Sommarstugemordet i Arboga 2016 är ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i svensk historia. Händelserna belyser också en brist i svensk arvsrätt, konstaterar Mårten Schultz, professor i juridik. Johanna Möller försökte få sin mamma mördad, men har likväl laglig rätt att ärva henne. Det kan hennes mor inte göra något åt. 

I Ronald Dworkins rättsteoretiska klassiker Law’s Empire tas ett berömt amerikanskt rättsfall upp. Fallet Elmer.

Elmer mördade sin farfar 1882 genom förgiftning. Han räknade med att få ärva sin farfar, i enlighet med det testamente som var skrivet, och som Elmer var rädd skulle kunna ändras sedan hans farfar gift om sig. Mordet uppdagades och Elmer sattes i fängelse. Men frågan om arvet kvarstod. Enligt det vid tiden gällande regelverket fanns det inget som talade emot att Elmer inte skulle tilldelas egendomen – det fanns inget juridiskt undantag för personer som ville snabba på successionen genom mord.

I Elmers fall fanns det andra legala arvingar än barnbarnet Elmer. Om inte testamentet hade funnits hade Elmers döttrar ärvt sin pappas mördade farfar. Döttrarna lät också stämma Elmer och hävdade att egendomen i stället borde tillfalla dem. Elmer hävdade å sin sida att lagen var klar: Han hade rätt till egendomen eftersom han var testamentstagare. Några regler som kunde ge ett annat utfall fanns inte.

Man ska inte kunna mörda sig till ett arv, kräver rättvisan. Så resonerar Dworkin, och de flesta andra håller sannolikt med honom. 

Dworkin tar fallet som utgångspunkt för reflektioner kring hur gällande rätt ska tolkas och förstås. Domstolen fattade ett beslut som jag gissar att alla moraliska människor uppfattar som det enda rimliga. Elmer fick inte sin farfars egendom. Den tilldelades i stället döttrarna. Dworkin framhåller att domstolen gav uttryck för uppfattningen att en lag inte kunde förstås i “historisk isolering”, utan att den måste tolkas i ljuset av juridikens generella principer. En bestämmelse måste förstås så att den i största möjliga mån står i samklang med de allmänna rättviseprinciper som rätten i övrigt vilar på. Man ska inte kunna mörda sig till ett arv, kräver rättvisan. Så resonerar Dworkin, och de flesta andra håller sannolikt med honom. 

Men de moraliska frågor som reses av fallet Elmer är inte lösta i svensk rätt.  

Vilken rätt har en misshandlad mamma?

Johanna Möller dömdes för att ha planerat ett mord på sina föräldrar. Hennes pappa dog, medan hennes mamma överlevde. Av medierapporteringen att döma fanns det en ekonomisk motivbild bakom attacken. I svensk rätt finns situationen i Elmer redan reglerad i lagen. Hade Johanna Möller varit berättigad till arv redan när pappan dog hade hon ändå inte fått några pengar – lagen säger uttryckligen nej till möjligheten att mörda sig till arv. Men det finns ett annat juridiskt problem här. Mamman överlevde. Och då finns det inga undantagsregler. 

En bröstarvinge kan till och med utsätta sin förälder för allvarligt lidande, psykisk sjukdom, skända, ofreda, förtala eller misshandla sin förälder – ja till och med begå ett allvarligt brott mot föräldern – utan att barnet förlorar sin rätt till arvslott eller laglott.

Jag återkommer till Arbogafallet. Men först behöver jag göra en liten utvikning kring reglerna avseende arv, arvslott och laglott. I en DN Debatt-artikel för några år sedan angrep advokaten Svante Thorsell systemet med laglott. Thorsells argumentation leder tankarna till fallet Elmer. Laglotten är en rätt enligt lag för en bröstarvinge att ärva hälften av sin arvslott. Det kan låta komplicerat, men för att reda ut begreppen: Bröstarvinge är den avlidnes barn, barnbarn, barnbarnsbarn, och så vidare. Arvslott är vad man ärver enligt lag. Om en pappa enbart har två egna barn i sin familj är barnen alltså bröstarvingar och barnen ärver enligt lag hälften vardera om pappan dör. Genom regleringen får barnet alltid hälften av sin arvslott, oavsett hur pappan vill disponera egendomen. Om pappan avskyr sitt ena barn kan han skriva testamente till fördel för det andra barnet. Men det avskydda barnet har ändå rätt till hälften av sitt arv, det vill säga 25 av den totala efterlämnade egendomen i vårt exempel. I Sverige kan föräldrar alltså inte göra sina barn arvslösa. Man kan inte testamentera bort laglotten. 

