Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, ger i sitt famösa inlägg på Facebook en bild av Sveriges historia som inte bara är felaktig – den skiljer sig också totalt från den som odlades av äldre tiders nationalister. Traditionellt har nationalister betraktat Sverige som frihetens stamort på jorden, just för att landet aldrig varit ockuperat. Det är, enligt samma bild, inte Sverige som hotats av Europa, utan beskyddat ett tacksamt Europa från framträngande horder från öster, skriver folklivsforskaren Dan Korn. 

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Denna utnötta fras visar sig gång på gång stämma. Det beror sannerligen inte enbart på SD och deras folk, för andra är också bra på att vränga till och medvetet missuppfatta det som går. Men ganska ofta beror det verkligen på SD:s egna förmågor. Det nyligen överståndna valet är inget undantag. Mattias Karlssons Facebookinlägg från dagen efter valet har fått många att höja på ögonbrynen. Talet om ödet som utsett oss till kamp som så många gånger förr, då Sverige varit ockuperat och ”stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter”, om ”seger eller död” har väckt stor uppmärksamhet. Detta är ett språkbruk vi inte är vana vid i Sverige. De historiskt bevandrade undrar vilken ockupation Karlsson talar om och när det var vi stod ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter. 

Det jag själv förundras över när jag läser Karlssons ord är däremot vilken egendomlig inställning han verkar ha till de två ämnen han ständigt uppehåller sig vid, nämligen Sverige och nationalismen.

Det var faktiskt en bedrövad Sverigedemokrat som uppmärksammade mig på Karlssons inlägg. Krigsretoriken fungerar inte på honom. Det är inget krig vi befinner oss i, skriver han till mig. Efter det har också flera andra med insyn i SD hört av sig. En säger att Karlssons vurm för Karl XII skadar partiet och att det är Karlsson som formulerat de ofta kritiserade orden i principprogrammet om människors organisation av samhällen i nationer som konsekvensen av en nedärvd mänsklig essens* – och att detta är djupt problematiskt. Det är inte denna sorts svenskhet SD vill stå för numera, men, skriver min vän, ”Jag tror att han är förälskad i sin egen text”.

Flera som kommenterat inlägget i sociala medier visar att retoriken hänger samman med en världsbild som finns inom hårdrocken. Karlssons inlägg beskrivs som ”vikingarockigt”. Det är tur att det finns sociala medier, för det hade jag aldrig fattat på egen hand, eftersom mitt musikintresse ligger åt helt andra håll. Jens Liljestrand hittar i en krönika i Expressen en annan jämförelse, nämligen Astrid Lindgrens sagovärld i Bröderna Lejonhjärta. Så det är tur att också Jens Liljestrand finns, för inte heller det hade jag kommit på. När jag läste Bröderna Lejonhjärta var Liljestrand nyfödd och Mattias Karlsson ännu inte född, så det där står inte längre så klart för mitt minne. 

Jag är inte ute efter att mästrande påpeka att Karlsson historiskt sett har fel. Vad jag finner anmärkningsvärt är att hans bild av Sverige totalt skiljer sig från den som äldre tiders nationalister odlade

Det jag själv förundras över när jag läser Karlssons ord är däremot vilken egendomlig inställning han verkar ha till de två ämnen han ständigt uppehåller sig vid, nämligen Sverige och nationalismen. I äldre tider, när nationalism var en självklar ingrediens i skolornas undervisning, fick svenska skolbarn lära sig:

Sverige har alltid varit ett självständigt land. Alla folk i Europa ha längre eller kortare tid varit under främmande herravälde – alla utom svenskarna. Vid många tillfällen har vår nationella självständighet varit i fara, men våra förfäder ha alltid, även om detta kostat de största offer, vetat att rädda rikets frihet. Kärleken till fäderneslandet har hos svenskarna icke tagit sig så stormande uttryck som hos många andra folk. Men vår historia visar, att fosterlandskärleken, icke minst i motgångens tider, varit en mäktigt verkande kraft inom vårt folk. 

