra tecken på att Nordkorea omprövat sin inställning till kärnvapen. Tvärtom: Under de senaste åren har landets kärnvapen varit en bärande del i regimens strategi och interna propaganda.
Under Kim Jong-un är kärnvapnen en fundamental del av Nordkoreas nationella identitet. Vapnen är till och med inskrivna i landets författning. Satellitbilder visade nyligen att regimen uppfört ett monument vid avfyrningsplatsen för en interkontinental ballistisk missil, Hwasong-15, som testsköts i november förra året. Missilen har, enligt många bedömare, kapacitet att nå USA med kärnvapen. Två andra monument har tidigare uppförts för testskjutningen av en annan modell.
Minnesmärken och statyer uppförs inte för att erinra om tillfälliga eller övergående episoder i ett lands historia. Likadant när innehavet av ett vapen stipuleras i ett lands grundlag. Sådana symboler används för att markera något permanent; ett bestående element i det som ledarskapet vill ska vara nationens identitet.