Det är denna reglering som Thorsell satte i skottgluggen och han var välformulerad i sin kritik: “Även om barnet uppför sig mycket illa mot arvlåtaren har han/hon alltid rätt till laglotten. En bröstarvinge kan till och med utsätta sin förälder för allvarligt lidande, psykisk sjukdom, skända, ofreda, förtala eller misshandla sin förälder – ja till och med begå ett allvarligt brott mot föräldern – utan att barnet förlorar sin rätt till arvslott eller laglott. Barnet förlorar sin rätt endast om denne orsakat arvlåtarens död genom en brottslig eller annan allvarlig handling som direkt framkallat dödsfallet. Ett utdraget plågande av föräldern är inte en sådan handling. Döden utlöser här, paradoxalt, själva arvsrätten – men med vilken rätt, om någon, bör barnet då ha fördel av dödsfallet, av sitt onda handlande i exemplen? Svar: Ingen.”

Det är en så uppenbart rimlig kritik att den nästan framstår som banal – om det nu inte varit för att lagen sett annorlunda på det. Om en person torterar sin gamla mamma som därför vill göra vederbörande arvslös, är det svårt att se skäl som talar emot att mamman ska få bestämma som hon vill.

Bortsett från situationen där barnet dödar sin förälder ligger arvet, i alla fall laglottsdelen av arvet, säkert. Detta menar Thorsell är fel. Det är en så uppenbart rimlig kritik att den nästan framstår som banal – om det nu inte varit för att lagen sett annorlunda på det. Om en person torterar sin gamla mamma som därför vill göra vederbörande arvslös, är det svårt att se skäl som talar emot att mamman ska få bestämma som hon vill. Om hon vill göra plågoanden arvslös borde hon ha rätt att göra det. Men principfrågan går bortom tortyrfallet. Att mamman ska ha friheten att bestämma själv kan legitimeras på olika sätt.

Äganderätten är en infallsvinkel. Laglotten skaver mot äganderätten vilket är ett argument mot den nuvarande regleringen. Men det finns en annan form av argument som kanske är än viktigare (och som i och för sig kan betraktas som ett kopplat  till äganderättstanken om man så vill), nämligen att rättsordningen bör respektera arvlåtarens eller testatorns vilja. Laglotten innebär på detta sätt inte bara en begränsning i ägarens rätt att disponera över sin egendom. Den innebär också en begränsning i juridikens respekt för hennes vilja.

Respekt för den dödes vilja

Ibland kan en vilja vara missriktad och grunda sig på bristande kunskaper eller springa ur ett grumligt medvetande. Oron för sådan missriktad vilja, eller snarare viljeyttringar som inte motsvarar vad man antar är personens verkliga vilja, kan nog vara en förklaring till laglotten. Man oroar sig för att den smöriga och manipulativa favoritdottern ska kunna utmanövrera sina syskon genom att dupera en senil förälder. Men sådant fulspel har vi redan regler för att hantera. Det finns till och med åtskilliga regler som kan användas för att åsidosätta rättshandlingar som inte anses ge uttryck för någon reell vilja. Men bortsett från dessa fall? Ja, då borde rätten respektera vår rätt att bestämma själva.

Arvsreglerna vilar på olika värderingar. En värdering är att rättsordningen bör reglera hur egendomen ska fördelas efter ett dödsfall, om inte den döde själv uttryckt något särskilt, på ett sätt som kan antas överensstämma med vad den döda själv hade valt att göra om hon tänkt närmare på saken eller hunnit göra det innan hon dog. Att en sådan värdering tycks ligga i linje med vad många anser rimligt kan möjligen skönjas genom att det trots allt är ovanligt med testamenten som begränsar det arv som bröstarvingar har rätt till enligt lagen. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt: Default-reglerna i ärvdabalken uttrycker ett antagande om hur den döda i allmänhet hade önskat disponera sin egendom efter sitt frånfälle.