Så skriver Värner Rydén och Arthur Thomson i skolboken ”Medborgarkunskap”, som utkom för första gången 1923 och användes i skolundervisningen in på 1960-talet. Visst påminner orden om Mattias Karlssons ord:

Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.

Men den viktiga skillnaden är ju att Rydén och Thomson, liksom alla äldre historieskrivare, framhåller att Sverige aldrig varit ockuperat, medan Karlsson tvärt emot påstår att vi varit det. Jag är inte ute efter att mästrande påpeka att Karlsson historiskt sett har fel. Vad jag finner anmärkningsvärt är att hans bild av Sverige totalt skiljer sig från den som äldre tiders nationalister odlade, nämligen att Sverige – därför att det aldrig varit ockuperat – var frihetens stamort på jorden, landet som tronade på minnen från fornstora dar. 

Så länge Karlsson och hans partikamrater talar om det som i dag förknippas med Värner Rydéns och Arthur Thomsons namn, har de vind i seglen, helt enkelt därför att andra försöker sopa problemen under mattan eller påstå att det skulle vara rasistiskt att beröra dem.

Att Sverige stått ensamt mot en samlad styrka av Europas stormakter är inte heller historiskt korrekt. Men vad värre är, det går helt på tvären mot den klassiska nationella myten, där tvärtom Sverige utför sin ”historiska uppgift” och beskyddar ett tacksamt Europa från de framträngande horderna från öster. Det var så retoriken gick när bland andra Sven Hedin, Manfred Börkquist och Rudolf Kjellén, hänvisande till Karl XII, argumenterade för att Sverige skulle gå med på Tysklands sida i första världskriget. 

Mattias Karlssons Sverigebild är därför helt enkelt inte svensk.

Värner Rydén och Arthur Thomson är två utmärkta exempel på hur Sverigebilden förändrats. Vem minns dem i dag? Inte många, men deras namn lever vidare. Värner Rydénskolan och Thomsons väg i Malmö är uppkallade efter dem. De ligger i Rosengård. En snabb googling sätter Thomsons väg i samband med stenkastning, bilbränning och angrepp mot blåljuspersonal. ”Massflykt av lärare från Värner Rydenskolan” är en rubrik som möter en om man googlar på skolan, medan Malmö stads hemsida beskriver skolan som en ”spännande och utmanande arbetsplats”. Det var väl den spänningen och de utmaningarna som orsakade massflykten, kan man tänka. 

Allra sämst är att börja med högtravande nationalistisk retorik, för precis som Rydén och Thomson påpekade redan för snart hundra år sedan är den svenska kärleken till det egna landet av den stillsamma sorten.

Så länge Karlsson och hans partikamrater talar om det som i dag förknippas med Värner Rydéns och Arthur Thomsons namn, har de vind i seglen, helt enkelt därför att andra försöker sopa problemen under mattan eller påstå att det skulle vara rasistiskt att beröra dem. Så fort de slutar att tala om denna kärnfråga, som så uppenbart angår en stor del av Sveriges befolkning och börjar prata om abort, försvara Putin, odlar band till Ungern och talar om socialkonservatism, är folk inte längre med på tåget. Det visar opinionssiffrorna så tydligt. Det borde vara en lärdom, inte bara för SD, utan också för de partier som gärna skulle vilja ha tillbaka sina väljare. Ta väljares bekymmer på allvar. Det är inte rasism och socialkonservatism, Swexit eller beundran för Putin som driver väljarna, utan oro för hur vardagen ser ut. 

Allra sämst är att börja med högtravande nationalistisk retorik, för precis som Rydén och Thomson påpekade redan för snart hundra år sedan är den svenska kärleken till det egna landet av den stillsamma sorten. Och alldeles galet blir det ju om man blåser i den nationalistiska trumpeten, men av misstag blåser i fel ände. 

Fotnot

* I en tidigare version av texten stod det felaktigt att SD:s partiprogram innehåller en passage om en nedärvd svensk essens. Det är SD:s principprogram som innehåller en passage där nationstanken sätts i relation till idéer om en nedärvd mänsklig essens. Kvartal beklagar detta. Passagen i principprogrammet lyder i sin helhet:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.

För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle. Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker. De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.