- Filmvärlden brottas med den nya tiden där ingen egentligen orkar se färdigt en långfilm.
- Kvartersbion är utbytt mot gigantiska streamingkomplex på nätet.
- Utbudet där tenderar att präglas av filmer om kändisskap snarare än konstnärliga verk
- Woody Allen må vara kancellerad men hans filmskatt finns kvar, även om den kan vara knepigare att få tag på.
Jag har hyrt en del filmer senaste året. Av Woody Allen. Hans senaste film, Rifkin’s Festival, från 2020, är en av filmerna som nu borde få gå upp på biograferna, men det verkar bara ske i Italien och några länder till. I Sverige går den inte upp, av att döma eftersom Woody Allen har blivit kancellerad. Jag återkommer till det.
Förbises klassiker i streamingdjungeln?
Det är väl mest entusiaster som orkar fortsätta gå på bio? Filmindustrin försöker hänga med i svängarna, men det mesta sker idag på streamingkanalerna. Kvartersbiografer byts ut mot gigantiska streaminggallerior med skräddarsydda utbud för en rastlös publik. Ironiskt nog har förutsättningarna för att se vilken film man vill aldrig varit bättre, samtidigt som det inte verkar gynna klassikerna – eller för den delen, filmer av Woody Allen. Det är rätt svårt att överhuvudtaget få tag på vare sig en Allenfilm eller andra klassiker på streamingsajterna. Än så länge går det att köpa de flesta på dvd.
Fellini, Godard och Fassbinder hade […] slagit bakut. De hade väl å andra sidan alla varit kancellerade för många år sedan om de levt idag.
Fellini, Godard och Fassbinder hade nog… ja. Slagit bakut. De hade väl å andra sidan alla varit kancellerade för många år sedan om de levt idag. Och hur många hade ens orkat se deras filmer? En del filmer görs om för att passa bättre in i dagens läge. Fassbinders Berlin Alexanderplatz fick till exempel förra året en remake. En annan tendens är verk som handlar om kulturskapare och deras privatliv. Ta till exempel fjolårets streamingsuccé Kärlek och anarki på Netflix, om relationer i förlagsvärlden, eller böcker som Matilda Voss Gustavssons bestseller Klubben och den i kulturmiljö förlagda romanen Samlade verk. I augusti kommer en bok om Tora Dahl och Knut Jaenssons villa på Lidingö som lär ha varit det ”litterära 1930-talets självklara centrum”. Ett sätt att läsa 1930-talets stora författare, fast snarare om vilka fester de gick på än deras verk.
Det är i detta sammanhang som HBO-produktionen Allen vs. Farrow passar in, en fyra delar lång dokumentärserie om Woody Allens och Mia Farrows relation, en sårig historia med grova anklagelser om övergrepp. Det är också en dokumentär om Allens och Farrows liv, festerna de var på, livet de har levt. Och ganska lite handlar om deras prestationer som filmarbetare. Men ändå finns ju känslan av film där, då man får ta del av Allens och Farrows glans. Kanske är det detta som kvarstår när många egentligen inte ids se en långfilm, men ändå vill bibehålla någon sorts känsla av det.
Woody Allens ultimata utstötning
Dokumentärserien tycks ha inneburit den ultimativa utstötningsmekanismen för Woody Allens plats i den amerikanska filmvärlden. Ett stort kontrakt med Amazons filmbolag blev upprivet i samband med att Farrows och Allens dotter Dylan riktade sina anklagelser mot Allen, vilket också är grunden till dokumentärserien. Jag kan inte säga vem som har gjort vad i affären Allen och Farrow. Utsaga står mot utsaga. Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan själv se serien. Eller så ser man den inte. I stället kan man titta på Woody Allens filmer. Om man vill se en bra film, det vill säga. Fast det bara är några få som går att streama. Trots påtryckningar från media valde HBO att ha kvar titlarna av Allen i sin filmbank.
Att titta på Woody Allens filmer känns nästan smutsigare än att konsumera pornografi.