Jag säger inte att det är den enda förklaringen och jag säger inte att det alltid stämmer. Men jag hävdar att det är en förklaring av reglerna som mot bakgrund av mina antaganden om vad de flesta av oss anser, stämmer rätt bra med hur de kommit till uttryck och det är en förklaring som dessutom får reglerna att framstå som sympatiska och – ordet måste användas när jag nu började med Dworkin – rättvisa. 

Det rör sig inte sällan om egendom som kan ha ett emotionellt värde för familjemedlemmar. Faster Kristas oljemålning kan ha ett stort värde för Greta som minns somrarna i Kristas trädgård. För arvsfonden är det bara ett värdelöst föremål.

Men det finns anomalier. Anomalier där regleringen knappast kan antas ligga i samklang med en normal persons vilja. Och den viktigaste anomalin rör Allmänna arvsfonden.

Säg att A dör. Hon har inga nära släktingar. Inga barn, inga syskon, inga barnbarn. Hon har däremot kusiner. För att göra det litet mer intressant kan vi anta att hon hade ett nära förhållande till kusinerna, den enda familj hon hade kvar. Den nära gemenskap som bara kan uppstår ur en gemensam barndom och kvällar tillsammans framför Jack Vegas-maskinen på pizzerian bredvid äldreboendet. Eftersom A dog hastigt hade hon inte hunnit skriva något testamente. Vem bör i ett sådant fall ärva A? Kusinerna så klart. Vem kan man anta att A skulle vilja ärvde henne? Kusinerna så klart. Vem tar arvet? Staten. Eller närmare bestämt Allmänna arvsfonden.

I de flesta fall har vi kanske inte så starka känslor för våra kusiners intresse av att ärva oss. Men i frånvaron av närmare släktingar ställer det sig annorlunda. Handen på hjärtat: Hur vanligt tror ni att det är att den avlidna personen, om hon fått fundera på saken innan hon gick bort, skulle tänkt att “Jag skulle nog ändå föredra att lämna min egendom till Allmänna arvsfonden istället för Greta “. Det kan säkert förekomma. Men vad tror ni är vanligast? Sannolikt att man velat låta egendomen gå vidare till kusinerna, säger jag.

Här finns därtill en dimension bortom den ekonomiska. Det rör sig inte sällan om egendom som kan ha ett emotionellt värde för familjemedlemmar. Faster Kristas oljemålning kan ha ett stort värde för Greta som minns somrarna i Kristas trädgård. För arvsfonden är det bara ett värdelöst föremål. En stum sak. Genom att åsidosätta kusiner i dessa fall kan det till och med uppstå en värdeförstöring: Det värde som egendom kan ha för familjen omintetgörs genom att egendomen faller i händerna på en institution som inte betraktar egendom som något annat än förmögenhet.

I fallet Elmer fann den amerikanska domstolen att regelverket skulle tolkas så att det främjar underliggande värderingar om rättvisa. Domstolen bortsåg från lagens ordalydelse och tolkade den dynamiskt. I svensk rätt går det inte till så.

Åter till Arbogafallet. Johanna Möller dömdes alltså för att ha anstiftat mordet på sin pappa och mordförsöket på sin mamma. Reglerna om förverkande av arv innebär att Johanna Möllers arvsrätt föll bort när hon dömdes för mordet, men bara vad gäller hennes pappa. Hennes mamma överlevde. Därmed kan en liknande orimlighet som den amerikanska domstolen hade att hantera i fallet Elmer uppkomma i Sverige. Om Johanna Möller överlever sin mamma har hon rätt till arv. Och till skillnad från hur det är i många andra länder kan mamman inte förhindra det under sin livstid, genom att själv bestämma om sin egendom genom testamente. Lagstiftaren bakbinder det överlevande mordoffret. 

I fallet Elmer fann den amerikanska domstolen att regelverket skulle tolkas så att det främjar underliggande värderingar om rättvisa. Domstolen bortsåg från lagens ordalydelse och tolkade den dynamiskt. I svensk rätt går det inte till så. Lagstiftningen är det som gäller. Ska man ändra något på det sätt som den amerikanska domstolen gjorde krävs det hos oss lagstiftning. Och det i sin tur fordrar lagstiftare som bryr sig om gamla ideal som rättvisa och respekten för människors vilja.