För min egen del har det rentav tillfört något till tittarupplevelsen att behöva söka upp Allens gamla filmer bortom de stora plattformarna där ”alla hänger”. Det är inte utan att man själv känner sig utstött av blotta sysslan. Att titta på Woody Allens filmer känns nästan smutsigare än att konsumera pornografi. Ute på nätet hittar jag till slut en något anonym sajt som hyr ut strömningar av Allen-filmer för 19 eller 29 kronor. Det blir nästan som att gå in i en (halvskum) hyrfilmsbutik och stå och botanisera i en taffligt sorterad hylla, plocka på sig det man vill ha och gå till kassan. Kanske chips på vägen. Vad jag saknar hyrfilmsbutikerna, mina cineastiska universitet.
Jag betar av några Allen-titlar som jag inte har sett. De är helt okej. Nostalgitrippen Kulregn över Broadway och den något platta parodin på kändisvärlden, Kändisliv. På tal om Afrodite, Allens kanske mest grekiska drama. I sin nyutkomna självbiografi Apropos of nothing skriver Allen hur han knappt lyckats göra en riktigt bra film. Han är ståuppkomikern som började göra film och ville bli tagen på allvar och samtidigt få folk att le. Varje film är som ett tappert försök att bli upptagen i mästarnas gemenskap. Men man har ganska trevligt när man ser något från den nära 50 filmer tjocka Allen-katalogen. Får film vara så trevlig? Så oseriös och allvarlig på samma gång.
Förklaring till Allens exkommunicering?
Amazon är den enda av streamingdrakarna, så vitt jag kan se, som har producerat ett originalverk av Allen. Miniserien Crisis in six scenes är en typiskt Allensk tragikomedi, med inslag av slapstick och kärleksdrama. Samtidigt finns där något annat, en vilja att ta sig an samtiden som skiljer sig från många av hans andra verk. Serien utspelar sig på 1960-talet, i USA (och Västvärlden) den period (som vi fortfarande ältar och bearbetar) då vår civilisations fantomsmärtor blev alltmer synliga, då kulturkrigets två skyttegravar grävdes djupare.
Allen spelar den åldrade författaren, från en annan tid, som bjuder in den nya eran, gestaltad av Miley Cyrus. Sedan går allt förstås åt pipan.
Kanske döljer sig här också en förklaring till Allens exkommunicering. Det är tydligt att han inte är odelat positiv till den politisering som skett av det amerikanska kulturlivet sedan 1960-talet, vilket satt sin prägel på den filmvärld som Allen så länge tillhört och nu inte längre får vara en del av. Allen själv spelar passande nog den åldrade författaren, en man från en annan tid, ja, den gamla världen, som bjuder in den nya eran, minnesvärt gestaltad av Miley Cyrus, och sedan går allt förstås åt pipan.
Efter visst om och men får jag tag på Rifkin’s Festival. Den handlar såklart också om nostalgi och kärlek. Och krocken mellan det gamla och det nya. I centrum står Rifkin, en kufisk gammal filmvetare som tillsammans med sin vackra, yngre hustru som jobbar i filmbranschen besöker filmfestivalen i San Sebastian. Hustrun har fullt upp med en ung och lovande regissör, och Rifkin känner sig grymt alienerad i deras sällskap. Medan hustrun försvinner bort i en ytlig och pompös filmvärld strosar Rifkin omkring och dagdrömmer, inte sällan inspirerad av de gamla filmmästarnas miljöer.
En metafor för Allens egen berättelse
Rifkin’s Festival är som en metafor för Allens egen berättelse i filmvärlden, berättelsen om den åldrade mannen, entusiasten, som förgäves försöker hitta en plats i nuet men vänder sig bort och försjunker i minnen av klassiker som Citizen Kane, 8½, Jules och Jim och Persona. En tid där allt är som det ska vara. Vem vet hur intresset för Allens och andra filmskapares verk kommer att se ut i framtiden? Kanske finns det en framtid för det intellektuella filmtittandet. Vad vet jag. Nu är vi här. Cissi Wallin har gjort avbön. Intellektuell är ett knepigt ord. Fråga bara Woody Allen.
Eller förresten, fråga honom inte. Han har inte tid. Eller tid har han säkert, men han vill nog inte. För han har blivit utstött. Men kanske passar det honom bra. För han lyckades ju till slut ta sig ur tiden och bli tagen på allvar. Nu är han upptagen i det ständigt växande sällskapet av utstötta och bortglömda regissörer. Till sist har han blivit en av giganterna. Kanske är Woody Allens uppdrag därmed slutfört.